Du är inte ensam,du har nära och kära runt i kring dig,men ibland förstår vi inte,för vi orkar inte.Andevärlden fyller oss med styrka,fast vi tror att vi är helt övergivna.Jag klarar mej själv skriver du,men du kanske behöver lära dej att ta emot hjälp.Att försöka lära dej be om lite hjälp och stöd då livet känns tungt.Det kanske är en del av din "livets skola"Och faktiskt så har du mer eller mindre gjort det i och med att du startade denna tråd.*L*Min far gick över 1962,då var jag 6 år,min mor gick över då jag var 13,och i vuxen ålder funderade jag, var jag fick min styrka ifrån,och har gjort tills för något år sen,då ett Medium talar om att min far,ÄR min styrka.Det hade jag misstänkt,men bortfärdat som inbillning..Och jag hade INTE känt hans närvaro då,när livet var obevekligt hårt! (15 år sen).Så Miaa,misströsta inte,du är inte ensam i din kamp,din gammelfarmor sitter säkert vid din sida och torkar dina tårar.Kram Ewa

#1 jo, irriterande nog vet jag att en av mina små svagheter är just att be om hjälp och stöd. jag har skött det känslomässiga själv så länge och väldigt väldigt sällan bett om hjälp av rädsla för att inte få hjälpen och må ännu sämre. envis självständighet på gott och ont. ibland får jag känna det där onda extra mycket (aj). kanske har det bakom all rädsla lite med stolthet att göra också. 

Det som känns så läskigt nu är att från att ha känt min ängels närvaro så starkt förra veckan så känner jag nu ingenting. Fastän jag fick bekräftelse från ett medium förra veckan att hon varit med mig gett mig styrka de gånger jag själv varit nära att gå över.

Tack, jag ska hålla fast vid henne. släppa in henne….kram

Visst har det med ens egen stolthet att göra oxå.Man vill ju inte visa sej svag.Vi ska ju vara så himla duktiga och präktiga jämt.Jag känner inte närvaro jämt,det gör ingen,så bli inte förtvivlad för att du inte känner något nu,de kommer tillbaka….Kram