![[skymningsaga]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Urskogen driver bort mig.
När jag kommit in i tonåren så hamnade jag i en deprission. Vi var bosatta i en by i dalarna omringat av djup urskog. Jag trivdes att vandra i den delen av berget och skogen som mynnade ut från mammas hus. Jag kände mig alltid hemma och välkommen. Finns även en gammal gruva som rasade där som hette idkerbergets gruva. Och när du promenerar mot skogen stöter du på ett vitt hus som varit bebott. Sedan försvann jag till en fosterfamilj. För ett år sen var jag hemma och hälsade på och eftersom det finns utbryten bergsrester och stenar och malm ville jag plocka lite och är där med mamma och lillebror. Men stannar upp och känner mig starkt iakttagen och bevakad. Så nästa dag bestämmer jag mig för att besöka de gamla tonårs platserna jag älskade. När jag kommer till det vita huset får jag en chock. Genom syn och känslor. Det är övergivet och jag känner starkt att jag inte är välkommen. Men tänker att jag går endå. Men mitt hjärta slår hårt och känner mig hotad. Känns nästan som om alla träd strirrar ilsket och att jag är iakttagen. Så springer upp för en stenväg och väljer att gå mot stället med höga jumbogranar och klippraset. Jag kommer knappt in. Nästan som om någon vill slå mig. Men går in och hinner knappt in förens jag är sä rädd att jag måste springa ut för annars blir jag attackerad av skogsväsendet. Och väl ute möter jag en person som är ute och går och känner mig tryggare. Sen klarar jag inte mer och väljer att gå hem. Visst har man upplevt detta med vilsna själar som hemsöker ett hus men detta var något annat. Hela skogen var hatisk mot mig. Någon som har egna upplevelser som liknar detta eller kanske har en förklaring ? Huset finns att hitta om man söker på spökhuset i idkerberget tror jag. Hoppas sajtvärden tillåter mig att ta med den kopplingen. Blir glad för svar.
Har vart vid Idkerberget några gånger och kännt energier som motstånd.Mycket historia har väl utspelats där och olyckor i den gamla gruvan .Jag tror det finns väktare och dessa urskogar ruvar på mycket hemligt och många sorters folk så jag blir inte alls förvånad att du känner motståndet ,har upplevt den känslan där själv.
Nu var det längesedan jag var dit så kanske dags för ett nytt besök 
ja, det finns många olika slags väsen. Barn är många gånger mer accepterade som mer oskuldsfulla. Speciellt om de utstrålar godhet och inte är där för att vara elaka. Många av dessa urskogar som har fått stå där orörda är just samlingsplatser eller hem till diverse väsen och arter. Både svenska o numera också mer "utländska". Det kan också vara platser som fornminnen vattentäckter eller nationalparker osv..
Vissa platser kan ha just den känslan just för att vi människor inte ska känna oss bekväma att vara där. Som en slags "stängels" runt deras "boplatser". Ibland är det väldigt tydligt när det ligger fallna träd där jämt eller ovänligt att gå rent generellt.
Vissa väsen har en mer negativ eller en mer avståndstagande attityd till oss människor. Som skogsrån men även (o det kommer verka löjligt kanske) men de vi kallar kentaurer är oerhört skeptiska till människor mfl. Andra som tex tomtar o vättar krävs en hel del för att de ska visa sig "hjärtliga", som att hjälpa dem eller någon i nöd.
Jag har alltid haft den känslan och varit oerhört rädd att gå iskogen. Men många gånger är känslan att vara iaktagen den känslan som känns hemskast (att man inte är välkommen också iof). Idag tycker jag fortfarande att det e jobbigt att gå iskogen själv även om jag älskar naturen. Men numera kan jag åtminstone se vilka som tittar på mig :) Och jag har alltid med mig min skyddsängel som jag litar på fullständigt…
Alis volat propriis 
Tack så mycket för era svar. Det har hjälpt lite. För jag blev sä chockad och tyckte det var synd. Eftersom jag hade mina speciella och trygga platser. Som aldrig fick komma till sist. Tack
Starta ny diskussion