Sänder varm kram till dej…..

Förstår dig så väl får dåliga vibbar av den sajten så dit går jag aldig in mer.Sänder dig ljusa och stärkande eneregier 

Jag brukade också titta in dit ibland innan men blev så dåligt bemött så fort jag yttrade mig att jag har slutat med det helt och hållet. De kommer aldrig att förstå eller ens försöka förstå oss som söker större sanningar. Mitt råd är att du ska hålla dig därifrån och prata med positiva människor istället, tex här på ÖN.

Du/vi kan aldrig "vinna" i diskussioner med människor som bara vill sänka oss. Som inte ser det som vi ser som bevis på vår övertygelse.

Jag sänder också ljus till dig och hoppas att du kan släppa den dåliga känslan som du fick.

Kram Danda

Evangeline, om man har en ihållande rädsla som inte tycks släppa taget så kan enligt min erfarenhet inte alltid tröst vara det som hjälper bort rädslan. Jag menar inte att det är fel att söka tröst, inte alls…men ibland kan det enda som långsiktigt hjälper, vara att man börjar försöka möta sina värsta rädslor.

Om din rädsla för döden är ett stort problem i ditt liv kanske du skulle söka orsaken till denna rädsla - var kommer den ifrån?

Har det hänt något i dit liv som har fått dig att bli så här rädd?

Kan rädslan komma från ett tidigare liv ,eller både och?

Kognitiv terapi, Hypnoterapi, Rosenterapi (som jobbar direkt med kroppen där känslor kan ha lagrats och genom lätt massage kan känslor frigöras) är bara några exempel på hjälp.

Sen om du kan hålla fast vid din tro och känsla för en högre makt (Gud) och din tro att livet nog ändå fortsätter efter döden och att döden i själva verket bara är en passage så är det ju bra…din tro/övertygelse är ändå en hjälp.

Men din rädsla måste få SIN hjälp…den lyssnar inte på tröstande ord så mycket som du skulle vilja, den lever sitt eget liv och kommer tillbaka men jämna mellanrum helt enkelt för den behöver helas.

Du ÄR inte din rädsla…rädslan är mer som ett litet barn som är rädd och som behöver få tröst och kärlek…och när man försöker tränga undan rädslan med hjälp av resonemang så är det som att tränga undan ett barn.

Men håll fast vid din tro och fortsätt resonera kring den…men kort sagt, vad jag ville ha sagt, sök också vägar att verkligen möta din rädsla under trygga omständigheter.

Kram

Grinda

PS sen vill jag bara instämma med övriga talare - jag brukar gå in och diskutera politik och medicin där inne på SiF men det är som att bada med Pirayor…stämningen är hårdhänt och ibland riktigt elak så om man känner sig skör så är Sif det sista stället att gå in till.

Ber att få instämma helt med ovanstående! SiF-forumet är sannerligen inget man kan diskutera på i egentlig mening. Bada med pirayor är en förträfflig liknelse….

Evangeline, du fick jättebra råd av grinda. Hoppas du finner något som passar dig!

Lycka till på din väg! Ljus och kram!

helt enig med ovanstående

vad du än söker , som bevis att den andra sidan finns eller om döden, så känn själv vad just du önskar och vill att det ska se ut. Även om du inte finner bevis på hur det egentligen fungerar så är det för dig en trygghet att ha något att tro på. Att tro är något magiskt för det ger oss trygghet och i slutänden kommer du inte bli dömd för vad du tror utan du blir emottagen ….

#0

Jag läste diskussionen som du startade på Skepticism och kände igen mig i din rädsla för döden. Jag ville bara säga att jag (också) förstår hur du känner, trots att ingen riktigt kan försäkra dig om att det ena eller det andra händer efter döden - det kan vi helt enkelt inte veta med säkerhet. Man kan alltid spekulera med sina egna erfarenheter som utgngspunkt, men aldrig lova något. Då jag var yngre tänkte jag ofta på döden, på att det kunde innebära slutet för mitt medvetande och det jag var mest rädd för: att något skulle hända min familj. Jag har fortfarande en bit till 30, men har vid det här laget hunnit uppleva flera dödsfall bland mina närmaste. Det har varit obeskrivligt smärtsamt, men samtidigt har det inneburit en försoning med döden. Jag blir inte längre stressad på samma sätt vid tanken på att jag också kommer att dö någon gång, trots att jag älskar att leva och hoppas att jag får vara frisk länge, länge till.

Jag har haft en del underliga upplevelser här hemma efter det senaste dödsfallet i familjen (för ca ett halvår sedan) men eftersom jag inte kan förklara vad som hänt får dessa erfarenheter förbli just "oförklarliga". Jag kan inte bevisa att det har varit Tecken från andra sidan graven och så länge det finns alternativa förklaringar får jag bara leva med att det finns upplevelser som man inte har en förklaring till, men som mycket väl kan vara naturliga. Därför kan jag tyvärr inte säga att det rörde sig om besök av förlorade familjemedlemmar, trots att jag gärna hade velat det. Jag vill helt enkelt inte intala mig något som jag inte kan veta.

Däremot har jag funnit en tröst i att man aldrig slutar att älska dem man har förlorat och jag tänker på dem dagligen, minns alla råd som de gav mig och talar med dem i tanken trots att jag inte får svar på samma sätt som då de levde. Men jag kan föreställa mig hur de hade reagerat, baserat på hur väl jag kände dem - jag kan tänka mig att de hade tröstat mig om de hade levt när jag känner mig besviken, och varit glada för min skull då jag lyckats med något. När jag är borta hoppas jag att det jag sagt, gjort, varit för min familj kan trösta dem på samma sätt.

Jag tror också att det där med dödsångest blir lättare med åldern. När man har hunnit uppleva några förluster accepterar man döden på ett annat sätt. Jag kan godta att det mycket väl kan vara så att medvetandet slocknar när man dör; men det vet jag ju ingenting om när jag väl är död och kan inte heller lida av det. Om det däremot finns ett liv bortom döden där jag kan återse mina släktingar så vore det fantastiskt; jag skulle inte kunna föreställa mig något bättre. Men jag vill inte intala mig själv att det är så bara för att jag så gärna vill återse dem. Därför försöker jag att njuta av det jag har nu eftersom man aldrig vet när livet förändras. Jag försöker att inte oroa mig för mycket och fokuserar istället på det som gör mig lycklig, trots att livet är långt ifrån enkelt. Så länge jag, min familj och mina djur är friska anser jag oss vara lyckligt lottade.

Kanske blir det till och med en lättnad att få somna ifrån allt då livet har blivit alltför svårt, fylld av sjukdomar och smärta; det vet jag inte. Men lika säkert som jag vet att jag skall dö, vet jag att jag lever nu och då kan jag lika gärna fokusera på att göra mitt liv, hur långt det nu än varar, så behagligt som möjligt och inte oroa mig för det jag inte kan förändra. Något som har hjälpt mig då jag haft ångest är att ta extra väl hand om mig själv, se till att jag är mätt och otörstig, varm och utvilad samt att göra något som jag tycker om och som tröstar mig tills jag mår bättre igen, som att läsa serier som jag läste som barn, rita, etc. Mitt tips till dig vore att lägga ned mer energi på det du älskar att göra och som ger dig glädje, och inte skrämma upp dig med döden i förväg. Hoppas att det hjälper och att du kan släppa rädslan så småningom; det vore tråkigt om rädsla hindrade dig från att leva ett så innehållsrikt och vackert liv som möjligt. :)

#4

Du har rätt i att det faktiskt hänt saker i mitt liv som nog är en bidragande orsak till min rädsla.

Jag har ett komplicerat hjärtfel, så kallat enkammarhjärta, och har därmed opererats 6 ggr sen jag föddes. Den senaste gjorde jag vid 15års åldern vilket verkligen är en sån period då man kan tänka hur djupt som helst på saker och ting. Tex döden.

#1 - #8

Tack för er tröst. Det värmer i hjärtat. Även om jag vet att min rädsla inte botas fullständigt så lindras den i alla fall just nu när jag läser era svar.

Jag sänder ljus och kärlek till er oxå. <3

Det är faktiskt en sak som jag måste lära mig oavsett vad, och det är just att leva och njuta i nuet. Jag måste jobba på det.

Kramar!

#9 ahh då förstår jag…sånt kan inte vara lätt. hoppas innerligt att du kan komma över din rädsla…

Rädslan för döden känner nog de flesta av men ibland blir ju lite värre för några av oss människor

Kram igen