Jag har en död släkting, han dog tidigt i livet. Han har alltid funnits vid min sida han har aldrig lämmnat mig, jag tror jag var förtjust i han som barn. Just nu känns de som han står bakom mig och kollar va jag skriver ^^.. Han stödjer mig när de är svårt, och ibland känns det som han bjuder in mig till andra sidan allt är så ljust och vackert där när allting är så mörkt på planeten jorden. De här kanske låter helt sjukt, jag är inte sjuk i huvudet. Men just nu i svåra tider vet man inte vart man ska ta vägen varken ut eller in, jag vet att han och två andra släktningar kollar på mig ofta inte när jag säger NEJ men annars kommer dem gärna.

Så va tycker ni om min upplevelse?