Rädsla över något som den inte förstår..

Kan bara se att den är otroligt söt! saknar att ha en tamråtta här hemma:,(

ja han är verkligen söt!!!och råttor är helt underbara

någon mer

En älskad råtta som har haft mycket energi och nyfikenheten är kvar men inte lika påtaglig.

Gammal? Blivit tanigare och mindre framfrusig? Smärta..Eller sorg, kanske en lätt depression. Har han ont någon stans? :)

Ss

han dog i hjärntumör för mindre än en månad sedan :( så det är väldigt tråkigt!!så smärta ja det kan man säga tyvärr

Jag hade en ökenråtta som barn och jag vet hur kär man kan bli. Han var en sån personlighet…(han brukade t om sova i min säng han gillade inte att sova i sin bur utan tog sig upp i sängen på nåt sätt och kurade in sig hos mig)

När han dog var jag så ledsen och kände en så stor saknad.

Kram till dig Linda

ja faktiskt så blir det en stor saknad!!kram

Guuud vilken söt råtta, jag beklagar verkligen din sorg över denna sötnos…vet hur det är, och råttor är så himla personliga, har själv haft några under min tid….

Och dom är så himla facinerade att bara titta på i deras vardag…hade 4 st samtidigt en gång…och  vilket samarbete dom hade när jag mata dom….nja 3 av dom iallafall….

Jag hade ju byggt ihop 3 burar, som dom kunde gå emellan, och maten gav jag dom i våningsburen…den var på tre våningar…och den äldsta råttan hon tog emot maten, och bar ner den en våning, där en råtta tog emot…och gick ner till den tredje råttan, som grävde ner det i ett hörn…..men så dyker råtta 4 upp och gräver upp den o gömmer på en annan plats….

Ja va många skratt man fick åt dom, och sen var två av dom städråttor som jag sa, dom bädda o dona, medans 2 titta på, och när allt var klart så la dom sig fort i bädden…ha,ha,ha…

Och när dom lekte så var det speciellt en som körde rena rama karate sparkarna, hon hängde o höll i sig i gallret, och sen sparka hon med ena benet mot den som kom nära, och jäklar va snabba spark hon dela ut….

Nästan alla mina råttor har fått cancer, en knöl som växte till pingisbollsstorlekar, visserligen så verka dom inte ha ont, men det berodde lite på vart tumören satt, för den kunde hindra den från att röra sig smidigt…

Usch ja, tyvärr så blir dom ju inte så gamla..men ack så älskade ändå…3 år tror jag de blev som äldst…

Här är en bild på min Barbro, som hon hette, hade två då…Barbro..brun/vit…Greta..gråspräcklig

Kram till dig i din sorg tänker på dig

Eija

haha :) så sööt!!ja dom är helt underbara djur :) dom är verkligen speciella :) tack så mycket!!här kommer en bild på mina två nya sötnosar

kram till dig med :)

Nämen så gulliga….nu blir jag lite småsugen på råttisar igen, men det går ju inte så bra nu när jag har två hundar…fast Frisco den äldsta av dom han skaffa jag när jag hade mina råttor ännu…han var bara en valp, och så försiktig med dom…han lärde sig ju….

Men Milo, han litar jag inte alls på…såg ju hur han var när han hitta en padda…trots att den är giftig så fortsatt han att försöka att bita den…jisses va arg jag var då….men Milo är en omplacering, som jag tog hand om o köpte när han var över två år…så det kanske går att lära honom med…

Och kan berätta att Barbro hon gilla att klättra o krypa in i pälsen på Frisco, och när dom var i buren så bruka Frisco lägga kinden till så att Barbro kunde putsa i pälsen på honom genom gallret…men icke Greta…hon bet nog honom minst 5 ggr, innan Frisco passa sig för henne…

Så när Greta kom fram, så skällde han ut henne till den milda grad…fast ändå när jag släppte ut dom så var inte Frisco arg på henne, men Greta var inte aggresiv heller utanför buren, mer skygg o gömde sig bland kuddarna på soffan….

Hon var inte alls kelig, det är faktiskt den enda råttan jag har haft som var på det viset, hon var både skygg o aggresiv…dom kom ju inte från samma kull, och jag tror hon var lite äldre…men jag köpte dom samtidigt från samma djuraffär, tyckte att hon var så vacker med denna färg…ovanlig för mig iallafall, hade ju bara sett tvåfärgade..svart/vita o brun/vita

här är en bild på när Frisco är valp och vi håller på att vänja honom med dom…

Dom andra råttorna som jag skrev om hette, den äldsta Pysan, och sen köpte jag kompisen Mysan till henne…det var mysan som städa o bädda som sjutton, medans Pysan vänta, och la sig där sen när det var klart…

De andra två tog jag över från en som inte orka med dom, och dom döpte jag till Skorpan och Norpan….och Norpan fick ju sitt namn för att hon stal maten jämt…..Skorpan var oxå mer den där städande råttan…

Minns när dom skulle sammanföras, då tog jag dom en o en till Pysan först, eftersom hon var äldst…det var nervöst först, hade ju frågat på djuraffären om hur man kunde passa ihop råttor, och hon sa att antingen går det bra och dom trivs ihop, eller så tar dom avstånd…men det brukar inte gå så långt att dom slåss….dom är som med människorna…

Pysan rulla runt den lille, och lukta överallt på kroppen på den, och den lilla bara hängde med på behandligen…sen var det klart och pysan gick iväg, då var den accepterad, och så blev det nästas tur…samma procedur, och så var det Mysans tur att undersöka, och det gick jättebra det med, så vart dom en familj på 4 tjejer, som gick utmärkt tillsammans….

Här en inte så bra bild, men man ser att det är Greta..hon var ju så skygg o gömde sig mest inne i filten eller bakom kuddarna

vad härligt :) jag ha haft råttor hela mitt liv och kan verkligen inte låta bli att skaffa nya!!det är verkligen ett roligt djur som man kan få mycket glädje av :)

Eija vilka berättelser om dina råttor och hundar -det är så sött.

Dom lata "statsråttorna" som inte orkade bädda sängarna utan såg på när dom andra råttorna gjorde jobbet…men som snabbt gick å la sig i där när dom var bäddade å sköna att ligga i…ha ha lata rackare

Och råttan Barbro som brukade putsa pälsen på hunden Frisco (som gärna ville bli ompysslad och fin tydligen).  Så gulligt! Nu får jag lust att skaffa råtta igen.

Jag blev så ledsen när min dog att jag aldrig blev med råtta igen…men jag borde skaffat ny.. det inser jag nu.

Linda ja du ska nog skaffa ny snart va?

Linda o grinda….ooops! det rimma ju…….jag tycker verkligen att ni skall skaffa er nya råttor, dom ger verkligen så mycket…och dom är ju så keliga…

Skall berätta historien om min allra första råtta, och hur den kom och blev ett husdjur….

Mina söner var nämligen förtjusta i ormar…Fy för den lede…jag hatar ormar, har ormnojja….ryyyyys!!!!…

Den äldsta hade flyttat hemifrån redan och hade två ormar, en regnbågsboa på dryga metern, och sen en stor jäkla pytonorm tror jag det var…den var iallafall över 3 och en halv meter….urk!..

Hur som helst, han höll på att flytta till en annan lägenhet, och behövde någon som såg efter hans kära husdjur, och självklart så hade mina söner bakom min rygg gjort upp att ormarna skulle vara hos oss så länge….för lillebror ville ju så gärna ställa upp som ormvakt…

Efter mycket mutter o gissel, så gav jag med mig, med ett enda krav, att ormarna aldig fick komma utanför grabbens dörr…punkt slut….så kom då detta monsterbyggnad till terarium, och den var inte liten, och då var det till den lilla ormen…den stora ormens terrarium fick inte ens plats i rummet, så han skulle bara ha den där en kort stund…han fick ju plats i den lilles terarium…men kunde ju inte sträcka ut sig i sin fulla längd…..hutter..brrrrr….

Nåja dagarna gick och det såg bra ut än så länge….fast en kväll när jag kom hem från jobbet och skulle upp till övervånigen, så möter jag den stora jäkeln i trappan….jag höll på att ramla ihop av skräck, jag bara skrek rakt ut….sonens rum var rakt föröver från trappan och hans dörr stod öppen….han rusar ut och jag bara skriker åt han att ta undan detta monster…..

Han bara skratta och tog tag i huvudet och bar…eller snarare släpa in framdelen på den…han ursäkta sig med att ormen var inne i hans rum, som han lovat….fast det var ju inte hela sanningen…svansen ja…men resten….han tyckte synd om den, att han passa på att låta den sträcka på sig…..

Så kom det en dag när varje unge i byn tycktes ha samlats hemma hos oss…det var matdags….oj va arg jag var…ville inte ens tänka på det….den lilla ormen hade visst redan ätit sin mus på en gång, och nu var det den storas tur…så dom hade en råttunge till denne…

Jag ville inte ens se de stackarna….efter några timmar så börja ungdomarna att stroppa av, och jag ropa till min son om det äntligen var över….nä svara han, den stora ormen hade inte tagit råttan, bara gjort skenattacker, och det berodde tydligen på att terariummet var för litet för honom att kunna ta eller något sånt…

Hur som helst jag sa åt honom att genast ta ut råttan, den skulle inte lida mer där inne…pojken min våga knappt ta i råttan, han mena att den var nog aggresiv och kunde bitas nu när den hade blivit jagad där inne….jag var så arg så jag höll på att spricka av ilska…så han våga inget annat, såg att nu var det bäst att lyda morsan….

Jag hämta en hink o la i hushållspapper och grabben släppte ner råttan i hinken….jag ställde den nere i köket och börja kika på den lille…han var ju blöt av att ha sprungit i vattenskålen hos ormarna, så han hade börjag putsa sig…men han skaka o darra den lilla kraken, mitt hjärta grät för hans skull….jag tyckte så synd om honom…så hämta jag en kokt potatis, och la ner en bit, och lillen tog den direkt o börja äta….

Då blev jag så glad, för detta var ju iallafall ett gott tecken…annars hade han inte ätit….när jag så tittar på honom, så tar jag ner handen försiktigt och tänker stryka honom på huvudet….ja, jag visste ju ingenting om råttor, så jag kunde ju bli huggen…men just när jag skall vidröra honom, så tvärsläpper han potatisen och suger tag i mitt finger……hupp!..jag håller andan, men till min förvåning så håller han i fingret och börjar slicka på den……

Vilken känsla..jag bara smalt som smör i solsken…guuuud va jag blev kär i denna lilla råtta….och då blev han döpt till Jerry, efter min dotters önskemål….och denna kille var den underbaraste råtta jag någonsin har haft…han var som en hundkatt vill jag säga…burdörren var alltid öppen på dagarna så han kunde springa som han ville på övervåningen under en viss uppsikt så klart..

Men han var så social och sällskapssjuk, så han bruka hoppa ner för trapporna så fort vi gick ner….han var som en katt när man lekte med honom…vi  hade ett snöre med en papperstuss på o drog, och han sprang efter den o jaga….sen var han som en hund när han skulle in i sin bur för natten….han satt på en pinne och skulle bli kliad bakom öronen…han njöt så han blunda, och ibland så trilla han ner från pinnen när han kråma sig för mycket…

Han fick oxå vara med uppe på köksbordet, den stod ju mot fönstret, så han var där bland blommorna och ibland så grävde han som sjutton i krukorna….det var skoj, men det tyckte inte jag…sen efter en stund så la han sig på arman o somna…detta var ju en kille så han blev ganska så stor…Men så tog ju livet slut för han med, och det var nog av hjärtat helt enkelt…han blev faktiskt över 3 år, och låg bara död i sin bur en morgon…han hade inte visat något dagen innan….

Ja han var verkligen älskad denna råtta, och det var tack vare honom jag fick upp ögonen på vilken underbar kelig varelse råttan ärr…svansen var väl först den som inte föll i smaken, men den glömde man ganska så fort bort…eller snarare tyckte den var charmig…för det är ju den dom håller balansen med bl a, och den fick man ofta under hakan när dom satt på axeln…

Det var min berättelse om hur jag blev involverad i denna underbara djurart….sociala, keliga, snälla och så kloka o intelligenta…

Åhh tack för din berättelse - helt underbar!  Råttan Jerry som inte bet dig utan istället kramade ditt finger trots att han nyss nästan blivit middagsmat åt jätteormen!

Tre å en halvmeter orm… huga!  Man kanske vänjer sig…men att möta i trappen när man inte är beredd… iiii

Nä jag blivit mer bestämt bofast ska jag skaffa råtta - helt klart. Jag har nästan glömt hur gulligt det var. Min ökenråtta var också lös och kunde gå ut och in i buren som han ville. Mina pappa satt uppe på nätterna och arbetade i köket vid skrivmaskinen, då satt råttan på pappas axel och tittade på. Men ibland  ville Råttan bli underhållen då fick han sitta på pappas arm och  åka hiss till olika ställen kökslådor och sånt. Råttan (det var namnet) gillade att undersöka ställena men förväntade sig att pappas arm var kvar så att det skulle bära av till ett nytt utrymme att utforska.

Vid middagsbordet så valde alltid råttan att klättra upp utefter mina ben och sitta i knät  - något jag var mycket stolt över. Jag var ändå matte.

Pigg, glad och nyfiken, vill vara med överallt, men är lite försiktig av sig ändå.

Jag ser tomater, äpplen och salta jordnötter, jag känner en salt smak omkring honom..

och jag ser ett rött sidenband som är knutet i en fin rosett, runt hans mage.

Snäll och go liten råtta.

Han har styrka livskraft, men jag ser att han har något problem med munnen(?) Han känns lite svullen på nosen..

Jag vill också beklaga sorgen..tittade ju inte innan jag testade att läsa av honom…men han har det bra nu. Förvånar mig inte alls om han finns kvar hos dig