Den här är fin, allt är givet människan som lån,så är det.

Jag förlorade min pappa nyss.
Han kämpade hårt med sin cancer och led alla helvetes kval sista veckorna. Vi vårdade honom i hemmet.

Jag klarar av denna förlust genom att tänka att han slipper lida mer och att han ser på oss därifrån han är. Att han ändå finns med oss.

Men…saknaden efter honom är ernorm. Och den får man lära sej att leva med.

Ja saknaden efter en förälder som man känt hela sitt liv är stor när den dör.

Ted G

Åldern har absolut ingen betydelse för mig, förlorade min mormor för 6 månader sen, vi stod varandra väldigt nära. Jag älskade verkligen henne och jag har haft jätte svårt att acceptera att jag aldrig mer kommer få skratta och prata med henne igen, som vi brukade göra. Igår så fyllde hon även 90 år så det var hemskt att inte få säga grattis till henne…

Jag har bara låtit mig själv gråta och tänka på henne, jag saknar henne nått otroligt och jag saknar henne bara mer och mer eftersom det blir fler och fler dagar sen jag såg henne. Jag var alltid hemma hos henne 1 gång i veckan, så det gick från att jag inte träffade henne på 6 dagar till att jag inte har träffat henne på ett halvår. Ibland känner jag bara att kan hon inte komma hem igen, tänk om det hade varit så istället att hon bara är på en lång semester men kommer hem igen, så tänkte jag mycket i början, hon var inte död tänkte jag, inte min mormor hon är ju strakare än alla människor på jorden. Men jag har börjat fatta att hon inte är på någon semester och att hon aldrig kommer hem igen… och det är väldigt jobbigt! Men att jag var där hemma hos henne 3 timmar innan hon dog och pratade om massa olika saker, i hopp om att hon ändå förstod att jag var där, det hjälper mig lite iaf!

En älskad mormor gick mycket hastigt bort efter ett telefonsamtal till henne (där jag för första gången som vuxen sade att jag älskar henne - glad att jag hann göra det). Bara någon halvtimme-trekvart efteråt ringde en läkare och framförde dödsbudet. Det var hemskt, för jag kunde inte förstå att hon var död - vi hade ju så nyligen pratat med varandra och hon sa att hon mådde bättre (hon hade varit sjuk en längre tid, men bodde hemma och blev hittad utomhus av en granne som ringde läkare). Mormor blev 83 och det tog tid att fortsätta utan henne, för jag kände mig så chockad över att gränsen mellan liv och död är så tunn.
En älskad farmor gick också bort, men hon led illa av obotlig och smärtsam sjukdom i det sista. Där var det en lättnad när det äntligen var över. Jag var tacksam över att hennes lidande var slut. Med henne kändes det som om hon var klar med livet ur alla aspekter. Grand finale hade bara kunnat vara lite vänligare mot henne. 97 år gammal lämnade hon förstås ett tomrum efter sig av saknad, men det var inte samma chock och jag hade hunnit förbereda mig mer mentalt.

Jag har låtit sorgen ta plats när jag har behövt det. Samtidigt har jag försökt att fortsätta leva, de döda vill troligen inte att vi ska sluta leva för att de inte finns kroppsligen hos oss.

Sorgen känns som den är borta nu (7 resp 5 år sedan ålderdamerna gick vidare), saknaden kan dock gripa tag om en då och då. Det finns saker jag skulle velat prata om, fråga om som inte hanns med. Jag vill fortfarande ringa mormor och prata om växterna som tittar upp om våren. Jag önskar att jag uppmanat farmor att skriva mer om sitt liv, hon var fena på att uttrycka sig och gjorde historia så levande. Jag känner glädje över att de levt och att jag fick dela en tid med dem här på jorden. På något sätt lever de vidare inom en, man vet vad de skuklel sagt/gjort i vissa situationer.

Båda damerna har hälsat på mig då och då, så helt borta är de ju inte, men kommunikationen haltar lite.

För mig har sorgen varje gång tagit hårt, sedan har den varit i olika styrka för vem det är och ålder.

Min mormor var den första som jag var med om att "förlora" hon hade varit sjuk länge i bensår mm. Senare växte hennes hjärta och hon fick högt blodtryck och sist en kraftig förkylning = inlagd och då blev hon bara sämre och sämre efter lång tid upptäckte de att hon fått åldersgluten och hennes kropp orkade inte mer behandling. Det var en stor sorg samtidigt som det var lättare att acceptera då hon många gånger innan hon lades in sa att hon bara ville dö, att hon inte orkade må så dåligt längre. Mormor lämnade oss en dag i juni 1990

Sedan kom den stora smällen i mars 1993 då mamma 47 år föll ihop den 1/3 och lämnade jordelivet den 3/3 Vi chockades 2 gånger om, vi kunde aldrig förbereda oss på vad som skulle komma. Jag var höggravid med 3 barnet, han föddes i maj månad. Denna stora förlust vet jag inte hur länge jag led, hmm många år.. Fortfarande 18 år efter kan jag ha svårt at prata om mamma utan att gråta floder Kära goa älskade mamma

Sedan var det morfar som lämnade oss februari 1994, både morfar och mormor blev gammla och upplevde många år som pensionärer då de reste utomlands och upplevde roliga saker så det är lättare att hänga upp sorgen på ålder och vad de hann med i livet då fick barn, barnbarn och barnbarns barn

Sist var det min systers man som blev svårt sjuk i cancer, efter 4 års behandling orkade han inte mer. Han somnade in i sitt hem med fru och bran nära sig, jag var där fort då jag lovat och inget hellre ville än hjälpa min syster. Under hela sjukperioden behövdemin syster bara ringa så kom jag direkt. Min systrs man föddes 22/6-64 somnade in den 22/6-08

Både mamma och min systers man är svåra förluster då de var så unga de hade kunnat få uppleva så mycket mer. Samtidigt försöker jag intala mig att deras tid var slut här, de hade gjort sitt, de var färdiga på jorden. Men uj uj så svårt det är… lider än och ögonen tåras när jag nu skriver.

Men som för många så är det en tröst att veta att de kära finns oss nära även om vi inte kan se dem, men de finns jag har träffat dem båda på olika sätt. När min son föddes kom min mor till BB och tittade till oss flera ggr om dagen under vistelsen där och min systers man hälsar på här hemma och morfar i min dröm och mormor finns här har ett medium bekräftat 

För att klara sorgen tror jag att vi alla använder oss av de ljusa stunder vi haft tillsammans, har personen lidit kan det med vara en tröst att de nu inte lider och som min mor som råkade ha en medfödd svag åder (den stora) som brast, den brast vid bakhuvudet och där kan de inte använda sina instrument utan att skada viktiga centra. Så jag tröstar mig med att mamma fick sin vilja - att inte bli ett vårdpaket som belastas av sina nära och vården, det värsta sa hon skule vara om hon var medveten och inte kunna visa att man märker och hör. Detta sa hon många år kanske 15-20 år före utan att veta vad som skulle ske…

Nu blev det långt men jag blev så berörd av allas upplevelser och tankar att det bara forsade ur mig nu 

För mig var det väldigt svårt med att förlora min pappa för dryga fyra år sedan. Man var ju så van att de finns där för en och sedan var han bara borta.

Sakta men säkert går man ju vidare, fast man känner ändå att saknaden finns där och inget blir sig likt igen som det har varit innan.

Det enda som läker en svår förlust i livet av en nära person är tiden.Man kan stoppa i sig diverse medicinska preparat som ska lindra och skapa harmoni i kroppen / själen på konstgjord väg med olika resultat naturligtvis.Men tiden är som sagt det bästa läkemedlet som finns.Ju längre från detta tragiska ögonblick i livet du färdas ju mer distansierad och klarsynt över situationen blir man där man efter en tid kan se mer klart på det hela utan att det känns som om livet upphörde för de som nu sörjer dessa dödsfall.En förlust av en nära och kär person skapar ett chocktillstånd för varje normal individ den första perioden som sedan långsamt planar ut med tiden där man samlar ihop livet på nytt för att kunna gå vidare.

Jag har mist nära och kära vänner i olyckor och sett min första fru och treåriga son avlida i sjukdom där jag fortfarande mellan varven har en stor skräck för att detta även ska drabba min nya fru.En tanke som naturligtvis infinner sig när jag upplevde den första perioden efter min första frus död som ett rent helvete.Allt som hade betydelse upphörde att gälla på ett enda klockslag.Ett kaos och tvivel utbröt i mitt psyke som jag räds mer än något annat i livet.Jag klamrade mig fast i detta liv och levde mer eller mindre för stunden där tiden helt uppenbart la sig som ett plåster på dessa själsliga sår.Jag lever idag på ett melankoliskt sätt där jag omfamnar varje ögonblick som har betydelse när jag fick en lärdom i livet i form av dessa förluster som kom i form av döden och tog allt ifrån mig som var mitt liv.Man blir aldrig botad från dessa förluster oavsett hur många gånger man än drabbas men man får en konstig insikt i hur man bar sig åt första gången ens värld störtade rakt ner i ett svart djup.

Det var tiden som gick som sagt som höll mig i hand och ju längre jag färdades från dessa hemska ögonblick i livet lärde jag mig att leva igen.Jag har alltid haft min egen tro på Gud och förbannade denna Gud mellan varven även om jag aldrig övergav denna Gud när jag samtidigt upplevde Gud som en stor hjälp där jag var fullt övertygad att mina kära funnit en plats i ett himmelrike där jag fortfarande tror på Gud på mitt eget vis.

Ser att det uppenbart är några som lagt in Ted Gärdestads låtar här och kan väl då passa på med att fylla ut webbsidan (Övernaturligt i Fokus) med låten Himlen är Oskyldigt blå som någon i min närhet en gång älskade liksom jag själv fortfarande gör.

Ha en trevlig sommar.

Ghost1 - Jag blev verkligen berörd av allt du gått igenom

Jag håller med dig om att tiden är den bästa medicinen, just när det händer så känns det inte så, men det är sant. Medicin har jag själv aldrig funderat på då jag inte vill ta det, är rädd för beroende av de preparat de brukar vilja ge ut. Tiden kan inte läka alla sår, men man lär sig att bära sorgen och med en förlust och med lite tid så kände jag att livet måste gå vidare. Jag gjorde som många andra och gör än, tänker på att leva mitt liv så bra jag kan, ta till vara på det så mycket det bara går. Med mamma i tankarna så vet jag inte vad som händer imorgon så, varför stanna upp och må dåligt när jag kan försöka vända det till det bättre. Jag älskar mina barn och mitt barnbarn och de lever jag för, jag vill vara med mina kära och se dem lyckas i livet. Det är och har varit viktiga byggstenar för mig, sedan hamnar jag fortfarande i mina sorgstunder, men jag tror att de med är viktiga, som årsdagen då finns mamma väldigt nära och har gjort det varje år.

När min systers man begravdes valde hon 2 låtar den ena sjöng min systerdotter Teddy björnen fredriksson och den andra var Time to say goodbye den får jag tårar av än, men då den är så fin försöker jag lägga med den här