När jag var åtta år gammal trodde jag på Jesus, spöken, övernaturliga krafter och Luke Skywalker. Jag lekte med datorer, lego och gillade serietidningar. Av naturliga skäl umgicks jag också med andra barn som gillade ungefär samma saker. David tyckte om Spindelmannen istället för X-Men och jag tror att Jesper hade Playmobil istället för Lego, men vi hade TV-spel och vi hade datorer och vi bildade, vid 10 års ålder, en förening tillsammans för att kunna ha datoraktiviteter tillsammans. Nuförtiden kallas sådant för copyparty och tiotusentals ungdomar kan mötas över en hel helg bara för att umgås och dela sitt favoritintresse.

Samma sorts idéella föreningar finns för allting. Körsång, radiostyrda flygplan, fotboll, filmer.

Så nej, jag tror inte att det kommer att bli bättre för att ni flyttar. Jag tror inte ens att NI kan göra så mycket mer än att stödja och uppmuntra er son. Det går inte att tvinga någon att vara social, det kommer bara att förvärra situationen, skapa stress och ovilja.

Jag tror att det kommer att bli bättre med åren, men jag tror också att det kommer att bli bättre om din son hittar alternativa vägar att träffa andra människor och umgås med dem på ett sätt som inte är så tvingande som skola eller familj är. Om ni försöker "tussa ihop honom" med något kompisbarn kommer det kanske att kännas precis lika obligatoriskt som klasskamrater eller släktträffar på hemorten - det är ingenting som han väljer, och ingenting som han kan välja bort.

Ju färre krav desto bättre. han kommer också att blomstra, på sitt sätt, när han har fått gro och slå rot. Det är ytterligare en anledning att INTE flytta igen.

Mantra..Tragiskt att inte ha vänner. Men det är säkert något som kommer med tiden…

Det är ju inget som man kan sitta o sia om..

Så jag instämmer i föregående skrivbent.

Jag glömde visst säga att jag alltså REKOMMENDERAR idéella föreningar. :)

Jag hade en liknande situation med min son när han var i samma ålder. Vad jag gjorde då och vad jag tycker du ska göra i detta läge är att försöka inpränta i honom att det inte är han det är fel på. Tala om för honom alla fina sidor du ser att han har och försök att stärka hans självförtroende.

Det tog upp till högstadiet innan min son fick några vänner och han är nu en ung man på 24 med väldigt gott sjävlförtroende och några få men mycket goda vänner. Var förvissad om att hur tufft det än kan kännas just nu, så finns det gott om tid. Gör bara allt du kan för att boosta hans självförtroende.

Instämmer. Föreniongar eller gäng med samma intressen är guld värda. Det viktigaste är att det sker av hans egen vilja och inget man körs iväg till. Själv vart jag fältbiolog i mellanstadiet, det bästa som hänt mig. Spelade massor av rollspel också.

Min son började i skolan nu i höstas och jag var jätteorolig för att han inte skulle få några kompisar(jag hade själv det jobbigt i skolan)

Han är blyg för folk han inte känner.

När man frågade honom så sa han att han gick själv på rasterna och jag blev så ledsen o arg(men visade det inte för honom)

Jag tog upp det för lärarna och när vi hade utvekclingssamtal så fick man ett papper man skulle fylla i med barnet. Efter varje mening var det ritat ett ansikte som barnet skulle fylla i

Där stod tex vad man tyckte om maten, rasterna mm.

Jag trodde hanskulle rita en ledsen mun men han ritade en glad mun.

Fröknarna hade kollat han på rasterna o då sett han själv valde att vara ensam, de tror att han kollar av "läget".

Han lekte ibland med sina kompisar.

Så det är kanske så att din son kanske som min väljer att vara själv, det är jättejobbigt som förälder men bit ihop och försök ha en dialog men lärarna, ( det hade jag OFTA)

Lycka till

själ är jag 17 år och mina råd kanske inte kan komma till så mycket hand men det jag kom på är att han kanske kan börja med en sport? eller kanske börja spela ett instrument, jag vet inte vad han är intresserad av men där träffar man alltid vänner! :)

hoppas det löser sig för er. alla borde ha en som de kan ställa "de pinsamma froågorna" till ! ;)

håller med dem som har skrivit, stärk hans självförtroende, om han själv önskar någon aktivitet som scouter till fotboll vad som passar just din kille (o ekonomin). Om ekonomi finns kan det hjälpa att besöka till ex lekland, badhuset etc. Fånga något intresse och se om det går att få ut något mer med det som föreningar osv.

Det är han som måste gå den vägen, gör ni det åt han så kommer han inte klara av det senare heller…

Jag är själv 24 år och har ingen riktig vän. Många ytliga bekantskaper men ingen att prata med om allvarliga, djupa saker. Jättejobbigt är det!

Lita inte på att det löser sig med tiden… men tvinga inte heller ihop honom med någon annan ensam stackare (det blev jag utsatt för i ungefär den åldern).

Jag hoppas att jag hittar rätt tonläge nu men… tänk på att er son är en ny människa. Han består av delar av er två, men han är en ny person med egna egenskaper, egenheter, önskningar och drömmar. Några av dem har han inte ens utvecklat ännu och han vet inte ännu vad han vill bli, vem han kommer att bli.

Det ni oroar er för idag kan vara det han sätter störst värde på. Säg att han till exempel kan vara en enskild tänkare som föredrar tystnad, eller att formulera sina tankar i stillhet, eller en vars kreativitet fungerar bäst när den är ostörd. Om man då sätter sina egna förväntningar på samliv, och själv föredrar stoj och lek, aktivitet och ljud, så kan man reta upp någon ganska mycket genom att försöka pracka på dem sådant stoj och ståhej.

Bara ett förslag.. något jag kom att tänka på när jag läste om den glada munnen.