Ja,Elisabeth,huvet säger en sak,hjärtat ett annat.Jag tror oxå på Karma.Jag har haft ett tufft liv precis som så mången annan.Jag miste mina föräldrar då jag var 6 resp.13 år.Många nära och kära har gått över under mina första 23 år.Hamnde i ett fosterhem vid 13 års ålder,där misshandel ägde rum,psykiskt och fysiskt.Men när jag var 15 var det "något" som sa mig att se till att ta dej härifrån.Det skedde efter en söndagskväll med mycken misshandel.Jag litade på det jag fick till mej,rymde och har sedan den dagen klarat mej själv.Kontentan av det hela,jag  har alltid haft andevärlden med mig som styrt mina steg i livet,(ja för att vara riktigt ärlig har jag nog inte lyssnat alla gånger*L*.Men jag har lyssnat till deras vägledning många gånger i alla fall…och allt har gått bra.Det finns en mening med det jag gått igenom,det förstår jag och har alltid förstått,och för varje "smäll" har jag kommit ut starkare än tidigare.Att jag är där jag är idag tackar jag Andevärlden för!!Detta är planen jag hade innan jag klev in i detta liv.Men sen vad jag gjort innan,i tidigare Liv,för att gå igenom detta,det har jag inte en aning om och är heller inte så sugen att ta reda på det.Allt är som det är i alla fall!

När unga människor/barn går över,ja då är det svårt att ta till detta med Karma.Denna ohyggliga smärta dessa föräldrar får /måste gå igenom,där finner jag ingen sund förklaring,för det är nog det absolut värsta man som människa kan drabbas av.Varför??Det är den ständiga frågan,varför??

Hej..satt länge här nu o tänkte innan jag svara…detta att huvudet säger en sak och hjärtat en annan sak..det stämmer så bra…men har även en stor känsla av att mitt huvud och mitt hjärta säger samma sak om visa saker…den känsla har jag haft nu snart två år…hur jag en försöker dela på denna känsla så går det inte…den bara finns där…försöker tänka i andra banor försöker skjuta bort känslan…men den sitter där den sitter…så det är bara att följa känslan…och det kommer jag göra oxå..det kan kanske ta tid..men den tid får det ta..bara jag får rätt på min känsla…kram..VAR RÄDD OM ER ALLA…sänder ljus o värme till er…

Hej Elisabeth

Satt just och tänkte på detta igår kväll och hade tänkt skriva ner mina funderingar.. Jag känner mig kluven.. Är allt förutbestämt det som händer.. Dom som omkommer i en olycka.. Dom som blir mördade.. dom som går bort av en obotlig sjukdom.. dom som tar självmord mm..

Är allt det förutbestämt och utstakat.. Men vi människor gör ju våra egna val i "situatuonen" just då. Kunde den situationen ha ändrats om man gjort ett annat val.. (då tänker jag mest på dom som gått bort hastigt i en olycka) Eller var dom valen meningen.. Var den personen "redo".Är så svårt ibland att koppla ihop detta meningslösa man känner när man sörjer med att det finns en mening med allt..

Som sagt var,jag hade tänkt skriva ner detta igår men så blev det inte, det första jag ser när jag slår på datan idag var det du skrev här: "Allt har en mening" .  Lite svar har jag fått här av dig nu.  Det känns som en mycket svår,stor och kluven fråga..

Ska bli mycket intressant att höra av er andra också hur ni ser på detta..

Kramar

Hej igen..

Läste nu era andras inlägg. Ja det är så sant, alla dessa varför man ställer sig,om och om igen..  Jag har också gått igenom mycket(som många andra) och för varje kris har jag tänkt: vad skall jag lära mig av detta..det visar sig alltid senare när "dimman" lättat,  "jaha var det detta jag skulle lära mig" Min lilla mamma har alltid sagt under alla år:" Kath du måste vara född under en otursstjärna" eftersom jag blivit drabbad så hårt så många gånger. Som du skrev Bounty,för varje kris man går igenom så blir man starkare. Denna sista och svåraste kris jag nånsin gått igenom kan jag ärligt säga att den kunde jag vara utan om jag fått ha Patrik kvar,så känner jag nu men hoppas på att jag kan se det på ett annat sätt längre fram..

Tack för ljusen och värmen..

Jaaaaaaa,vad ska man säga.Känner det som orden är till mig.Vi har en födelsedag idag-fick ett meddelande via mobilen med en ringsignal vi inte kände igen imorse kl 7.-En födelsedagshälsning i mobilens almanacka som ingen känns vid att vi lagt in…. 

Ewa

Känner igen mig i Bountys historia här . jag tror inte heller att jag skulle var denna person idag om jag inte gått igenom det jag gjort i mitt liv.  jag är så tacksam för  att fått gjort tidigare liv-reggresion/meditationer. Jag har fått en helt annan syn på det här med döden, relationer och varför saker och ting händer en, som man kanske inte förstått alla ggr varför det händer en…men nu vet jag lite bättre..i a f vad gäller mig själv…vet bl a att jag också förlorat en son i et ttidiagre liv för en himla massa år sedan.., och han har varit med mig här och nu, de senaste 2 åren..detta är en sådan helande upplevelse, som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva…Kan varmit rekomendera at tgöra tidigare liv regretioner..

Kram på er alla och tack för at ni finns här på detta härliga forum….

Min dotter sa idag: Om någon vet vad som händer när man dör, varför berättar man inte det så man inte behöver vara rädd? Vad svarar man på det?

Det är synd att det är så mycket "hysch-pysch" runt det här med "döden" och andevärlden egentligen. Barn vill ju ha raka svar, och man kan ju utgå ifrån vad man själv har upplevt angående andevärlden, (om man nu har någon sådan upplevelse). Min son brukar också fråga mig om detta, och jag svarar och berättar om det jag själv fått erfara, utan att för den sakens skull skrämma honom. Han tar det med ro. Jag vet ju av egen erfarenhet att jag haft ena foten inne på "andra sidan" när jag var liten och höll på att drunkna. Detta ljus jag fick uppleva då, och denna kärlek och "lätthet", ja det går inte att beskriva i ord kan jag lova, så jag är då HELT övertygad om att man kan berätta för barnen om detta kärleksfulla ljusa ställe som väntar efter att man "dör". Eller ska vidare till nästa uppdrag kanske i nästa liv….

ja ..man ska vara ärlig mot barn…när min man dog så lät vi barnen komma in och se honom efter att han var iordninggjord..Min 4 åring kröp upp hoss honom och klappade på honom och nöphan i näsan sen sa hon till mig..jag kan se nu att pappa är död…sen gick hon direkt ut i lekrummet på sjukhuset och lekte och allt var som vanligt..senare på kvällen sa hon till mig helt spontant att nu har pappa det bra i himmelen mamma för där har han inte ont längre det var precis som hon visste.Barn är väldigt mediala det märker jag på henne nu..jag har tex mycket energier i min hall har jag fått bekräftat av ett medium har själv sett Orber där..min dotter är gärna i hallen..hon har fått för sig att klättra på hatthyllan hela tiden.Idag har jag haft min kompis här som ska hjälpa mig då min hund har blivit helstressad på sista tiden och hon fick plötsligt sååå ont i levern så hon måste ut ur lägenheten hon trodde att hon skulle dö så ont gjorde det…nu kom jag in på annat…vad jag ville komma till är att små barn inte är rädda för döden…det är precis som om dom vet…

Jag höll på att drunkna när jag var 8 år,ett medium sa många år efter det att jag skulle vara försiktig med vatten.

För ett par år sedan i badhuset fastnade jag med foten i ett hål   som suger in vatten.Det kändes som en evighet innan foten lossnade,badvakterna var redo att hoppa i ,men jag kom upp själv.

Det jag undrar över ,vad finns det för lärdom i det hela.

När det gäller barn så håller jag med er om att det fortfarande finns så mycket rädsla hos dem idag angående döden. Jag fick förfrågan för ett tag sedan om jag kan skriba en bok till barn om döden och vad som händer efter döden, så det håller jag nu på med. Min yngsta son som nu är 9 år har som alla andra barn kommit med frågor och varit rädd. De flesta barn får mycket tankar och rädslor angående döden i 6-års-åldern, jag har träffat små barn med dödsångest. Till min son har jag svarat på ett naturligt och ärligt sätt att alla kan vi dö närsomhelst, det såelar ingen roll hur gammal eller ung man är, det kan hända saker oväntat som olyckor eller sjukdomar. Han har också fått uppleva det här på nära håll då det har varit personer i vår närhet som har gått bort i olika åldrar. Idag är han lugn och medveten om att döden inte är farlig så hans rädsla försvann.

#6 Mina tankar går till dig och när jag skrev inlägget tänkte jag på dig och kände att det här är kanske viktigt att ta upp nu. Vad fint att du fick ett meddelande

Jag vet min mening med mitt liv iallafall hur kan man säga det då

jo efter den analys jag kom fram till när jag var femton år var att

jag ska hjälpa andra med att komma på rätt köl

jag är en hjälpare :)

#13

Tack för dina tankar-mitt i prick.Nu börjar en jobbig vecka med mycket praktiska frågor som ska lösas.Jag sitter på sajten flera gånger per dag,det lindrar.

Kram ewa

#15  Ja du har en jobbig period framför dig nu, men du ska veta att du finns i hjärtat och tankarna. Jag har sedan ett par saker jag behöver prata med dig om, men ring när du känner att du orkar. Det gläder mig att sajten lindrar mitt i allt.

Kram / Elisabeth

Man kan lära sig att ta reda på vad man var och gjorde i sitt tidigare liv, vet dock inte hur. Djur vet tydligen vad de har varit, men människor glömmer bort det, precis som att de flesta tappar sin telepatiska förmåga. Jag skulle gärna ta reda på vad jag gjorde, då kanske jag skulle kunna förstå lite bättre vad min uppgift i dethär livet är för något.

#17 På fredag kommer nästa övning här och det kommer att handla om hur man går tillbaka och tittar på sina tidigare liv.

På frågan hur man upplever meningen med livet och döden….

Jag var så långt nere psykiskt för ett par år sedan så jag fick tillfälle att verkligen titta på frågan om meningen med livet. Det började med att muren runt mig revs ner och jag kände hur det blåste. Sedan revs mitt hus och allt blev mycket kallt. Till slut så krackelerade även grunden jag stod på och då var jag tvungen att fundera över allt som tidigare varit sanningar för mig.

Efter tre veckors intensivt tankearbete kom jag fram till att enda meningen med livet är att det skall levas. Vi har kommit hit och då är det meningen att vi skall leva. Sedan tror jag att vi också har uppgifter att fylla här nere, men att det inte alltid är så tydligt att det verkligen är en uppgift.

Döden är för mig att få komma till lugn och ro, komma hem. Det enda helvete som finns är det vi lever i, dvs här på jorden. Så döden kommer välkomnas den dagen då den kommer. Men tills dess skall jag fortsättningsvis försöka hitta vilka uppgifter jag har att fylla här…. och det kan ju ta sin tid men då får det göra det.

Tack Elisabeth för intressanta ämnen!

#19 Det är ju oftast i våra kriser i livet som vi kommer till insikt om livets mening, vissa ser inte meningen och väljer en annan väg. Det gläder mig att du nu kan gå framåt igen och hitta din uppgift. Det är ett sökande på olika plan och det är spännande. Lycka till!!!

Hej..ja detta med döden..har man ju varit rädd för..men efter att jag har läst bökerna med Sylvia Browne….( Mellan två världar och Livet på andra sidan)..så började jag faktiskt längta hem….just nu så står jag mellan två världar..inte för att jag är döendes..utan jag har själar både här på jorden o i paradiset…det är ett svårt dilemma att ha en fot hos alla man älskar…men vi alla kommer HEM..där i paradiset finns ingen tid..dom hinner inte känna saknaden…utan det är här på jorden det finns tid o saknad…kram…ljus o värme

Instämmer med drutten här. Jag har också läst alla Sylwias böcker, och jag känner också att jag har en fot i bägge "världarna", och det är jag innerligt tacksam för. För det hjälper mig att vi alla lever här tillsammans, fast bara med en armslängd emellan oss..andarnai en annan dimension..som alla kan ha tillgång till, bara man är villig att öppna upp sig.

Har upplevt alldles för mycket själv, som jag fick "kvitto" på, då jag läste Sylwias böcker. Sen får man ju naturligtvis gallra och ta till sig det som känns sant/rätt  för en själv…

Tycker också att man ska komma ihåg att när det gäller andevärlden och dess upplevelser, så finns det ingen "manual" eller vad man ska kalla det, att gå efter..för alla upplever olika, plus att den ena upplevelsen är inte den andra lik…Kom ihåg det!!! 

 Carina

Carina uppskattar det du skrev. Vi är individer ,ingen kan döma det ena eller andra, efterson det inte finns ngt rätt eller fel. Den egna erfarenheten är den sanna vägen visa vem man är. varför man gör, handlar efter ett vist mönster. Upprepar sig själva. Lärdöm är av andlig karaktär. Vägen till lycka är harmonisk tillvaro med ärligt syfte på allting.