Drömmen är väldigt luddig och jag minns inte alla detaljer men jag hoppas jag kan få hjälp med att tyda det jag kommer ihåg.

Drömmen:

Jag stod på tågstationen med någon annan som jag inte direkt pratade med, vi inväntade någon. Denna någon var en man som personligen varit bortrest men som nu återvänt. Det första jag gör är att klaga på hans frånvaro och krama om hans vänstra arm med en butter min. Han skrockar och avvärjer det med en smidig come-back om mitt beteende. Väl på tåget sitter jag med det andra sällskapet som helt plötsligt verkar prata mer än på perrongen. Han påpekar att det märks tydligt hur mycket jag och den mystiska mannen egentligen gillar varandra. Uppenbarligen påkommen fnyser jag till och säger något i stil med att jag ska byta plats, till att sitta med denne. I andra stund slår jag mig ner med mannen i fråga muttrar och kramar om hans arm igen. Han retar mig men jag fokuserar på utsikten. Hans utstrålning är lite utav adlig. Han är taktfull och snäppet gentlemanna aktig. Genom tågfönstret ser jag ner för en brant sluttning med träd och vatten, likt sumpmark eller en myr. Där ikring upphör min dröm…

Det som fängslar mig mest med drömmen är att jag verkligen är stört kär! Jag smäller av! Känslan är att jag inte kan vara utan honom! När jag vaknar känner jag inte lika starkt men jag känner mig fortfarande nerkärad i mannen i min dröm. På pricken mitt ideal, känns det som. Det väcker då mycket förvirring eftersom jag inte är kär i någon för tillfället eller över huvud taget intresserad. Jag är uppvaktad från olika håll däremot. Men senast igår, på en tjejkväll, predikade jag om hur less jag är på killar och att jag inte kan tänka mig ett förhållande med någon av dem killar som finns i min närhet, och jag menade varje ord.

Jag uppskattar all hjälp jag kan få, och tackar på förhand!