Jag har något svagt minne av att som mycket liten bli oerhört fascinerad av små genomskinliga saker som verkade flyta omkring i luften. Ibland var det dammkorn (vi hade ganska smutsigt hemma, jag är äldst av 6 syskon) som flög omkring i en solstråle. Ibland var det de där sakerna man kan se ibland som verkar vara urdjur och amöbor som simmar omkring i ögat,… men jag kan inte minnas att jag har sett dem på länge. Kanske får man friskare ögon med tiden, haha, eller också lär man sig att inte lägga märke till dem.

Och i mörker, när man nästan inte ser något alls, verkar det ändå finnas ett visst skimmer av något som rör sig. Små lösa fotoner som träffar ögat ändå, men så mörkt att det inte ger något ljus att tala om, utom det där gul-guld-gröna mörka skimret på ännu mörkare botten.

Ibland saknar jag den tiden då jag kunde hitta ett helt äventyr i gräsmattan med ett upp-och-nervänt periskop, eller genom att krypa bland rävaromporna och studera den grusiga marken under dem, eller genom att dra vatten till sandlådan och bygga floder och grottor och sjöar. :)

Barn ser allting som nytt. Vi kan lära oss av dem hur vi kan se på nya saker som vi hittar, också. Inte som oväntat och okänt och skrämmande, inte som jobbigt och avvikande och konstigt, utan som ett äventyr som vi inte kan vänta med att få utforska och studera närmare.

/ Per

#1 Underbart beskrivet Per*ler* Det är just så magiskt med barnaåren…när en liten daggmask kan bli till en farlig orm som vaktar slottet, när man skapar en helt stad i sandlådan och skogen gömmer skatter:D

Det är en magiskt tid av ett mycket speciellt tänkande, jag försöker hålla fast i det och stundtals är det lätt tack vare min älskade Mateo…han liksom för mig tillbaka in i det skapande "tänket" så att säga

Jag ser silverregn som dansar framför mina ögon, de rör sig allihop på lite olika sätt och ändrar riktning lite hur som helst.
De syns i både dagsljus och i mörker, ute och inne men inte alltid förstås och jag kan inte framkalla dessa små flingor.
Lättast är att se dem i ett avslappnat tillstånd.

#3

Låter sååå vackert gumman När Mateo beskriver dem så säger han att det är ljus och i olika färger…för mig låter det underbart*ler*

Jag lyckades se nåra småkryp genom att stirra ut i mörkret just nu.

#4 Det är vackert så jag hoppas att Mateo får behålla sitt seende även upp i vuxen ålder för oavsett vad det är så är det vackert *Ler*.
Jag tror att anledningen till att jag själv fortfarande ser detta är att min mamma alltid satt och nickade och höll med om att det var fint.
Idag vet jag att hon inte såg någonting alls utan svarade lite tankspritt på vad jag berättade men det gjorde att jag trodde att alla såg detta.
Fniss……..jag insåg när jag var mellan 30-35 att det inte var alla som såg silverregn ibland .

Puss i pannan på dig Snäckan

#5 *skrattar* Jag ska själv ta mig en kik om en liten stund

Jag lyckas aldrig se nåt om jag stirrar efter det . Men när jag inte alls tänker på det så kan de dyka upp helt plötsligt, halvgenomskinliga elektriskt blå ljusklot. 4-5 cm i diameter ibland mindre. De blinkar till och försvinner och ibland dansar de lite innan de försvinner som såpbubblor som spricker.

Har ingen aning om vad de är, tycker bara de är vackra

#6

Min mamma var likadan, jag fick fylla min värld med det jag upplevde och kände och jag gör samma sak för min lille pojk

Fina själasyster så varm jag blir av ditt inlägg*Krama om*

#5 Småkryp kan jag gärna slippa att se men visst syns även dessa ibland :(.

#8 (Vilket vackert nick du har)

Tycker det låter underbart! och kanske är det så…att det ska hända utan ansträngning, för att just upplevas i sin vackraste form

Kram på dig!

#11 Tack!

Jag tror det är just det som är den magiska gåvan barnen har. De bara observerar och konstaterar. Medan vi vuxna har hunnit träna bort det där och i stället lärt oss att analysera och katalogisera allting.

#10, Helena-K,

Hihi, jag förstår hur du menar, men de krypen jag ser är mer små maskar av ljus och prickar av  sudd och liksom ett skimrade draperi av mörk sammet som framstår när jag tittar ut i mörkret. Egentligen är det bara vår syn som är ofullständig, men man kan ju låtsas. :)

#13 Aha, du menar "Amöborna"?
Ja dessa har jag ofta funderat på vad det är, trodde det var geléklumpar som satt på hornhinnan

Det kanske de är! Jag tycker att de påminner om såna små urdjur som man fick titta på i mikroskop i grundskolan, det var därför jag kallade dem så.

Skumögt i mörkret vi treva. Dräpa sig själv är att leva, håll den du hatar kär, var den du icke är, gör det du icke kan, varder du man!

(Fröding)

Eleri…Vad fint du skriver.

O vilken liten pillemari kille du har..man ser det på hela ansiktet..

Du är fin som tar vara på hans syner på ett så fint sätt…

Lena här borta…

Tack Chik :) Ja jag älskar han sett att se på världen! Vill aldrig att hans sinne stängs eller begränsas utan att det är han själv som valt det i såfall :) Sen har han ju en tokig lite konstnärinna till mamma så andligheten kommer liksom med på köpet

#1 Jag kommer också ihåg att jag i yngre år kunde se små runda amobör eller "orber" flyta runt framför ögonen. Detta fungerade speciellt bra om jag försökte titta med ofokuserad blick. Det gick att "styra" på dessa att flytta runt blicken. Har inte sett sådana på länge, men jag har inte direkt försökt heller.

Vilken härlig unge och vilken vacker mamma i bakgrunden!

Hejsan!

Det var ett tag sedan jag kikade in här…och hamnade här poängång (blir ju mest fb nuförtiden).

Måste säga att det är så härligt med barnaögonen :)

Han är go din son.

Kram <3

Ja inte är det de "vanliga" amöborna han ser, det är jag säker på, han beskriver de som ljuspunkter som ibland samlas över mig, mitt ansikte eller mage eller flyger omkring på lite olika ställen i sovrummet. Alltid där och ingen annanstans*ler*

Men vilket fenomen det än handlar om, "vetenskapligt eller inte" så är det alltid en fin upplevelse eftersom han är så glad i dem

När jag var mindre och ibland låg och läste hemma hos mormor så brukade jag se små "saker", ljusglober eller hur man ska förklara dom.. Pytte pytte små, som små knappar, som svävade runt lampan och ibland gungade de den. Detta igjorde mig inte så mycket, de slutade när jag sa åt dom, men jag blev arg när de släkte lampan på nattygsbordet eller skruvade ur glödlampan… Svårt att läsa då… ;)

Nu ser jag inte lika mycket lägre, nästan inget alls… men min dotter ser! Fast hon blir väldigt skrämd och har pratat om en gubbe som är läskig… Lite synd att hon ska skrämmas av honom… jag har försökt få kontakt med honom men efter att ha stängt av ett par år så har jag lite svårt, jag blir även jag rädd för honom dessutom…

Jag önskar att hon kunde se glada, snälla och roliga "varelser" istället!

#24 Vad spännande upplevelser för dig när du var liten

Ang din dotter så är det synd att hon far så illa, den enda idén jag har är att du tillsammans med henne hittar på en egen "beskydd-visualisering" som hon kan känna sig trygg med. Barn är oftast så öppna för sådant. När min lille drömmer mardrömmar brukar jag "plocka bort dem" och ge dom till hans mjukisdrake och säga att draken tar hand om dem*ler* då brukar han känna sig bättre till mods:) Nu vet jag inte hur gammal din dotter är, men det kanske finns ngt fint ni kan skapa tillsammans, så hon känner att ni har styrkan ihop :)

Kram till er!

#25 Jag har sagt åt henne att be dom/det att lämna henne ifred. Det har blivit mycket bättre, men ibland vaknar jag av att hon skriker: jag vill inte! Lämna mig!…
Jag försöker prata med henne om det men hon blir så okoncentrerad.. Hon är en sprallig tjej! ^^

Förstår…när de är så små, så får man göra det väldigt enkelt…lite som en lek

Du kan även köpa salvia och rena din lägenhet, gör det när du har en dag för dig själv:) Det finns tips på nätet hur man gör och jag är säkert på att det finns många visa medmänniskor här som vet hur man går tillväga:)

Själv viftar jag in salvia-röken i varje hörn och vrå av vårt hem och visualiserar ljus och harmoni :)

Mamma vill ta hit ett medium, sen får vi väl se hur det är efter det! Då får jag väl prova salvia då!