#0

Min pojkvän är tokrealist. Han ska alltid komma med en logisk förklaring till allt medan jag (och familjen jag kommer från) har varit väldigt öppna av oss.

Jag måste få ställa dig en fråga: på vilket sätt är du mer "öppen" än din pojkvän? Vad innebär det egentligen att vara öppen? För mig handlar det om att ständigt vara bered att ompröva sina hypoteser och tillstå att det är fullt möjligt att man kanske faktiskt har fel.

Men många här skulle ju aldrig ens kunna föreställa sig detta. De "vet" att de har rätt. Det rör sig om absoluta sanningar och försanthållanden. De kan alltså aldrig ens föreställa sig att de har fel.

Detta är väl inte särskilt "öppet?"

Hur tänker du själv? Kan det vara så att din pojkvän faktiskt är den som har rätt? Kan det faktiskt finnas helt naturliga förklaringar till allt som du har upplevt? Är DU "öppen" för den förklaringen?

Det kan ju vara frustrerande när den man vill leva med eller ha en vänskap med "bortförklarar" och nedvärderar det man själv tror på. Jag känner igen mig lite i din önskan men känner som så att jag varken kan eller ska påverka någon annan så för jag vill själv inte bli utsatt/ påprackad någons tro så. Min man är jätteskeptisk till det jag tror på i andlig väg men för mig är det stort nog om han kan leva med att vi tycker olika men kan vara respektfulla mot varandra. Jag väljer att inte prata sånt med ho inför jag blir besviken. Jag tror också det är fel att önska så som du gör, även om jag själv gjort det, för jag tror att man då låser sig vid något som inte är och man blir bara besviken själv när det inte blir som man tänkt. Sen är det aldrig rätt att önska så att andra ska ändra sig, deras livs val är deras val att göra. Hoppas du kan hitta sätt att leva med din kärlek till Olle där ni båda kan få leva ut er tro men ha den "ifred".

**Tack för svaren!

#1**: Öppen för det övernaturliga menade jag i det här sammanhanget. Hittade inget bättre ordval, men det kanske inte passar alls i dina ögon.

Det är klart det kan finnas förklaringar till det jag eller andra upplevt. Blir dock lite irriterad när han hela tiden försöker hitta bevis mot allt jag säger.

#2: Jag håller med dig! Det gör jag verkligen. Förstår själv att jag gör fel i att vilja bevisa något för honom. Dock känns det svårt att låta bli.. Jag sa det även till honom. Att det vore ganska kul om han helt plötsligt skulle uppleva något han inte kan finna en logisk förklaring till.

För Olle existerar inte själar heller.. Vi är i princip bara köttklumpar som springer runt en stund på jorden. Det som gör ont i det påståendet är mest att jag känner att jag älskar Olle så mycket att även själen pulserar i hans närhet.

Min pappa har märkliga händer. Eller ja. Han har alltid väldigt heta händer. Han har vid flera tillfällen "healat" mig efter att ha hållit i sina stenar. Huvudvärk, mensvärk osv. Visst försvann det!
Olles förklaring: Eftersom jag tror så mycket på det så botade jag mig själv med egen vilja.

Han tror alltså att man själv, bara genom att tro och verkligen ha viljan, kan åstakomma väldigt mycket. Det tror även jag! Så jag är egentligen öppen för att det lika gärna kunde vara jag själv som gjorde det. Dock så hade jag inga förväntningar första gången pappa la händerna på min panna då jag hade världens migrän..

Men hur förklarar man då den gången då pappa healade familjens hund? Rocky, som han heter, hade en stor knöl. Pappa lade händerna på den ett par timmar varje dag och den var nästan borta efter det! Dock kom den tillbaka efter något år utan healing.
Inte var det väl Rockys vilja som minskade knölen?
Olles förklaring: Eftersom hundar, precis som människor, har vita blodkroppar och immunförsvar så kämpar han emot knölen hela tiden själv också. Så enligt honom var det ren slump att knölen minskade i samma veva som pappa lade händerna på honom.

Hi hi tokrealist - kul ord!

Jag instämmer med Skogshumblan. Känner också igen mig i frustrationen av att inte bli trodd…men då kan det vara lika bra att hålla sina upplevelser och sin tro för sig själv och istället vända sig till andra som man känner mer gemenskap med i fråga om detta.

Man behöver inte dela allt utan istället försöka gilla varandras olikheter.

Ni har ju alla fall tanken på utomjordingar gemensamt när det gäller "övernaturligheter" - alltid något

Och sen…när man viill något FÖR mycket kan det ofta få motsatt effekt…ingen vil ju känna sig pressad att tro något Men respekten måste vara ömsesidig. Jag tycker inte det är OK att bli glirad av en närstående för att man tror

PS

Lyllo som har en pappa som healar!

#4: Haha det var Olle som invigde ordet! ;D

Nä jag håller faktiskt med om det jag med. Grejen är att jag inte har så mycket folk att prata med nu förtiden. Sitter lite ensam med de här tankarna och vet inte vem jag ska vända mig till.

Fast ja det är väl lika bra att inse att vi tror olika. Som du säger så borde jag glädjas över att vi båda tror på annat liv! Men det är ju för att han ska vara så himla logisk! Det vore så ologiskt att det inte finns liv förutom här, menar han. Med tanke på hur stor rymden är  och hur många solar/galaxer det finns. Och så kan man ju dessutom säga att det är bevisat nu också, i och med att FBI släppte sina gamla dokument m.m

Jag antar att det som egentligen gör mig frustrerad är att jag värderar själar så högt. För mig känns det som om jag dras till Olle och älskar honom med både kropp, själ och hjärta! Och när själar inte existerar för honom så känns det som om han inte kan känna likadant menar jag.
Det blir mer attraktion än annat.. Han gör oss lite till djur liksom :P (känns det som alltså!)

Hänger ni med i hur jag tänker överhuvudtaget? Känns som om jag bara yrar…

Men ja. Det är väl bara att hoppas att han känner liknande, bara det att han inte vill tänka att det är "själsligt".

Förstår förresten såhär i efterhand att det är ganska egoistiskt att vilja "bevisa" honom fel. Det kan lika gärna vara jag som får bevisen upptryckt i ansiktet, ellerhur?

Måste skylla lite på min frustration medan jag skrev inlägget, haha! Vi satt nämligen precis och diskuterade detta. Förstår inte varför han måste förklara allt. Han kan väl låta mig tro det jag vill istället för att försöka bevisa för mig att jag har fel.

han måste också respektera dina åsikter. Att om du tror på något övernaturligt så får han finna sig i det lika mycket som du får respektera det han tror på :)

"Vi är i princip bara köttklumpar som springer runt en stund på jorden."

"Jag antar att det som egentligen gör mig frustrerad är att jag värderar själar så högt. För mig känns det som om jag dras till Olle och älskar honom med både kropp, själ och hjärta! Och när själar inte existerar för honom så känns det som om han inte kan känna likadant menar jag. "

Jag personligen tror att själen helt enkelt är vår personlighet och våra tankar, och det tror jag - tyvärr - försvinner den dagen vi dör. Och egentligen är vi ju "köttklumpar som springer runt på jorden", fastän jag nu inte direkt hade valt att uttrycka det så, haha. :P Men att han tycker och tror så innebär ju inte att han inte kan älska dig lika innerligt som du älskar honom. :)

"Det blir mer attraktion än annat.. Han gör oss lite till djur liksom :P (känns det som alltså!)"

Vad menar du? Vi ÄR ju djur, varken mer eller mindre. :)

#6 Det var inte så egoistiskt…bara mänskligt. Det blir lätt att man hamnar i dragkamp om "hur saker och ting ligger till" i synnerhet om frågorna ligger en varmt om hjärtat som i ditt fall med Själen.

Och så måste även han respektera din tro som Yamer sa.

Slutligen: jag instämmer med MoaL

"Men att han tycker och tror så innebär ju inte att han inte kan älska dig lika innerligt som du älskar honom. :)"

Även en "tokrealist" känner innerst inne av själens möte - det går inte att undvika….varken man tror på själens existens eller inte

#7: Ja det tycker jag också. Det fula är att jag har fått inse att vissa saker jag upplevt säkert bara varit inbillning. Däremot finns det händelser som inte går att förklara.

T ex det med Rockys knöl. Jag tycker att det låter konstigt att pappa i ena sekunden lägger händerna över knölen och man direkt, efter någon timme, känner skillnad! Den krymper inför ögonen liksom. Så jag tycker inte att Olles förklaring håller där.

#8: Jag håller iofs med dig lite där. Dock tror vi lite olika märker jag, eftersom jag tror att personligheten finns i själen. Men där stannar den inte kvar när själen lämnar kroppen. Personligheten hör till det livet man lever nu. Men jag tror ju även att själar vandrar vidare och ev föds igen. Antingen här, eller varför inte någon helt annanstans?

För mig känns själar så värdefulla att jag känner mig riktigt säker på att dom inte bara försvinner när man avlider.

Jag kan tänka mig att jag känner såhär eftersom att det är så många som går miste om att leva. Flera dör i plötslig spädbarnsdöd osv. Då vill jag gärna tro att dom får en ny chans.

Ang att vi ÄR djur (vilket vi också är) Menade nog mest att jag själv har svårt att föreställa mig en kärlek där själar inte existerar, för då känns det som om det bara är attraktion och liknande som gör att man vill vara varandra nära. Detta gör att jag tror att det typ bara är djuriska instinkter som han baserar sin kärlek på. Ungefär. Men jag förstår om det är svårt att förstå vad jag menar.

#9: Du har säkert rätt! Men jag ångrade mig lite över att jag ville omvända min Olle.

Haha ja det är iofs sant. Fast skulle jag säga det till honom så skulle han börja prata om alla signalen som hjärnan sänder till kroppen och som gör att man "Känner" saker som man kan tro är "en själ". lol.

Men ja. Det är inte jag som går miste om en underbar tro :)

(detta är en av anledningarna till att jag känner att jag har fått våra själar bevisade)
Min pappa dog en stund när han var liten.
Han hade nämligen varit ute och lekt i snön. Byggt en snölykta med sin storebror. Själva olyckan beror på att han sprang rakt ut i vägen framför en bil när han skulle springa in och hämta ljus.

Skallen var spräckt och han har idag en stor titanplatta i pannan där skallbenet saknas. (Man kan både känna och se den, om man flyttar lite på håret)

När han dog så såg han sig själv "uppifrån taket". Just det där har man fått höra förut, ellerhur? Han såg även sin mor stå och gråta utanför fönstret medan alla läkare sprang runt och härjade runt hans kropp.

Pappa själv förstår förstås inte vad det är han ser eller upplever, egentligen. Men när han kom till medvetande senare och hans mor sitter bredvid honom så frågar han varför hon gråter?

Detta förnekar hon bestämt att hon gjort. (Antar att hon inte vill skrämma sin lille pojke?)

När han berättar att alla läkare hade sprungit runt omkring honom, "Jag var där, i taket!" *peka*, så hade hon bara bleknat. Hon visste inte vad hon skulle tro om det där.

Minns inte hur gammal pappa var, men har för mig att han var runt 4-7.
Tänkte bara dela med mig :)