Andar då ska jag väl tillägga så att man inte får så roliga svar. Ha HA

Min son kan "se". Han är 19 och har väl märkt att han kunde det sedan 5-6 år tillbaka.
Han kan inte se de…men han känner av de.
Han har även kännt av fysiskt kontakt…att de rört vid honom.

Något är det med min yngsta dotter men det är svårt för henna att tala om vad hon ser hör eller känner då hon mumlar mycket när hon försöker tala om det för oss.

Jag tycker synd om min dotter eftersom att det ibland värkar som att hon lider och är rädd för det hon är med om

Kram Sandra

Jag min barn o barnban ser.

Tror att vi har o ser så mycket mer ju mindre vi är.

sen så försvinner det ju stört vi blir.

Min tro..

Så Tintin att ditt barn ser.Tror jag, till hundra…

Instämmer med #4, vi är mer öppna som barn för att vi inte hunnit begränsa oss själva, vi vet inget annat, när vi blir äldre skapar vi begränsningar av våra intryck, erfarenheter, rädslor mm..

Om du misstänkter att dina barn ser/känner den andra sidan är jag övertygad om att du har rätt…

mia-38  Då var han i tonåren då. När jag var på sittning senast så frågade jag om min dotter då sa hon att hon kommer att stänga ner då hon börjar skolan för att ta upp det i tonåren igen. Det kanske är så för många?

sanlin Så har jag uppfattat min tjej att hon var rädd då hon var mindre innan hon kunde sätta ord på vad hon såg och hörde. Min tös är visserligen bara 5 men har ett stort ordföråd.Nu har hon förstått att jag inte kan se vad hon ser att jag bara kan höra och känna lukter.

chik Spännande då får du och det dina också uppleva mycket kan jag tro.Jag har fått det bekraftat av min medium kontakt att hon ser hör och samtalar med dom.

En händelse som var speciell var då min tös var mindre och hon sprang runt  i ring och lekte och skrattade och pratade det såg ut som om det skulle vara två men den ena var bort suddad. skrev om detta i en annan tråd visserligen men men.Det sker ibland ganska så ofta att man hör henne prata med någon inte vanligt småbarns pladder utan den ena delen av ett samtal.

jagealltidglad ( Måste bara säga att ditt användarnamn är så underbart man blir glad av att läsa det)

Jag tror också att det är så att man är mer öppen som barn har läst lite om det. Men det är trevligt att få ta del av alla era erfarenheter.

En fråga till då till alla er vuxna med medial öppenhet har ni varit det sedan ni varit barn eller kom det senare?

Det medium jag har kontakt med sa att min dotter kommer att stänga av då hon börjar skolan för att öppna upp igen i tonåren det kanske är så naturen ordnat det för att kunna få ha fokus på all ny lärdom som hon ska ta del av.

tin-tin68….Mitt kom under senare åren.
Jag har väl kanske alltid vart mottaglig men inte märkt det, om man så säger, tills för en 6 år sedan.

mia-38  Ja det är väl så att det kommer till en när man är redo.

För mig själv så började jag höra och känna lukter och förnimma att jag ej är ensam för ca7 år sedan. Kan inte minnas att jag varit med om nåt speciellt som barn förutom ett tillfälle då jag såg en konstigt klädd man som bara försvann.

#0  Min son började när han var 4 år och ännu är det så  ( han är 8 år snart )

Alla barn ser änglar och  andevärlden,men vi lär dom ( samhället ) att stänga av!

Vilket är synd!

Tycker du ska va glad och uppmuntra ditt/dina barn

Min lille son som är 4 år hade på dagsi för ett tag sedan smitit in i ett mörkt rum där han såg någon. Hans fröken stog i dörren när min son säger att det sitter en man där och pekade mot golvet och beskrev lite ang. denna man. Sen vinkade han hej då till den och hans fröken var fundersam vad det var han såg som inte hon såg!!

Sen när han var ca 6 mån och satt här hemma i sin matstol och skulle mata han så ser jag hur han ler till en stol på andra sidan ut av bordet. Han vänder bort blickan i mellan från stolen och då är han helt vanligt tills hans blick hamnar just på denna stol igen och då börjar han le igen. Jag kunde INTE se någon!!

Jag såg när jag va liten. Eller rättare sagt jag skrämde livet ur min mor många gånger. Vi åkte till vasa museet och jag berättade allt om skeppet när jag var fyra år gammal nämnde också namn på folk som hade funnits där. Jag berättade det så verkligt att det kändes enligt min mor att jag hade jobbat där någon gång i tiden. Hon blev livrädd och gick liksom raskt vidare medans jag vill stanna kvar. Detta fick jag berättat för mig när jag blev äldre och min mor är ingen som tycker om att berätta historier eller komma upp med lögner.

Har legat i sängen på mitt rum då jag var liten och pratat och haft livliga diskussioner med någon.

Min pappa ser också och blev många gånger väckt i huset vi bodde i när jag var mindre. Det var ett problem hus med läckor i taket och liknande och någon väckte honom alltid när något inträffade. Tanten som bodde där i huset har jag fått reda på gick igen. Det var dock inte snäll tant men tur som var älskade hon barn.

Min farfar har många gånger följt med min far på hans resor runt om i sverige. Farfar kommer med en sötsliskig doft av cigarr, doften påminner lite om harsh. Jag känner den doften ibland. Han kollar nog till mig lite.

För några år sedan när jag kände mig ledsen fick jag alltid en hand på min axel och kände igen en stark närvaro vilket tröstade mig.

Lägenheten jag bodde i då, där kände jag mig aldrig ensam. Jag bodde liksom inte där ensam. Det fanns någon där hela tiden. Tyvärr tyckte personen om att slänga mina toarullar i toaletten. Vilket gjorde att toalocket åker ner av sig själv nu för tiden. Han knallade och gick på mitt knakiga golv och glodde på en när man låg och sov. När jag väl fick en sambo som då och då sov över och klagade på dålig sömn och som sade att han kände olust av att vara hos mig och att han hade sett en konstig skugga i hallen. Förklarade bara för honom att det var min inneboende Bosse. Jag han fick till och med ett år. Ibland saknar jag Bosse där jag bor nu. Men Bosse har en ny kompis nu.

Jag har nog haft detta i hela mitt liv. Vissa hus klarar jag inte av att stiga in i och i vissa hus då jag måste får jag helt enkelt klara mig ändå genom att försöka ta det lugnt och andas och inte tänka på det. Men det finns där som en tryckande känsla för mig ändå. Vilket gör att jag inte riktigt kan koppla av och umgås. Andra hus kan jag bli ofantligt lycklig.

Så visst kan man nog känna när man är liten. Jag kanske inte ser folk mer men jag känner iallafall av närvaro och dofter som seglar förbi ibland. Om din dotter är rädd förklara för henne att det inte är något farligt. Säg att det är helt normalt att känna och att se och att de aldrig kommer göra dig illa. Jag tänker som så att det som inte finns på riktigt kan inte skada dig.

Nu så är jag tillbaka en stund har varit hos läkare med mina flickor båda har öronininflammation och brusten trummhinna.

gul2010  Ja det är synd om dom stänger ner.  Jadå jag är glad för hennes skull anser själv att det är en gåva. hur upplever din son det att se säger han något?

Pia99  Din sons fröken verkar ha tagit det hela bra iallafall.Själv så talade jag om på dagis att min tös kan se och dom tog det hela naturligt och det kändes skönt.

Min tjej var nog bara ca 2 1/5 år då vi satt vid datorn och hon tittade ut i hallen och sa att det låg en baby på golvet i hallen jag tittade dit men såg inget tänkte att men vad har hon nu sett hon fortsatte mamma babyn har nåt på magen. Tänkte men gud va ser hon nu en naken baby med navelklämma eller navel eller vad.Det känndes lite olustigt faktiskt.

nagithas Oj vad mycket du varit med om. Toarullarna HA HA vilken lustigkurre du hade där.Ja vi pratar helt öppet om det Tycker själv att det är en gåva att vårda. Hon är inte rädd alls det var mer när hon var mindre som jag upplevde att hon blev rädd ibland.

# 13 Jag har sagt till han vad han ska säga och göra om han tycker det blir obehagligt! I början va han rädd och blev även mörkrädd,Grät och kunde inte va ensam på vissa ställen ( I vårt Hus )

Värst va hans garderob ( ett rum man går in i i HANS rum )

Nu pratar han om det när det är något,frågar saker om han har funderingar osv, ibland kan han säga saker som händer innan det har hänt,Inte naturkatastrofer eller sånt men andra vardags saker!! saker som stämmer som man börjar fundera över!

MEN jag tror att han har börjat stänga ner lite,För nu senast 1 månaden har han sagt att han inte sett eller känt något,Det är konstiggt! men kompisarna och skolan det är väl en viss press att man ska vara som alla andra!Jag vet inte Jag hoppas INTE att han slutar,han va ett tag  väldigt intresserad av Meditation och healing  det var när han va 5-6 år =)

Gillar Pendlar( han pendlar inte men han gillar att hålla i dom,han tycker dom är så vackra =)  ) Han har även en del bergs kristaller under sin kudde när han sover!

Om det hjälper vet jag inte men han har haft det den senaste 1-1½ åren

Hoppas dina flickor mår bättre!

Hur anser ni att man ska bemöta ett barn som verkar "se"? Ska man uppmuntra dem eller låta dem vara?

gul2010  Nej dom har öroninflammation med spruckna trumhinnor och mest oroad är jag över älsta dottern som har plastikop sitt öra pga många öron problem.Men det blir nog bra

orsakverkan  Jag kan väl svara uti från vad jag gjorde då.Jag var naturlig mot henne sa att jag inte kunde se men att jag trodde på henne.Att jag bara kunde höra dom och känna lukter.Jag har ställt lite frågor ibland då det verkar på henne som att hon ser och ibland har hon berättat själv.

Jag är 16 år gammal och ibland kan jag "se" andar.

Det sker inte så mycket numera, men jag kan känna dem. Det blir en iskall känsla när de är vid en eller rör vid en. Nästan varje kväll har jag någon som "stryker" mig försiktigt över min kind så att jag somnar. Jag ser inte detta som ett hot eller något farligt.
Men om man inte är bekväm med detta kan men snällt be anden att gå så att man får vara ifred. Men då ska man säga det högt och tydligt.

Jag, min mamma, min mormor och min lillasyster kan "se" och "känna" detta. Vi ser inget obehagligt med detta.

Orsakverkan: Man kan både låta dem vara och uppmuntra. Men det beror på hur barnen själva tycker om situationen. Om det inte tycker om det får man helt enkelt be andarna gå. Och tycker barnen att det inte är någon fara så låt dem vara. Barn är mer öppna för de saker de inte vet så mycket om. Men med tiden sluter de sig och då ser de tillslut inte något längre. Men om man är positiv och öppen så kan det tänkas att man kan få ett eller annat besök.