Då har ni en snäll själ som ser till er alla verkar det som

I vårt förra hus adde vi många som levde kvar, sådana vi själva märkte av och även våra vänner och släktingar fast på lite annat sätt

Visst  är det fascinerande och visst undrar man , har du någon känsla av vem det kan vara? Känner du någon som gått över som kanske nu finns hos er eller tror du det är någon helt annan?

Ha en skön helg du med

Jag vet inte riktigt vem det skulle kunna vara. Jag har endel anhöriga på andra sidan men det känns inte som att det skulle vara nån av dem. Känns mer som att det är nån från trakten eller så..

Ja, det är verkligen fascinerande o jag känner mig så trygg o lugn när jag vet att jag inte är ensam.

Då är det säkert någon från trakten, känslan kan du nog lita på

Könt att du känner dig trygg. Kram

Jag håller med agneta här…skönt att du känner dig trygg och lugn!! De flesta brukar säga tvärtom. Men då har du förmodligen ett trevligt spöke som tycks tycka om barn också….det är ju bra

Ett sånt spöke skulle jag vilja ha hemma…

GH jag vill med ha ett sådant spöke hos mig , just nu har jag nog bara min kära Xotica, ibland. Jag hörde henne innan Mariette och Alva kom hem för två veckor sedan. Tassandet av hennes klor på hallgolvet var så tydliga. Vi har inga djur här längre om inte Mariette och Alva är här, ingen katt, ingen hund eller ens en kanin. Föresten så låter ju inte de små djuren som en hel Rottweiler heller

Saknar mitt förra hus med aktivitet dag som natt

Men jag är glad för din skull nannie och lite avis med

Ja, precis….mår man bara bra av det och tycker det är spännande och fascinerande så är du ju bara roligt…lite sällskap eller extra krydda i vardagen, skulle man kunna säga

Jag förstår att du saknar ditt gamla hus!!

Tack GH  det är så härligt att få eller kunna prata av sig här där vi är likasinnade. De andra omkring mig (inte alla men nästan) tycker jag är konstig då jag känner som jag gör, de tycker att man är näst intill knäpp om man kan sakna spöken för de tycker det är skrämmande och otäckt och i nästa sekund kan en del säga att det inte finns.

Men jag tror faktiskt att jag gjort som en del berättat här, stängt av… När det hände så mycket negativt och jag nästan dog på kuppen av allt kämpande för mitt barn och hela familjen. Jag hade ju fullt sjå att hålla näsan över vattnet utan att drunkna, jag gick in i väggen utan att få hjälp då jag inte fattade det förrän flera år senade då en utbränd berättade hur hon känt. Många aha upplevelser har det varit och tungt så jag tror jag stängde av och nu måste jag hitta tillbaka och låsa upp mina dörrar, men jag vet inte hur Känner mig somen gammal tant på 95 år som sitter och pratar om gamla tider "när jag var ung så…"

Håller med dig, agneta-43, det känns så otroligt skönt o befriande att ha hittat detta forum att kunna dela sina tankar o funderingar med folk som förstår o inte fördömmer. Jag har alltid pratat tyst om vad jag känner o upplever. Berättade endel för min familj o släkt när jag var barn men blev bara hånad o skrattad åt. Av detta lärde jag mig att det inte var helt okej att prata öppet om det jag får till mig men det avskräckte mig inte. Jag har alltid känt ett brinnande intresse för andevärlden, en hunger som gör att man aldrig blir mätt.

En annan sak du skriver som jag känner igen mig i är det här med att stänga ner när man har det för tufft. Jag har alltid känt o upplevt saker. För några år sen gick jag igenom en uppslitande seperation med min sons far, samtidigt som jag kommit in på min drömutbildning o inte nog med det, min pappa dog. Den person som stog mig allra närmast. Jag var 26 år då o jag var totalt förkrossad men fast besluten att klara av studierna o min son.

Under pappas sista tid var det som att det hände mer o mer saker hemma, det intensivierades. Efter pappas död hade jag starka drömmar o upplevelser. Tiden gick o jag slutförde mina studier, började jobba, träffade en ny man, fick ett till barn - o plötsligt känner jag hur jag liksom inte är lika mottaglig längre.

Känner mig ledsen över det, saknar andevärlden! Kontaktade ett medium som jag träffat flera gånger o även gått på kurs hos. Enligt henne så drog sig andevärlden tillbaka när man har det mycket, man har helt enkelt annat att fokusera på.

Min undran är; om man ända sen barndomen varit öppen o sen av någon anledning stänger ner, omedvetet, hur gör man då för att öppna upp igen? Jag upplever saker igen men det är inte alls som förr, vilket känns både tomt o trist.

Tja, jag funderar på vad man ska svara…

För min del är jag inte öppen hela tiden. Jag har fått lära mig att stänga ner, för annars blev det för påfrestande att ta emot "sorlet" hela tiden.

Jag är bara öppen när jag arbetar, och missar säkert mycket som händer i andevärlden när jag är stängd, men det är det som fungerar bäst för mig.

Hur man öppnar sig finns det många tekniker för, men jag tror att efter ett tag går det av sig självt för de flesta som håller på med andevärlden. Nu för tiden fokuserar jag på att "besöka" andevärlden, så är jag öppen. När jag efter besöket tackar de medhjälpare jag har, blir det naturligt att jag stänger ner igen.

För min del handlar det väldigt mycket om att träna på att ha kontakt med andevärlden. Jag övar mycket på att finna stillheten inom mig, och på att kunna koppla bort det som stör och fokusera på "arbetet".

Sen måste man nog våga göra fel väldigt många gånger. Man vet ju aldrig säkert om man har rätt, eller bara inbillar sig, när man jobbar med andevärlden, men desto mer faschinerande är det när människor kan bekräfta och känna igen sig i de upplevelser man haft.

Jag vet inte om ni blev så mycket klokare, men det var lite av mina tankar vad gäller att kunna uppleva andevärlden.

Tack niclas-e, jo jag tror jag förstår vad du menar.

Jag menar inte även om det lät så, att vara öppen och höra/se hela tiden. Så var det inte förut heller även om jag kanske uttrycker mig som att det var så förut. I förra huset var det mycket och vi kunde höra saker vilken tid som helst under dygnet, vet inte hur ofta eller så, men det var sällan jag kände saknad av det.

Det är så att det som hände som bröt ner mig så totalt varade i flera års tid och jag var så nere ett tag eller ett långt tag att jag inte ens tänkte på att det var tyst och tomt omkring mig. Jag har som nannie-1 sedan barnsben märkt av, sett saker och hört så det var ju där.

Det jag mest är nyfiken på nu är hur jag gör för att väcka upp mig igen, vad, hur gör jag? Eller är det bara att vänta och se?

nannie bra att du med kämpat på trots motgångarna du mött, så har jag med alltid haft. Min mamma sa alltid att det inte fanns spöken, sedan kunde hon i mina tonår berätta om hennes moster som kom och tittade till oss om lukter som hon kände igen hos henne och hennes man och även andra saker som annars inte existerade. Men hon var ju rädd för det, så därför förnekade hon i ena stunden och berättade då hon var starkare och modigare antar jag. Även min mormor och morfar ville tysta ner, morfar berättade om flera händelser först då mormor gått bort och de handlade också om mormor så han hade troligen aldrig märkt av något innan.

#10

Leta bland de gamla trådarna, det finns säkert en hel del matnyttigt att läsa där.

Annars kan du alltid starta en ny tråd, så kan vi diskutera där istället

 Tack nicklas-e för båda tipsen