Första gången var när jag var 9 år och hade 41,4 i feber och såg mig själv ligga i ambulansen. Det var som om jag satt i fönstret på ambulansen. När vi kom till sjukhuset var jag tillbaka, hade körtelfeber då!

Andra gången var då jag fick mitt första barn 1975 och den upplevelsen är så lång att berätta så det gör jag inte här nu.

När det gäller självmord så tror jag inte att de hamnar på något sämre ställe…..vad tänkte du på då?

For 15 år siden fikk jeg plutselig veldig behov for å be for en kamerat fra skolen. Jeg hadde ikke sett ham på 10 år. Jeg ba hele kvelden;

Kjære Gud la "I" få møte det frelsende lyset

Jeg viste ikke hvorfor. Jeg viste bare at jeg måtte be for ham.

Dagen etter ringte en kompis til meg, og sa at "I" hadde tatt selvmord den kvelden.

Jeg kjente en fred inni meg, og var veldig glad for at jeg hadde bedt for ham. Mitt indre sa at han kom til lyset, og at min bøn hadde hjulpet han til å ta imot lyset

Og jeg tror alle havner på samme sted, og der går vi gjennom livene våre med en mester, og ser på hva vi håndterte bra og mindre bra utifra vår "livskontrakt"

Denne sjelen, "I" Har jeg snakket med gjennom et medium nå 15 år senere, og han har også vist seg for meg når jeg har vært ensom.

Han har det bra. Han er hjemme hos skaperen. Og han skal antakeligvis leve et liv til på jorden om et tag, men jeg tror han venter til jeg kommer opp dit, og jeg kan leve i mange år til, så han får hvilt seg der en god stund

Jag tror att de som begår självmord hamnar precis där de alla andra hamnar.

Jag har själv inte upplevt någon nära döden upplevelse.

De får lära sig hur deras val påverkar deras omgivning, straff - det skulle jag inte kalla det för. Det är en fas som alla går igenom där vi ska förstå hur vi väljer i livet eller inte väljer påverkar. Sen beror det på hur mycket av de uppgifter vi ska lära oss har blivit färdiga huruvida vi behöver leva om livet.

jag har inte själv haft nära döden upplevelser men jag har varit med på andra sidan när andra har dött och var de kommer osv..