Jag upplevde en hel del som barn, jag såg inte direkt, men när jag skulle sova stod en man bakom min sovrumsdörr. Dörren hade frostat eller sådant där guppigt glas så man såg igenom, varje kväll i olika perioder stod han där och tryckte och jag var så rädd (jag såg honom som en svart skugga med tydliga konturer). I den lägenheten var det en fasa att vara själv, för jag kände av, hörde saker som ingen fört ville höra på, till en dag.

Mamma hade båda våra katter i knät, pöttsligt hör hon min sovrumsdörr slå igen hårt för att sedan slå upp igen. Mammas nackhår reste sig, katterna for upp i stående, de sköt rygg, fräste och stirrade mot dörren. Jag tror aldrig mamma varit så rädd förut. Vi började då höra oss för då saker även kunde falla från hyllor trots att sakerna inte stod nära kanten. Det visade sig att en man hade hängt sig på vinden så våra tankar föll i om han vandrade runt i huset för att få kontakt, vi vet inte för han skulle tydligen inte ha bott i vår lägenhet.

Sedan har jag många gånger i skogar plötsligt känt sinnesstämningar som inte kommer från mig utan de har "ploppat" in och jag har reagerat skarpt på sorg, rädsla skratt utan att då förstå varför.

En man körde av vägen och dog, det var på min resväg hem och detta hände då jag var på jobbet. När jag åkte hem en dag började jag plötsligt och utan förvarning gråta. Flera dagar kände jag en sorg på samma plats, sedan berättade svärmor vad som hänt och då förstod jag.

Sedan har jag bott i ett hus där det hände massor av saker både i huset och i området och ja, det kan vara till en annan gång 

Jag upplevde massor som barn. Men min starkaste händelse var nog när jag skullle med bussen till skolan och skulle sätta mig men det fanns inte plats för allt folk. Jag visste att alla inte var verkliga så jag viskade för mig själv: Ursäkta, får jag sätta mig någonstans så jag inte sätter mig på någon!

I ett trollslag var de flesta människor borta och istället fanns bara 3 människor kvar i hela bussen! Sen hörde jag ett bortdöende skratt och jag själv fylldes av fniss… Jag var nog 11 år tror jag

Aldrig som barn … men så länge jag kan minnas har jag alltid haft en stark dragning och nyfikenhet inför det övernaturliga. Redan i lågstadietåldern minns jag att jag pratade med min pappa om sådana saker. Men såg jag saker eller kände? Nej. Detta finner jag väldigt underligt för mina tankar kretsar kring det andliga och övernaturliga i stort sätt dygnet runt. Inte förrän i vuxen ålder började jag uppleva saker. Känns väldigt orättvist måste jag säga att vissa kan se allt bara så där. Jag vill också! :D

Drömmar däremot … jag minns att jag hade några som barn som jag antagligen inte skulle kalla vanliga drömmar. Så jag tror att min kommunikation med andra sidan sker genom drömmar. Skulle vilja så mycket mer. :D Men men …

Hej Hej

Mitt första andliga möte som jag kommer ihåg var när jag var 8år gammal. Min lille syra var sjuk och pappa tykte det var jobbigt. Det var mörkt i rumet och pappa kom in och bakom honom var det en skuga 'trode jag först' men skuggan var fast och konstig. Den var inte som en vanlig skugga, den var lixom i luften. Jag visste att den inte var farlig så jag vände mig om och somnade efter deta.

Nu i eftertanke så vet jag vem dena skuggan var. Det var gammel farfar Emanuel som ville hjälpa sitt barnbarn i en situation som min pappa tyckte var jobbig. Varför jag fick se deta vet jag inte, men det har förekomit många flera andliga möten efter deta möte :)

Jag kommer ihåg en gång då min mamma stod och pratade i tel i hallen och jag satt hos henne medan hon stod och höll i mig. Sedan kollade jag upp i taket och där var det en clown. kroppen såg man inte men från axlar till huvud hängde i taket. jag petade på honon och då kom mitt hinger i hans mun sen drog jag ut den och sa mamma titta och då var den borta. :O

Sedan en annan gång när jag var liten vaknade jag. Jag såg att det var tänt i köket och att mamma och mormor och moster var i köket. jag ville gå dit. när jag ställde mina fötter på golvet och skulle börja gå dit grep något tag i mitt ben. Jag blev panikslagen och vågade inte kolla ner. Jag kämpade men kunde inte ta mig loss. Min röst försvan av paniken och jag kunde knappast viska. sedan hoppade jag raskt upp i sängen och då släppte den mig och efter ett tag somnade jag.

Allt detta hände när jag bodde i mitt hemland i en tvåa. dock ska jag bo där en månad av sommarlovet och där avled min morfar så jag skriver om jag känner något där.

(Jag var väldigt liten, mellan 3-5 år när det hände)

När jag var mellan 3-9 bodde vi i en lägenhet där jag ofta såg en man. Ibland såg min syster honom oxå rädda var vi tills vi flyttade då försvann han..

Mamma berättade för någon vecka sedan att när vi bodde i en annan lägenhet såg hon en gammal tant sitta på hennes säng och så såg hon en pojke som sprang runt och tanten sa: shh du väcker dem. (mig och min mamma) ps. Jag var liten då….. och detta hände för ungefär 7-8 år sedan..