Jag har själv inte vistats så mycket på sjukhus men de få gånger jag har gjort det så visst har det inträffat att dem pockat på uppmärksamhet ibland men det har också funnits tillfällen när det bara varit lugnt också.

Den jobbigaste perioden i mitt liv, vad gäller arbete, var  då jag arbetade på sjukhuset,mellan 1986-88 och det blev bara några år oxå,för jag hade ett annat jobb på ålderdomshem som var precis lika jobbigt,där klarade jag att vara i 4 månader.Kommer ihåg en episod av många, som grep tag i mitt hjärta och gör fortfarande.Jag jobbade kväll på kirurgen och i rum nummer 12,låg en ensam man som var på bättringsvägen efter en smärre operation.Han var i 70-årsåldern.Vid 19 tiden på kvällen gick vi runt och gav patienterna kaffe,och förberedde för kvällen.När jag kommer in till honom,är han som vanligt helt underbart  varm o rolig,vi skämtar och skrattar,jag kramar om honom,och ber att han ska ringa på klockan om det var något han ville.Därefter ska vi själva fika,vi har så trevligt och kul i fika rummet,jag och mina arbetskamrater,vi skrattar och trivs.Helt plötsligt känner jag mig så otroligt ledsen,och "någon" skriker i mitt öra:Ewa, 12.Detta i kombination med ledsnaden gör att jag rusar upp,fick smått panik, skriker till mina arbetskamrater att kalla på läkare,in på rum 12,och där ligger denna man på golvet på toaletten,död.Mannes liv gick inte att rädda,och läkarna var lite nonchalanta tyckte jag,tills jag ser mannen som nyss gått över stå lite lutad mot väggen och med ett leende säger:Jag visste du skulle höra mejl!Bry dej inte om dom Ewa,jag mår så bra!..Jag föll i gråt,tänkte att nu orkar jag inte mer.Det visade sej att detta blev mitt absolut sista skift inom vården överhuvudtaget.Då kände jag att jag inte orkade med längre.Det hade blivit för mycket upplevelser,som jag mellan varven hade så svårt att tackla.Jag stängde av ordentligt efter denna min sista arbetskväll under några år,tills det börjar igen,1994. Har massor egentligen att berätta från ålderdomshem och sjukhus,men då skulle ni få läsa om det i flera dagar.

Åhhhh vad jag sitter och ryser….

Du får gärna berätta mer,välldigt intressant

Jopp det är jätte intressant och spännande att läsa om vad ni varit med om!

En dag då vi skulle gå för att äta lunch i personalmatsalen.För att komma dit var man tvungen att gå en bit i kulverten,samma kulvert där de kör avlidna människor till kapellet.När vi går där,dyker en  manlig patient upp från avdelningen vi jobbade på,jag hälsade och frågade om han gått vilse,och i samma andetag jag ställt frågan försvann han mitt framför mina ögon leendes.Jag tappade i stort sett andan,och helt hysterisk skriker jag till jobbarkompisen:SÅG DU!!!!!!Nej,Ewa det gjorde jag inte.Tack o lov,talade jag om vem jag sett.När vi kommer tillbaka till avdelningen,det första vi fick höra var att denna man avlidit,då vi gick på lunch.Min jobbarkompis frågade mej med stora ögon:Men Ewa,vad är det för fel på dej???Då tyckte hon det var riktigt läskigt.Själv förstod jag ju rakt ingenting,då heller….

Han sa inget,men ville säga adjö,och visa att han var fri från sina plågor./Ewa

Berätta mer Bounty..Jättespännande..

Jag har en känsla av att det inte är så många som stannar kvar i sjukhusmiljön…..det är överhuvudtaget sällan som jag ser eller hör saker på mitt jobb, men det är en avdelning där inte så många dör å andra sidan. det händer däremot  i bland att min gamla arbetskamrat som dog för ett par år sedan kommer och hälsar på mig. Jag hoppas och tror att de flesta som dör på sjukhus inte har så starka kopplingar till den platsen att de stannar kvar någon längre stund där utan söker upp de platser och männioskor som känns mer hemma för dem.Som Bounty berättade så har hon ju träffat människor som jst avlidit, kanske det styrker min teori….

Jag är ju inte något medium eller så men nog ser jag tillräckligt för att folk ibland ska tro att jag är tokig!

Hej Dilba! Jag har under de  få år jag arbetat inom vården  inte heller stött på någon som vandrar runt på avdelningarna.De upplevelser jag har, är ögonblickstunder,då de slutit sina ögon,somnat in,kommit för att ta adjö,för att sen gå vidare i trygg förvissning om att något bättre väntar.

nej och det är ju inte konstigt att de finns kvar just när de avlidit…

Jag brukar alltid öppna fönstret när någon dött, det känns bra att själen inte ska irra i korridorer för att hitta ut, utan kan ta den snaba vägen!

Jag jobbar ju på sjukhus och det jag upplever /har upplevt äratt när jag helst lugnt tittat på nån så har inre bilder, ibland extremt levande,  visat sig. T ex en gång kom en ny patient körandes i gången o jag såg endasttäcket o en bit av huvudet på patienten. Patienten var på väg att köras in på en sal o jag bara råkade befinna mig där o då. Ögonblickligen så visades en annan tid med denna man sittandes till häst i officerskläder o man fick en omedelbar klupm av info…  sen såg jag vackra damer skockandes kring honom o jag bara visste…. När detta sker för mig så är det som när man sitter o ser en superspännade film på tv o omgivningens stoj o stim tonar bort för man är så inne i filmen. En slags trance verkar d som.  Jag blir lika förundrad var gång det händer.  Den här mannen hade jag sen i min omvårdnad o jag var ju så nyfiken o höra om bilden så jag bäddade in lite oskyldiga frågor när jag skötte om honom. Man frågar ju alllmännt om vem dom är o så när man sköter om dom. Inget närgågnet alls . Måste tillägga att jag aldrig medvetet spanar in folk utan såna här grejor händer när jag som minst anar det. Ni ska veta det att när jag är på sjukhuset o jobbar så är allt så intensivt o jag är så inuet där i varje grej man gör så det här mediala kommer bara som en naturlig grej då. Jag har faktiskt medvetet gjrot iris halls chakrastängning innan ett skift för att vara på d säkra. Men jag vet ju att man kan öppnas spontant ändå.  Jag är ju ännu ej tillräckligt rutinerad i detta men har likt ändå många upplevelser. Kanberätta mer om det sen. I annan tråd. Sol!/Susanne

Jag jobbar natt på ett sjukhem men har inte blivit störd av de som gått över till andra sidan. Inte än i alla fall…de finns där det kan jag känna. Men ingen som är osalig utan de tittar nog bara till mig.

Jag stänger av och ägnar mig åt de levande istället. I början när jag jobbade där var jag rädd, men då för att det skulle vara någon som skulle bryta sig in i huset där jag är ensam med 10 boende. Den rädslan är borta, men jag ser naturligtvis till att alla fönster och dörrar är låsta.

Vad jag har hört är det värre på en del gamla sjukhus, en paviljong på Birgittas sjukhus i Vadstena ska visst vara ritikgt utsatt. det är ett gammalt mentalsjukhus så där har det bott många olyckliga själar.

ljus Rose