En dikt som jag fick för längesedan då min syster och jag pratat om sorg:

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn, tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra. Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting. Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig.

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig.

Jag väntar på dig, för en kort stund. Alldeles i närheten. Allt är bra.