Jag förstår ditt tänkt helt och hållet.
Jag är med rädd för döden sedan min pappa gick bort…Har inte vart det innan och jag begriper inte varför jag blev det nu.

Vi har olika uppgifter vi ska göra här i livet. Alla har en uppgift eller flera.
Även om vi ibland kan tycka att allt är meningslöst så tror jag ändå inte att det är det. Det finns en mening med att vi finns här och nu.

Jag tror att vi har flera liv. Och att vi väljer vägen själva till det liv vi födds till just då.
Svårt att förklara men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag är helt övertygad om att jordelivet bara är en liten del  av något mycket större…och att livet bara fortsätter.

Jordens skola är dock en ganska tuff skola. Vi känner oss ensamma å separerade, vi letar ofta på fel ställen efter lyckan…men vi lär oss hela tiden.

Om jag trodde att allt var meningslöst så skulle jag tappa sugen helt…Men nu tror jag inte så utan är hundra procent övertygad om att det här inte är "det enda" och därför tycker jag livet är en spännade utmaning. (även om jag är less ibland och rädd för att mista nära å kära precis som alla andra troende likväl som ateister)

Jag vill med tro att det finns mer efter detta liv

Jag tänker ofta på när mamma berättade om en händelse vi en av hennes släktingars dödsbädd. Mamma berättade att han småpratade med alla som var samlade runt hans säng, han sa något till var person och svarade dem på deras frågor. Efter en stund tittade han förbi dem, lös upp och sa "Nu måste jag avsluta samtalet med er, de kommer och hämtar mig nu" Sedan log han och kort efter tog han sitt sista andetag.

Mamma som ville neka till allt har här som i andra situationer svårt att neka till att det kanske var släktingar på andra sidan som kom för att hämta honom.

Sedan berättade en arbetskamrat och kompis (vi umgicks mycket på fritiden) om när och hur hon hamnade i Anorexia. Efter många samtal berättade hon att det slutade med tvångsomhändertagning, hon var då så mager och tunn att minsta ansträngning kunde orsaka hennes död, hon visste det men trots vetskapen var hon så manisk i bantande och motion att hon lusade personalen att få gå på toa, de fann henne joggande i trappan. Min kopis hamnade (kommer inte ihåg om det var då eller senare) på britsen för återupplivning, hennes hjärta stannade.

Efter återupplivningen hade hon berättat fer personalen vad hon sett dem göra, hon hade plötsligt svävat ur sin kropp och var uppe i taket och såg allt ske. Efter en stund såg hon ett vackert ljus som hon drogs till, det var som en tunnel och i slutet av sen mötte hon släktingar som dött. De hade pratat en stund när släktingen sa att det inte var min kompis tid ännu.

Detta gör att jag inte kan annat än tro ännu mer på att det finns något mer. Varken mammas kusin på dödsbädden eller min arbetskamrat/kompis är några som ljuger eller hittar på.

Wow Agneta! Tack för att du delade med dig dessa berättelser. Hur mår den här vännen idag? Blev det en vändpunkt?

Det är nu många år sedan våra vägar delades åt, jag sökte mig till annat jobb då hon var sjukskriven. Innan hennes sjukskrivning började hon att lura alla våra arbetskamrater att jag tvångsbantade och spydde upp maten i smyg. De trodde henne inte först, men då tryckte hon på min viktminskning som jag då hade. De vände sakta till att tro henne och började övervaka mig. Min vän pratade även med min syster som jobbade där då om hur jag bantade och hon ringde även hem till min sambo. Han skrattade bara åt det då han vet hur jag kämpar mot kräkningar, han sa det till henne och tryckte på att jag aldrig skulle välja den vägen i min eventuella tvångsbantning. Jag visste då inte själv varför jag rasade i vikt och var ju rädd och orolig vilket inte blev bättre av förtal och övervakning från arbetskamrater som inte lät mig gå på toan under en timma efter vi hade ätit något.

Senare då vår son var född (jag tappar mycket vikt under första tiden i graviditeten fick jag till mig då) var det dags för den årliga firmaträffen, jag var mammaledig, men medbjuden så jag körde min vän dit och sedan hem. Där och då i bilen påväg hem ställde jag henne mot väggen och frågade rakt ut "Var det inte så att det var du som fallit in i Anorexin igen, det var du som kräktes eller hur? Du gjorde detta för att avleda våra misstankar mot dig?" Hon svarade ja på det varpå jag fortsatte att förklara hur illa hon gjorde mig under den tiden då jag mådde dåligt av min då för mig oförklarliga viktminskning. Hon bad om ursäkt, men jag sa som det var att det var en gång för mycket, det var ju inte första gången… Denna var klart den värsta då hon drog in arbetskamrater och min familj utan anledning, eller för att "rädda" sig själv från upptäckt.

Nu var detta inte orsaken till att vi inte mer träffas eller hörs utan det blev så pga att jag bytte jobb och hon var långtidssjukskriven. Anorexin har styrt till det så hon kan inte få barn, hon och hennes man skilde sig efter flera års äktenskap och mycket annat hände. Jag vet bara att hon fortfarande för 5 år sedan eller mer hade samma problem med Anorexin, hon kommer inte ur det utan har återfall där hon går djupt ner i det. Det är tragiskt, men hon har eller hade svårt att se något positivt i livet då hon så gjärna ville ha barn, hennes man vägrade att gå med på adoption utan det skulle promt vara ett barn som kom från dem annars kunde han vara utan barn…

Tyvärr så blev det inte mer kontakt och i den vevan jag bytte jobb inträffade det massor av tragiska saker i min familj som tog hårt på oss och vi har jobbat i många år på att lappa och laga och hitta det positiva i livet. Nu har vi gjort det och vi mår bra, men jag har tappat min vänns kontakt och kan inte finna henne via telefonnummer eller namn, men kanske finns det en mening med det också?

Det där var inte en särskilt bra vän…jag menar om man har egna problem och därför sprider ut osanna rykten om någon annan för att "skydda" sig själv från att folk ska se sanningen så….

Nä du man kan känna omsorg och medkänsla med människor som har  problem men om de upprepade gånger träder över ens gränser så är det, som min bror brukar säga, ut med dom till vänster…som gäller.

Livet är för kort (detta liv he he) för att man ska slösa sin tid på människor som inte hedrar det dom får utan istället missbrukar gåvorna livet bjuder på. Det kan låta kallt men ingen tjänar på att  dras ned av en som inte kan/vill klättra upp. Det blir ju bara mer olycka sas.

Vi har alla ett val.

Jag kan berätta att igår blev jag bestulen på pengar av en person som min son lät sova över (han har fått göra det förut eftersom han har lång väg att resa) Istället för att hedra oss stal han mina matpengar som låg på köksbordet. Tack så mycket.

Min lärdom av händelsen, tror jag, är att ha bättre urskiljning (jag anade att killen inte var pålitlig men jag lyssnade inte på inutitionen) och att vara noggrann med min energi så att jag inte umgås med folk som missbrukar livets gåvor så som även din vän gjorde.

Jag tycker man ska tänka på allt roligt som har varit i livet och inte grubbla över döden. Alla roliga minnen man har haft med kompisar, familj och släkt. och tänka positivt om sig själv. Alla människor är vackra även om vissa människor gör misstag. Men jag tänker ibland på döden det kan jag erkänna men som sagt jag tycker ingen ska grubbla över döden. Döden kommer när den kommer.

Grinda - Nej det var ju inte snällt av henne det hon gjorde, att gömma sig bakom mig så vi inte såg att hon dök ner i det svarta. Samtidigt som jag många gånger tyckt synd om henne har jag haft lust att skaka om henne. Velat kuna få henne att se allt annat positivt i hennes liv och inte bara det mörka dystra som hon valde att hålla kvar.

Så dåligt av din sosn kompis att ta pengarna!!! Hur kunde han?? Han måste ju förstå att det inte är så svårt att fatta vem det var!! Men Grinda, kan det vara så att du vill tro gott om folk, vill kunna lita på dem, därför valde du att lägga pengarna där på bordet utan att tänka på vad din intuition sa? Så är jag, jag vill tro gott om alla och därför hamnar jag i sådana situationer och bannar mig själv att jag inte lyssnade…

Kan du inte prata med honom så pengarna kommer tillbaka eller med hans föräldrar? Hoppas det ordnar sig. Kramar

#7 Jag ser inte felet i att tänka på döden, vi föds och vi dör, det är två säkra kort. Vad som händer däremellan är inte skrivet så vi kan läsa det utan vi får treva oss fram och ta lärdom av våra prövningar. Om inte jag tänkte på och pratade om döden skulle jag nog vara väldigt rädd för den, nu är jag inte rädd för döden då jag hört fina berättelser utan för mig är nog rädslan NÄR och HUR jag kommer att dö. Jag vill ju leva länge och vara frisk och få se mitt barnbarn växa upp och fler barnbarn, samt vara med mina barn på deras färd och kunna hjälpa dem vidare då de behöver sin mors stöd.

#8 såklart man ska tänka på döden också.

De flesta av oss är rädd för döden tror jag eller för att dö. Jag är rädd för att inte få vara med mina barn!! Men samtidigt så tror jag ju på att jag kommer att kunna följa dem från den plats jag då är på…och att de har ju sina egna resor att göra och att det klarar de utan mig…

Har ingen som helst rädsla för döden utan är så övertygad vid det här laget om en fortsättning att jag enbart känner mig trygg i att går över på andra sidan 

#7 Håller med dig om att man ska fokusera på det goda i livet - det är så klokt tänkt…men att döden kanske är vår lärare som lär oss att ta till vara livets gåvor.

#8 Ja det stämmer jag ville lita på honom, jag ville inte vara " en sån där misstänksam person" jag vill tro gott om folk (för det mesta brukar ju folk vara bra…men så händer det att vissa beter sig fult då gäller det att SE det och inte blunda) Killen ifråga verkar hålla på med droger så det är väl därför han beter sig så där…det är bara att acceptera pengarna är borta och så får jag lära mig läxan och min son har lärt sig att vara mer selektiv så nåt bra kom ju ut av händelsen.

#10 Min rädsla är precis som din den har med min familj att göra…min egen död känns inte lika läskig…för mig handlar det mer om rädslan att mista nån som står en nära. Men det är klart står man öga mot öga mot döden kanske man inte är så kaxig.

#11 Härligt med en sådan trygghet som du känner!

Själv är jag rädd för hur det skulle gå för min dotter om jag dog nu. Döden i sig är jag helt övertygad om kommer varaodramatisk och början på nått nytt.

Precis som ni skriver är det ju ens barn man inte vill lämna, det som grämer mig är exempelvis den sorg jag såg hos vår son då min systers man dog. Det min son sagt under uppväxten och då om rädslan att lämnas ensam kvar i livet. Den sorg jag såg hos min son… Den slet mig nästan itu, jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, min syster, mina syskonbarn, mig själv… Hur blir det då den dag jag och min sambo, våra barns pappa lämnar dem och går över?? Det är det värsta tycker jag, att inte kunna trösta våra barn, bara för jag lyfter ett av barnen menar jag inte att jag bara ser till honom utan flickorna känner jag samma för då de kanske bär sorgen mera inom sig och det är inte heller bra. Visst tror jag att vi kan trösta från andra sidan, men det kanske de inte märker av, eller känner. Här är det mycket tankar och funderingar för mig . En får hoppas att livet blir långt och friskt