När jag var barn började jag se en man med brun basker på huvudet och en lång överrock. Han hade också mörka glasögon. Jag trodde att han var en levande person.

Denna man följde ofta efter mig och jag såg honom vid skolan. När jag åkte tunnelbanan in till stan eller om jag åkte skridskor nere i centrum. Jag talade om det för mina föräldrar och farföräldrar som jag bodde hos.

På något konstigt sätt var jag egentligen inte rädd för honom och de vuxna såg honom inte. Men där går han brukade jag säga, men de bara ruskade på huvudet.

I vuxen ålder har jag förstått att han var död för det var ju bara jag som såg honom. Mina kompisar såg honom inte heller utan bara ruskade på huvudet åt mig. En dag för något år sedan kom mamma ihåg att jag brukade redan som riktigt liten säga: Mamma, där är Basker & Glasöga!

Jag kunde inte ens prata rent men jag såg honom tydligen redan då. Tyvärr vet jag inte vem han var men klart är att han skyddade mig. Det har jag förstått nu då jag blev överfallen en gång i tonåren och en man slet sönder min blus och då kom han och jag skrek: Hjälp mig!

Mannen vände sig inte om utan bara släppte mig och sprang. Vem vet vad som hänt om inte Basker & Glasöga kommit!!

Jeremina