Det här är mitt första inlägg på sidan, och jag tänkte att jag kan starta med min berättelse. Om klärvoajant är rätt ord är jag inte säker på, då det är ett så brett samlingsord.

Det hela började i alla fall när jag var 8 år. Då bytte jag rum i huset. Mitt hus är sammansatt av två olika hus, varav "min" del är ca 200 år gammal. Jag fick byta rum eftersom att min mamma inte klarade av att sova där. Hon var på gränsen till utbränd, och ganska svag.

Till en början kändes rummet "konstigt". Det första ordet jag kunde komma på var "inspirerande", och jag pratade om hur rummet gav mig nya tankar. Tankebanor som inte skulle vara möjliga för en åttaåring. Från att bara vara nya tankar och filosofiska synsätt gav rummet mig nya minnen. Till slut, sällskap. Minnena kom till mig först i drömmar, jag upplevde saker ur en annan människas ögon, den första att komma till mig var en svart tjej i 20-års åldern. Hennes klänning var gul, och hon bodde egentligen inte i huset utan var bekant till de som bodde där. Hon och frun i huset renoverade mitt rum, och målade om i den inbyggda garderoben. När jag vaknar kryper jag in i garderoben för att kolla på deras målningar, men det är tapetserat. Så jag river bort en liten del längst in, för att kolla under. Där är en av fåglarna de målade.

Efter drömmen försökte tjejen ta kontakt med mig ibland. Hon var dock inte pratsam, utan kunde mer lägga en hand på ens axel när man satt och läste som för att visa att hon var där. Efter några månader blev stämningen i rummet dålig. Det var kallt, oavsett vilken temperatur jag hade på elementet. Jag började drömma grymma mardrömmar och vakna på ”andra platser”. Där befann jag mig i flera minuter, kunde känna dofter och smaker och var vid medvetande. Till en början blev familjen rädd att jag skulle ha någon form av narkolepsi. Desto mer tid jag spenderade i rummet desto mer deprimerad blev jag, och folk skrek ständigt på mig där inne. De förklarade hur dålig jag var, hur jag inte borde försöka ta plats men hindrade mig även från att gå ut ur rummet.

Det var först när min mamma fick en stroke som ljuset verkligen gick upp för oss. I och med hennes svaga psyke blev hon ett lätt offer, precis som ett barn. Även hon fick kontakt med dem, och förstod vad jag gick igenom. Mamma, som ändå från innan trodde på paranormala saker försökte få mig att sluta vara rädd för det, så vi ansträngde oss för att ta kontakt med de trevliga istället för de elaka. En av dem var ägaren som hade huset innan oss, Anna, vars dagbok vi fått av hennes syster när vi köpte huset. Hon ändrade min syn helt, hon var aldrig otrevlig, utan kunde tvärtom vara underhållande. Hon visade bilder på hur huset sett ut förr. Desto mer jag valde att fokusera på bara henne, desto mer steg mitt självförtroende. Jag förstod i och med henne att de inte kunde göra mig fysiskt illa.

Så med hjälp av vit salvia och bibeln har jag på rutin fått ”rena” mitt rum nu. Med hjälp av tro och envishet valt vilka som får tillträda mitt rum, och vilka som inte hör hemma där. För helt ensam, det vet jag att jag aldrig kommer att kunna bli. Jag har vant mig, och gjort det till en fördel. Att spå i det rummet med rätt andar runt sig är fenomenalt. Detta i kombination med synkningen av mitt sinne och min tarot-lek har gjort att mina resultat blivit obehagliga. Jag törs inte längre spå. Sist en vän hittade min lek och skulle ta upp den attackerade den henne nämligen.

Jag har blivit känsligare för andar på andra platser med, och kan inte längre undvika dem. De är lika tydliga som en människa man ser på gatan. Förmågan att stänga dem ute är något jag skulle vilja lära mig dock.
Jag har dessutom fått förmågan att urskilja auror och känna av nära vänner och familjs välmående, även på långt håll. Att ”ta orden ur munnen” på mina medmänniskor är även det något som kommit med åren.

Om någon vill komma med frågor, eller vill ha mer exempel på saker som har hänt mig efter detta, hur jag påverkats eller liknande är det bara att fråga!