(inlägg raderat)

Playja det är något som jag har funderat på. Jag har inget bra svar att ge, varför jag trot. Fast min tanke är ju..Vad är det för mening med att gå runt o trampa här om det inte finns något mer…Lite luddigt kanske,

Jag har alltid trott på Universum, Det är så stort…

Övernaturliga saker kan jag inte bortförklara..Inte med det som jag har sett…

Men jag är ingen fanatiker..

Sen så har jag ett minne från när jag låg i barnvagnen. O det är så dumt, för det är ju ingen som kan bekräfta det.Surt…….

Lena

Alltför många människor har "övernaturliga" upplevelser för att jag ska kunna vifta bort det. Det måste helt enkelt ligga något bakom.

En annan och mer djupliggande orsak är att jag alltid burit med mig en dragning åt det övernaturliga/andliga området, och någonstans inom mig vetat att det finns mer än den fysiska världen.

Jag hade en period då jag inte "trodde" men den synen gick bara att behålla så länge jag undvek att titta närmare på alla fenomen och upplevelser som finns (inklusive mina egna).

När man bara vet saker är det svårt att inte tro.
Jag känner att jag måste tro på det jag vet, ser och hör. Annars skulle jag bli/vara galan.

Tex, när min faster pratade om farfars hus kunde jag beskriva det i detalj. Jag har aldrig sett huset. Det rivdes innan jag föddes.
Eller när någon pratar om någon som är borta så kan jag berätta saker de gjort tillsammans. Sådant som jag inte kan veta.

Jag bara vet saker, som jag inte borde veta.
Svårt att förklara.

Jag vet faktiskt inte varför jag tror. Jag har bara alltid vetat att det finns nåt mer. Dock blev jag skrämd av något som barn så jag totalförnekade det under många år. Jag blev en regelrätt skeptiker. Eller inte ens det, jag VÄGRADE erkänna att det fanns nåt mer. Men tillslut kunde jag inte stå emot längre… Numer erkänner jag mig villigt som en WooWoo :-)

#6  Jag känner igen det där med att inte kunna stå emot. I slutet av min ateistiska/humanistiska period smög sig andligheten på mig bit för bit, tills jag inte kunde bortförklara längre. Det var bara att ta ett djupt andetag och acceptera den nya världsbilden.

#7

Precis så…det smög sej på!!

Enkel fråga enkelt svar: Därför att de som inte tror, tror iaf fast de förnekar inom sig. De flesta är rädda omedvetet el medvetet,Man kan bevisa för dem men de vägrar tro iaf,Detta beror på rädslor,ingenting annat……

De flesta vet nog inte ens om det själva.

De kanske har något djupt rotat inom sig,varit med om något traumatiskt i tidigare liv,(el detta)som gör att de vägrar tillåta sig tro.

De som tror har bättre självkännedom,oavsett om de vet VAD de tror på………..

Själv tror jag (alltså därför) att jag har självkännedom,även om jag inte vet vad jag tror på:-) självupplevda saker har jag ju sedan födelsen med det "övernaturliga"……..Men även om jag inte haft det så tror jag nog att jag trott på det övernaturliga……….

Fast vill inte ens kalla det övernaturligt egentligen,då det ju är ett ord som jag inte tycker passar,snarare naturligt,el det som alltid har funnits o det som är ganska självklart o uppenbart………hmmmmmmm………

Jag tror på det jag upplever, eftersom det intresserar mig. Vill också se världen som den är utan förvängningar, och utan att blunda för något.

Känner lite som DarkAngel, om jag inte skulle tro på det jag upplever, så skulle jag bli tokig. Eller så skulle jag stänga ned. Vill inte något av dom.

Jag tror på att livet fortsätter i det oändliga, och det har jag gjort ända sedan jag var barn. I och med det så måste jag givetvis tro på en andevärld där vi bor när vi inte bor på jorden.

Om sedan alla upplevelser av spöken och sånt faktiskt kommer från andevärlden vet jag inte. jag har inga egna erfareheter som övertygat mig om det. Men jag tror inte att mediala ljuger när de säger att de har andekontakter, jag håller det för fullt troligt att de faktiskt har det.

Jag tror inte jag vet att det övernaturliga existerar - jag är född med det och alltid haft det med mig! Så för mig är det naturligt och igentligen ingen tro, min tro har jag i spiritualismen den fria spiritualismen utan religionsbundenhet!

//Jane

Nu är jag iof inte troende (längre), men är nyfiken och öppen för möjligheten.

Jag kommer från en ateistisk familj ("pfft, när man dör blir man maskmat - punkt" - som min kära mor brukar säga), men fick upp ögonen för det övernaturliga i böcker och tidningar jag läste när jag började läsa som 5åring.

Som tonåring var jag intresserad av wicca och praktiserade det lite light under några år. Gick på trummeditationer och lite sånt. Men tyvärr är jag ingen med blind tro, och det höll inte i längden - hur mycket jag än trodde och trivdes med mitt tänk så tyckte inte min logiska sida att det var hållbart. Höll väl på i 4-5 år, och jag har fortfarande svårt att göra mig av med min tarotkortlek, kristaller samt symboliska saker. Tänk OM liksom ;P

Till nutid - jag låter bli att grubbla alltför mycket. Det som sker det sker, och om det nu är så att vi bara lever ett liv tar jag hellre det säkra före det osäkra och tar till vara på det.

Just det - en till sak var det. Har ofta funderat på en sak. Jag har en bra fantasi (har skrivit berättelser sen jag kunde läsa, i princip) och funderar på huruvida det hänger ihop med min benägenhet att tro. Om det är så att tron/öppenheten beror på min vilda fantasi eller om min vilda fantasi kommer utav min öppenhet.

Det är lite som det där om att "konst föds ur lidande". Många med mer konstnärliga inriktningar drabbas av någon form av (psykiska) problem eller har det bakom sig. Att det krävs det djupet för att faktiskt få fram kreativiteten, och med det blir man känsligare.

Kanske är även tron en del här - en helig treenighet? Kreativitet, lidande och tro?

Saga85..Så som du beskriver dig. Kan jag känna mig många gånger..Du fick fram det jag inte kunde formulera..Tack..

#15  Det du beskriver om tonårstiden känner jag igen från min kristna period; det höll inte i längden, hur jag än försökte tro på "deras" sätt. Det stämde inte med mitt naturliga tänkande som ville vidare, utanför ramarna. Den kristna världsbilden kändes inte verklig för mig, som den tydligen gjorde för de andra.

Numera har jag vuxit in i en andlig världsbild som ligger utanför religioner men som känns äkta för mig. Den grundar sig på vad som känns logiskt och naturligt för mig; den kommer inifrån istället för utifrån någon annans definitioner och ramar.

Oavsett vilken livssyn man väljer (och vare sig den är andlig eller materialistisk) ska den kännas rätt och naturlig för en själv. Man ska kunna "vila i den".

Varför man tror, kan bero på upplevelser och erfarenheter. Men jag tror att upplevelser och erfarenheter mer "befäster" ens inre tro än skapar tron. Jag får min tro "verifierad".

En stor orsak till att tron (oavsett på vad) växer sig stark inom människor, som jag ser det, beror på att vi inte kan greppa detta med Döden, att inte finnas. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss före eller efter Livet, att inte finnas.
Detta gör också att en inre rädsla byggs upp, för det mesta är vi kanske inte ens medvetna om denna rädsla, rädslan för döden. (Rädslan för döden är också "bottnen"/grunden till alla andra rädslor. Skulle vi inte vara rädda för att dö, så skulle vi inte heller vara rädda för något annat, i princip.)

Vi ser också att allting går i cykler, hela naturen finns, lever, dör och blommar ut igen. Det är också, en grund, enligt mig, till varför vi tror. Trädet fortsätter att "återfödas" varje år. Alltså Livet och Döden kommer och går om vartannat, men ingen av dem "vinner".

Det här är mina tankar, delvis, om varför vi tror. Det kan låta som att jag är "dubbel" till det, att de "talar mot varann", men för mig gör de inte det.

Jag har fått verifierat och befäst såpass mycket genom mitt liv, att det inte finns en logisk (…) möjlighet till att det inte skulle finnas "ett Liv efter Döden". Hur det Livet ser ut, vet nog ingen av oss egentligen.  Men jag ser också att den grundläggande rädslan (för Döden) är en stor orsak till människors tro och övertygelser.

Genom hela mitt liv har saker som ej kan avfärdas som icke förklar bara och övernaturliga hänt. Som barn fanns det mycket tydligt, sen i tonåren ville man passa in så då, trotts att man då visste att det fanns en annan exsistens, sa man att dom som sysslade med detta var knäppa. Nu har jag blivit ödmjukare och mera öppen, och ärligare mot mig själv. Varför förneka något man vet finns, detta trotts att vissa andra ruskar på huvudet.

#14 du har så rätt jane,jag vill heller inte kalla det tro(egentligen) jag VET,känns nästan patetiskt att försöka "bevisa" för någon som påstår att de är förnekare till allt detta som är så uppenbart.Förstår själv inte hur man kan vara blind för detta.Men det beror väl som sagt på att skeptiker har sin "spärr" inom sig………

Men min känsla är iaf att de flesta "vet" inom sig medvetet el omedvetet,vare sig de erkänner det el ej…….måste vara någon form av blockad(även om jag har svårt att förstå de blockerade)……

Hmmm, intressant frågeställning…

Jag har levt med det "övernaturliga" hela mitt liv. Fast jag skulle hellre vilja kalla det parallella världar/dimensioner… Jag kan inte tro, men jag kan veta hur upplevelsen är för mig!

Min tro är minst sagt uppblandat. Jag tror på det som känns rätt. Är född i svenska kyrkan men är inte direkt kristen av mig… Om det finns en världslig religion där hela världen är med så tror jag väl lite på dom iallafall…. *tssss*

Förlåt mitt babbel, det är så himla svårt att förklara

Kramisar på er vänner!

vill tillägga till mitt förra meddelande att jag VET att det existerar en andevärld! för jag har alltid haft det med mig ända sedan födelsen..Däremot är jag lite kluven fortfarande då det gäller vilka dessa andar är…

Men jag är väl fortfarande lite "hjärntvättad" eft att ha studerat bibeln i många år tillsammans med J.V. Känner väl att risken fortfarande finns att det rör sig om demoner som utgör sig för att vara döda människor,…

Har iaf insett att J.V knappast besitter den "sk" sanningen,som de påstår…..

Men bibeln säger ju fortfarande detsamma oavsett vilken religion som tolkar den……

Har börjat lyssna "inåt" nu istället o tror inte bibeln besitter någon sanning,utan att det är mänsklig skrämselpropaganda i den…….(men jag kan ju ha fel)

I vilket fall som helst så vill jag lära mig att bli övertygad om "de dödas existens" utan att behöva tro att allt handlar om demoner…

Skit samma svårt att förklara allt detta för någon som kanske inte sett båda sidorna så som jag har gjort.(dvs,den bibliska förklaringen,samt att vara född med det vissa kallar övernaturligt)…………………

#17 Jag brukar bli hyfsat insiktsfull strax innan jag ska sussa kudden.

#19 Där tror jag absolut du har en poäng. Vi är alldeles för medvetna och rädda för det mest naturliga i världen - Döden. Och liksom det mesta som vi är rädda för och inte förstår så vill vi har en förklaring - och där kommer tron in och fyller en viktig funktion.

Kan tillägga att anledningen till att jag tappade tron var att jag aldrig upplevde något som bekräftade vad jag trodde på. Som sagt - jag har ingen blind tro utan behöver få saker bekräftade. Jag är likadan i alla områden i livet.

Intressant läsning här ovan!

Jag skulle vilja ställa frågan - vad är naturligt och vad är övernaturligt? För mig har det mer och mer blivit samma sak. Saker som jag och andra runt omkring mig har upplevt av det vi kallar det övernaturliga har inträffat så många gånger att det blivit en lika naturlig del av vardagen som det som är naturligt… om ni hänger med?

Och jag hade tyckt att det var otroligt overkligt och konstigt om det INTE fanns fler världar än vår, fler själar än de som finns i våra kroppar här på jorden, fler energier och dimensioner än de vi ser och vet om… Bara det att vi inte kan se luften som omger oss, den är genomskinlig för oss, liksom olika energier. De finns runt omkring oss hela tiden, men vi ser dem inte. Däremot kan vi mäta dem, ibland känna av dem och vi vet att de finns där. Och vi vet att luften består av en viss sammansättning av molekyler osv… men vi kan fortfarande inte se luften eller dess molekyler…

Vissa saker vet vi, andra kan vi mäta och registrera, men vissa saker kan vi inte registrera eller bevisa. Däremot kan vi känna av dem, se dem ibland… och vad är det som gör dem mindre verkliga eller naturliga för det?

Jag tror inte att man måste ha bevis för allt för att tro, eller ens ha upplevt det själv. Jag är en person som gärna vill ha bevis, jag vill gärna kunna mäta och analysera… men jag har insett att det är hopplöst. Det går inte att bevisa med siffror eller kameror eller mätinstrument. Däremot har jag fått bevis efter bevis på andra sätt genom upplevelser… och om det inte fanns en annan dimension, värld eller andliga väsen så hade denna världen varit så totalt ologisk och ofattbar att jag inte hade kunnat förklara någonting… Därför vet jag. Att det finns mer. Definitivt. Allt annat hade varit overkligt.

/Ina

Jag tycker det är lika naturligt att det finns sånt som andar, som att det finns datorer till exempel. Om inte naturligare. Datorer är framtänkta, men det är inte andar. Datorer är skapade av människan, andar bara finns.

/Niklas

Vill också tillägga att ordet är ju över -naturligt. Inte o -naturligt. Nåt som man kanske inte tänker på. I alla fall gjorde inte jag det först.

Äntligen en tråd som var fin och mycket intressant..

Har åxå svårt att uttrycka mig i ord så jag vill bara skriva kort som någon här skrev:-))

Att det är upplevelserna som får en att börja tro..gillar inte ig ordet *tro* men iom sina upplevelser så söker man vidare..el inte.

Och vissa saker kommer till en mer och mer..

Har förstått att bevis behövs såklart inte här..då blir det vackra bara fult när andra hackar på d man säger.

Kram till alla/Susanne

Nu har jag bara läst inlägg #2 från min goa vän chik… och blev så jädrans glad att jag inte är ensam att minnas saker från det jag var liten (fyller 55 idag) för jag har så tydliga minnen sen jag kröp, som min farmor bekräftade och som hon tyckte var häpnansväckande att jag minns  och det handlar inte endast om mig utan jag har en tvillingbror oxå som gjorde saker som jag minns så starkt. Det jag ofta fått höra genom livet när jag berättat om de olika sakerna är att:

Du var så liten så DET kan du omöjligt komma ihåg..

men jag minns en massa.

Nu var det inte det tråden handlade om riktigt men det är så intressant att dela sina upplevelser med andra ..och att man inte är ensam "i sitt"

Tack Chic gumman för du delar med dig av dina upplevelser *kramar om*

Nu skall jag läsa vidare i tråden och passar på att tacka er alla som gett er synpunkt.

Nu har jag läst igenom tråden och säger tack igen för ni delar med er.

Finns mycket tankvärt här som jag delar era tankar å tro med. 

Playja

Hipp hipp hurraaaaaaa

Grattis på din dag!!

mossquinna playjatack……..

Jag kör på Moss Grattis till en fin dag Playja….

Tack åvan för gattis! 

Grattis

Jag tror helt enkelt att vissa människor är väldigt materiellt bundna, och de tror bara på det som blotta ögat kan intyga. Surt! Att de sedan inte har varit med om ngn övernaturlig händelse vet jag inte, det kan ju säkert hända, finns säkert folk som har ändrat "trosuppfattning" pga sånt, men vissa måste väl ha en tydlig bekräftelse eller ngt, som liknar allt materiellt och och sättet vi ser på saker här på jorden, och inte detta astrala, abstrakta seendet.

Själv tror jag på det övernaturliga då jag tycker att universum är ett sååååå stort, abstrakt begrepp och någon vidare förklaring måste det ju finnas! Sen är det absolut inte bara därför, jag tycker att det finns så mycket "bevis" för att det skulle finnas. Drömmar, andras upplevelser, alla claire (stavning?) former (claire voyant osv), dvs bland annat magkänslan man kan ha och dyl. Jag tror helt enkelt att människan har en själ, och att det övernaturliga excisterar.

Hoppas att mitt nattslödder går att läsa haha

till skillnad ifrån att vara vidskeplig eller religös, så upplever människor fysiskt det Ön. Både de som inte sett något eller de som upplever Ön, kan välja att tro eller inte.

Min "tro" kommer från de upplevelser och bevis jag fått genom livet. Som tex när min kära mamma tog kontakt med mig samma kväll hon dog, mamma tyckte att "sånt här prat" var dumheter, när vi dör så är allt slut. På privatsittningar med olika medium både svenska och engelska så fick jag budskap från henne som ingen annan visste om.

Intresset för det övernaturliga startade på allvar när jag läste "sagan om isfolket" av Margit Sandemo, flera av mina vänner säger samma sak när jag frågar hur deras intresse vaknade. Serien består av 47 böcker Den enda jag "sett" är min farmor som stod framför mig med sin portmonä och gav mig pengar men jag känner av närheten och känner även dofter som tex av mamma som var storrökare, då vet jag att hon är med mig.

För mig är det övernaturliga numer  naturligt en del av vardagen.

Hej jag är inte häller uppvuxen i en familj som tror men min tro har funnits med mig så länge jag kan minnas och det är jag otroligt tacksam för =)

Jag kan istället undra för mig själv hur man inte kan tro eftersom för mig är det så självklart mitt hjärta säger mig att det är så det är.

Kram sandra