Kram på dig med Galder..

Jag upplever det såhär: Själen är i ständig lära och för att få riktig lärdom om exempelvis ödmjukhet så väljer själen ett liv på jorden som är den hårdaste skolan ;-) Tillsammans med sin guide tittar man på sin läroplan som står skriven i en bok och tar därefter beslut om det bästa lärosättet och gör en livsplan för dem förutsättningar man behöver för lärdomen.

Min uppfattning om själen och resan är att man tillsammans med någon/några från sin själsgrupp bestämmer vad man ska gå ner och lära sig. Det kan vara att jag måste lära mig hantera svek, övergivenhet, ect…då är min uppfattning sån att det gå som en tråd genom hela mitt liv tills jag har lärt mig att hantera det rätt. Trots olika svek och alla tillfälle som man blivit övergiven, så har man lärt sig något nytt och hanterar det bättre och bättre för varje gång.

Vi är ju på jorden för att lära oss något, och det är känslorna här på jorden som vi ska hantera. Känslor är ett brett område och påverkar oss otroligt mycket. Vi blir vad vi tänker.

Ett bra ordspråk säger: Det du tänker om mig, säger mer om dig själv, än vad det gör om mig.

Vänligen MariaJ:-)

jag tror att man anstränger sig för mycket.man mediterar och mediterar för att man vill så gärna uppleva det andra upplevt.Sedan om man upplevt och genomgår som du och jag galder en stor förlust och genomgår ett stort sorgearbete så tror jag att det blir svårare… så får man ännu mer panik att meditera för det är ju den personen man vill uppleva i meditationen och då tror jag att det blir stopp faktist.Det blir som en slags blockering.jag mediterade och mediterade och blev så besviken för inget hände då jag plötsligt fick till mig att STOPP nu ska inte du meditera på ett tag..nu ska du bearbeta din sorg…gå ut i vårsolen och göra lite annat än att bara tänka på övernaturligt..då kommer det av sig själv när man minst anar det…det gäller att hitta lugnet i sig själv…jag har förstått att jag varit för ivrig helt enkelt…och jag tror att det ligger nåt i det jag säger…dom har inte övergivit mig ..det har jag fattat nu

Ja visst ska man lära sig.Visst ska man ge kärlek och vara ödmjuk.Hjälpa andra,ge åt andra.Allt det har jag gjort.Gett och hjälpt så nu står det mig upp i halsen.Övergiven har jag blivit sviken också.Jag är ett sk maskrosbarn.som blommar fast man asfalterar.Men upp igen…

Du kan ha rätt helenaK-jag behöver göra annat.Men fortfarande är det mycket kvar att göra innan jag kan släppa Kims dödsbo.Jag tycker att det är konstigt att jag ändå är så lugn och hanterar sorgen så som jag gör-trodde själv om detta skulle hända innan det hände att jag skulle bli slagen till marken.Så nåt har jag ju lärt av detta liv.

Nu frågar min gubbe om jag har betalt av er för att sitta framför datorn.Han vill åt sin arbetsplats.HahahaVi hörs igen när han sticker ut/Kram/Ewa

Det tar den tid det tar…jag vet galder hur du känner och upplever..kram till dig…släppa det det gör man aldrig…

Jag tror man tar en livsplan i taget. Beroende på om du lärt "dina läxor" i det här livet eller behöver en repris nån gång framöver.

Om du känner att du gett väldigt mycket och är less på det så kanske du skall lära dig ta emot? Jag tror ibland att man inte förväntar sig att andra skall ge så man låser sig för att ta emot. Men många av våra läxor tror jag handlar om att hitta en balans, både i det som händer i det här livet och att balanser olika liv mot varandra.

Tror inte du är övergiven av dina guider men ibland måste vi få gjort saker själva. Inte det att de inte håller ett vakande öga på oss men för att gå vidare och få styrka av något jobbigt måste vi själva bearbeta det på vårt sätt. Precis som barn ibland måste lära av sina egna misstag, det räcker inte med att en förälder säger till dom hur det är. För att förstå måste det upplevas.

Så småningom kommer livet att visa dig hur du skall använda dina erfarenheter tror jag. Men när man är mitt uppe i något är det svårt att se vilka erfarenheter man kommer att ta med sig.

Kram