" När puppan blev en fjäril sörjde de andra den som död men, DEN FLÖG UPP I LJUSET"!

Dent finns ingen död bara LIV i omvandling!

Plötslig sorg, saknad, ensamhet är tillstånd som förlamar, ofta chockartat. Tills en inre omvandling sker - och vi förstår!

Vi menar oss äga så mycket. Tingen omkring oss. Så händer det att vi förlorar något som förändrar hela vår väl inrutade, planerade tillvaro. Men kanhända just detta, förlusten av jordiska ting som vi var så fästade vid, plötsligt väcker en slumrande längtan efter något av bestående värde. Förlusten som först upplevdes som verkligt bekymmersam och negativ banade väg för en ny, livsbejakande, tidigare oanad känsloupplevelse. Upptäckten att intet jordiskt kan vi någonsin äga - allt är lån. Detta kan vara en smärtsam process - men, intet nytt av verkligt värde föds utan smärta.

Lidantets uppgift är att väcka det bästa inom oss, med positiv följdverkan.

Den Österikiske psykiatern Viktor Frankl lämnade vid krigets slut en flerårig förnedring i nazitysklands koncentrationsläger, berövad allt utom själva existensen. Han kunde säga: "När lidantet får en mening upphör det att vara ett lidane".

Själens styrka hos den som funnit vägen inåt till sitt verkliga JAG kan ingen kris i världen bryta ner - men förstärka.

På samma sätt som med tingen tror vi oss kunna äga människor. Föräldrar, barn, make, maka, goda vänner. Men skilsmässor drabbar oss - ofta oväntat, oförståeligt. Ingen undgår konfrontationen med det vi kallar död.

Måtte då inte bitterhet och självömkan få övertag! - Tyvärr sker detta ibland - med följd, ytterligare smärta och depression.

Om däremot kärleken till den bortgångne är ren och osjälvisk, utvecklas den själsliga processen i styrka och klarsyn. Och förståelse för att så måste det vara - att här i skuggornas värld, på denna mörka planet, sker mognaden och befrielsen från "puppa" till fjäril" så olika från individ till individ.

Vårt jordiska liv är en dyrbar klenod vi fått att förvalta på bästa sätt. Varje erfarenhet berikar vårt kunskapsmedvetande. Därför blir det naturligt för många efterhand, att på flera sätt omvärdera sådant vi benämner livskvalitet.

Några av de största själarna som besökt vår jord under historisk tid har avslöjat för oss den kanske viktigaste av livslagar: "Det är genom att giva som vi får mottaga".

Därför förstår den klarsynte, trots saknad och ensamhet, varför några kommer till oss på endast ett kort besök för att medvetet eller omedvetet ge ut av sig själv, kärlek och tillgivenhet. Medan andra behöver ibland mycket lång tid att lära detta livets läxa.

"Den vars liv har varat längst är inte alltid rikast - nej, den är rikast som har givit mest".

Vi lever våra dagar tillsammans kortare eller längre tid för att vara varandra till hjälp och glädje. Men hur ofta står inte vilja mot vilja? - Att lära samlevnadens svåra konst är en viktig livsuppgift som leder till individuell mognad.

Så lär vi långsamt att ingen kan leva genom någon annan, var och en måste finna meningen och tryggheten inom sig själv. - Vad vi äger kan vi mista, vad vi är kan ingen någonsin ta ifrån oss. - Först med JAGMEDVETEN inre trygghet kan vi uppleva också ensamhet som en tillgång i känslan och övertygelsen, att något inom oss är odödligt, allestädes närvarande i ALLT.

Bortom tid och rum finns inga begränsningar. I känslornas och tankarnas form - och färgsprakande livssfär är DU och JAG alltid tillsammans. Du nu som "fjäril" helt och fullt befriad, klarseende och lycklig - medan jag, ännu en "puppa", ännu förblindad i materien, dock förmår uppleva DIN närvaro med hela min inre längtan och visshet.

För i tystnaden har jag lärt mig lyssna - och jag förnimmer DINA "vingars" omslutande kärlek. Inom mig viskar sakta en klockren stämma, det finns en stor och mäktig mening med livet, därför har också smärtan och döden en mening.

Men endast jag själv är den som ger MITT LIV mening och innehåll! - MENINGEN att också mina vingar ska utvecklas i färgskimrande prakt och fulländning, så att de bär upp i ljuset, när min stund är inne och det jordiska höljet brister.

Text: Birgit Bäckman

Med värme Roger Ölveryd