Bror
Vet inte hur jag skall uttrycka detta. Men mina föräldrar fick ett barn -81 som de förlorade. Jag är några år yngre och det hade varit min store bror. Varje gång jag besöker graven undrar jag vad som egentligen händer eftersom han bara levde en dag. Sen kan jag inte undgå att fundera på om "hade han levat, hade jag funnits idag?" Min mor fick två missfall innan hon blev med detta barn. Hur kommer det gå med mig? Kommer jag också att få missfall? Kommer jag överhuvudtaget att bli med barn när den tiden kommer? Tyvärr är jag nästan rädd för att ens försöka pga detta.
Sen undrar jag mycket om hur mitt liv hade sett ut idag om min bror hade funnits i livet. Hade vi haft en nära relation? Hade han funnits där alltid för mig? Finns många frågor som jag troligtvis aldrig kommer att få svar på, med funderingarna finns där ändå.
Vila i frid storbror… saknar dig även fast jag aldrig träffat dig.
Vad fint det låter att höra dig beskriva hur du saknar din bror som du aldrig träffat. Underligt hur vi verkar kunna känna samhörighet med vissa människor utan att egentligen riktigt känna varann…precis som att vi faktiskt hör ihop, eller kanske känner varandra sedan tidigare… Jag tror att barn som kommer till oss en kort tid lär oss att verkligen värdesätta våra egna liv och allt liv omkring oss mer. Jag hoppas och tror att du nog kommer kunna få barn också…jag menar, du finns ju, eller hur? :)
![[Jeremina]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag ser inga hinder att du inte skunna få barn för att din mamma hade missfall. Och det handlar inte om att antingen du eller din bror skulle leva. Jag kan förstå att det känns vemodigt att gå till graven…
Starta ny diskussion