Min uppfattning är att alla blir rena fina energier. Universum gör ingen bedömning i huruvida en handling/gärning är ond eller god,bara att den är,detta resonemang kan man läsa om i tex i "samtal med gud". Det är människan som bedömmer en handling huruvida den är ond eller god. Det är den bilden jag har i alla fall om denna frågeställning.

Hjärtlig hälsning

Dom hamnar i Helvetet. Deras eget helvete skapat av dom själva där dom möter likasinnade. När dom levt där tills dom tröttnat på sin dåliga sida, hamnar dom någonstans där dom går och ångrar sej jättelänge. Sedan blir dom änglar.

Min uppfattning är att alla kommer hem till slut. Vi återförenas med vårt inre/större jag när vi släpper kroppen och då försvinner också alla känslor av isolering, frustration, hat och annat tungt vi burit runt på. Destruktivt beteende brukar bero på att människor känner sig maktlösa och med alla medel försöker få kontroll över sin tillvaro. Den maktlösheten släpper när vi lämnat kroppen och minns vilka vi egentligen är.

Enligt Michael Newtons bok "Själarnas Resa" så blir vi alla energier när vi lämnat våra kroppar. Och att det finns olika "nivåer" där själarna samlas i grupper för vidare utveckling. Enligt MN så finns där olika "åldrar" på själarna. De som stiger tillräcklig mycket i sina energier kan inte gå ner på jorden igen. Ålder och utveckling har inte alltid samma betydelse eftersom det finns de själar som är väldigt gamla och som går ner på jorden för att hjälpa.

Jag rekommenderar att läsa denna bok. Boken bygger på fallstudier i regressionsterapier.

Själarnas Resa - ISBN 978-91-534-3051-3

De har lite att jobba med i andevärlden sen, så ser jag det…

Jag tror det beror på om någon gjort det pga en sjukdom eller kemisk oblans i hjärnan så får de nog komma till ljuset. Men annars tar jag till mig Sylvia Browne´s ord i sin bok att man kommer tillbaks till livmodern igen och får inte se ljuset.

Det känns rätt hos mig i alla fall.

Alma

6 Näe sylvias teorier tycker jag är grymt - hur ska den stackars själen förtå något då - då gör den ju om samma misstag igen o igen o igen - nej den teorin tro jag inte på!

Klart dom elaka här får se juset och får undervisning - kom ihåg att det endast är vi människor som tolkar dem grymma o elaka - vad vet vi om deras mission är att vara det så vi andra ska förstå att vara goda!

Vi är alla delar av varandra - likväll de goda som det onda!

#7 Instämmer…

#7. Där hänger jag inte med alls. Det är, enligt mig, inte svårt att tolka någon som grym, även om den personen är sjuk. Att sända ut grymma människor för att andra ska förstå att vara goda verkar, för mig, långsökt.

Ett barn som växer upp med grymma föräldar, eller i ett grymt krig eller vad det nu kan vara……..ska det barnet lära sig förstå att vara god? Är det inte så att man lär sig vara god genom att få växa upp i en bra miljö med trygghet och kärlek?

Sylvia Browne's teori tycker jag inte heller känns bra.

Även de värsta o elakaste var en gång små oskyldiga o svaga barn beroende av dem som kanske gav upphov till det de blev……svårt att tänka sig naturligtvis…..men all ondska har iaf enl mig ett upphov…..en start,en anledning något som gjorde att det blev som det blev…..

….men förvisso,så blir ju alla inte onda trots svårigheter o oskyldigt lidande vi genomgått……kanske kan det bero på vart själens utveckling befinner sig……..inte vet jag….bara en tanke……

Vad spännande att höra era tankar. Jag själv vet inte vad jag ska tro..
#4# Tack Morgaine för boktipset. Jag får se till att läsa denna :-)

Det kan inte vara så att det är "elaka människor" som blir osaliga andar? För de ska se med "andra"ögon på livet…För mig känns det som ett straff för de som inte kommer över utan får vara i denna mellanzon och inte kommer vidare om inte de har sådan tur att ett medium hjälper över dem.

Det känns riktigt hemskt om snälla fina människor "sitter fast" som borde få vara i ljuset.

Mvh
Kerstin

Vem bestämmer vad som är "elakt" och "snällt"?

#12 Det kanske beror på vad man gjort?  Om man följt sin livsväg eller bara valt att skada andra ändå? Förstår du hur jag tänker?

#14 Så skadar du andra är du elak? Eller hur menar du?

Jag undrar eftersom de flesta i denna tråden verkar överens om att de finns "goda" och "onda" människor och att dessa kanske skulle behandlas olika på andra sidan. Följdfrågan tycker jag då rent naturligt blir vem som säger vad som är en god gärning (som då kanske premieras) eller en ond gärning (som kanske straffas eller gör att utövaren sätts i någon form av limbo).

#12  Det som verkar hända ibland är att "ny-döda" inte vågar gå in i ljuset för att de dömer sig själva. Hela idén med belöning/bestraffning bygger på mänskligt önsketänkande. Vi vill så gärna tro att de som gjort oss illa ska få igen, om inte direkt så i alla fall efter döden, men jag köper inte det.

Mycket destruktivt beteende kommer dessutom från hjärnskador, psykiska störningar och/eller emotionella trauman, och då kan man fråga sig hur meningsfull en bestraffning skulle vara.

#13# En spännande fråga.
I min hjärna är man elak och hemsk då man skadar en annan människa/djur medvetete. Finns det sjukdomar bakom så rår man ju inte för sin handling, antar jag. Men är jag utstuderat jävlig och vill andra illa, då är man ju inte snäll i vart fall.

#16# Jag menar inte att "de ska få igen" direkt, utan att de ska få upp ögonen för vad de gjort och bli rena fina energier, men min fråga var lite, hur blir de det?

Jag tror så här:

Vi bär alla ansvar för våra handlingar  och intentioner även om det finns förmildrande omständigheter. Att vi ansvarar för handlingarna betyder inte att vi döms för dem…men orsak och verkan finns kvar (karma) så ser jag på saken.

Om en person har gjort mycket ont kanske han/ont inte vågar gå in i ljuset som lyser upp allt ont man gjort. Man kanske hellre gömmer sig…

Jag ser det så här:
En person som är elak mår dåligt inombords.
En person som mår bra har inte behov av att vara elak - tvärtom. Mår du bra och är harmonisk i ditt inre, så vill du ingen annan illa.

så…
Varför skulle då den som mår dåligt "straffas" än mer?
Varför skulle ett "skadat barn" förvisas till någon mörk håla e d?
Varför ska man förvisa och fördöma (till mörker och elände) ett "skadat barn" i en vuxen kropp men inte ett "skadat" barn i ett barns kropp?

och…
Var går gränsen för God och Ond? Vem avgör var gränsen? Vem har "privilegiet" att avgöra om en människa är ond eller god, ur ett "högre perspektiv", och hur denne i så fall eventuellt ska straffas?
Var går gränsen?
* En ungdom som snattar? Stöld och rån?
* Att säga en elakhet till någon? Att vara bitter och cynisk mot människor generellt?
* Att anse att dödsstraff är ok? Att vara en mördare?

God och ond finns i våra huvuden, våra inlärda mönster för att vi ska fungera i det slags samhälle vi lever i. Jag tror inte att God och Ond har samma värden i de "högre perspektiven" som vi har här. 
De regler och lagar vi följer i vårt samhälle tror jag inte har samma värde i Bortom.

Jag ser elaka och grymma människor som "skadade barn", vilket gör det lättare för mig att inte "sätta mig över dem".
Däremot kan jag fördöma handlingar som utförs av de "skadade barnen" - och det är väl de som bör bearbetas bort.

… det var mina tankar om Onda respektive Goda människor…

Jag ser det så här: Inom djurvärlden förkommer en självsanering av de individer som är avvikande, just för att dom utgör en fara för flocken som helhet och underminerar flockens överlevnad. Vi är ingenting annat än djur heller, fysilogiskt eller rent anatomiskt, men i "vår värld" har vi lagt in en ny dimension om vad livet skall handla om, nämligen en resa mot evigheten där de goda individerna, d v s dom som inte dömer andra har ett slags "företräde".

Att det underminerar hela männisosläktets trivsel är det ingen som tar någon notis om, eftersom religionerna har satt upp levnadsregler som bortser från det faktum att vi bara är en del av naturen - egentligen. Den spontana känslan när man läser/hör om grymma, elaka människor är att dom inte fyller någon som helst funktion bland oss andra medkännande jordvarelser. Men sånt vågar man ju inte säga…  Då är man ju inte medkännande , men hur medkännande är de elaka individerna då..?

Jag är övertygad om att när vi övergår från människor till rena energier så är vi alla lika. Vi går alla samma väg även om vi kommit olika långt.

Nästa gång vi föds kommer de handlingar och tankar vi ägnat våra tidigare liv åt, att forma de kommande.

Alla vi som lever här och nu har ju sidor vi behöver jobba med, ingen som är nu levande är fulländad, då vore den inte här som människa tror jag, så vi bör alla arbeta med våra mörkare sidor. För vi har dem allihop!

Pratar vi enbart i ett människoperspektiv hamnar man lätt i att döma andras handlingar och tankar. Kanske inte heller det ljusaste sättet att vara på!

Jag tror att vi ska fokusera och koncentrera oss på oss själva och på att leva så bra liv det bara går. Är vi goda, ärliga och renhjärtade mot oss själva är vi det även mot andra. Men är vi ogina, oärliga och fyllda ev egot inom oss själva, egot som vill vara bättre, kunna mer, tjäna mer osv osv så blir vi sådana även mot vår omgivning.

Tack för svaren och förtydliganden.

Jag var inte tillräckligt  tydlig i min text, Det är givetvis skillnad på om man är sjuk eller uppfostrats på ett visst sätt och annat om man väljer att vara grym utan orsak.

Självklart får man komma till ljuset om man inte själv rår över det som hänt. Annars faller man ner i en ny livmoder och får en chans till att göra det rätt.

Alma

Jag ser det som så att det liv vi lever här och nu (och alla andra liv vi har levat) är "bara" teater, ett rollspel. När vi lämnar denna scenen, (livet här på denna sidan) blir vi återigen vårt sanna Jag.

Så det som vi har lärt oss här, var något som vi behövde lära oss. Sedan är det ju också beoroende på vilken nivå vi och våra lärdomar existerar just nu/då.