Ok det var visst inte lika intressant att svara på som att beklaga sig över alla skeptiker här inne. Blir nog samma här som hos så många andra.

Att jag tackar för mig.

Tråkigt att vissa människor här tjatar om att vi troende ska få ha saiten ifred men svarar hellre på skeptikerinlägg än andra inlägg

Många seriösa har tyvärr lämnat sajten, eller tittar bara in sporadiskt, eftersom så många trådar blivit saboterade.

Personligen tror jag vi ofta föds nära människor vi känner från tidigare liv. Enligt Edgar Cayce är alla viktiga relationer i livet med personer vi mött tidigare. Det har hänt att jag gått längs en gågata i sta'n och tänkt: "Hur många av dessa människor har jag mött tidigare, i andra liv?" Det är en spännande tanke.

En del tror att man föds med samma personer/själar om och om igen för att man ska lära sig något. Själv tror jag mer det handlar om att uppleva och experimentera. Hur relaterar vi till varandra som mor och dotter? Som lärare och elev? Som motståndare i en konflikt? Möjligheterna är oändliga.

Låter spännande liwa….måste fundera ett tag över det. Har inte funderat i de banorna men ska nog kanske göra det.

Kram till dej.

Jag tror att det i vissa fall kan handla om att lösa olösta konflikter. När jag var tolv år gammal var vi på en gammal herrgård där jag fick spontana reinkarnationsminnen. Senare i artonårsåldern träffade jag samma person som jag hade mött i reinkarnationsminnet, i samma typ av drama. Så det verkar onekligen som om vi återföds för att läka ut tidigare trauman.

Haha, oj. Nej, jag hoppas jag slipper vissa i mitt nästa liv..

Det var en ganska hemsk tanke. Eller kanske inte. Vissa vill jag gärna leva många liv med. Men i detta liv har jag en som hänger med som jag inte vill ha med.

DA

Jag hade gärna gett dig ett svar om jag bara kunnat..

#5 Skulle inte tro det…

Oj, en tanke slog mig precis. Nästa gång kanske det är jag som är den jobbiga, den som ingen vill ha i närheten….

Så här tror jag att det kan vara:

Om det är så att vi föds in i nya liv så följs vi delvis åt.

Det vill säga, om jag möter en person (i detta liv) och får ganska omgående känslor för eller emot denna person, då är det någon som jag känner sedan tidigare.
Personer som jag möter och som jag inte får känslor för eller emot ganska snart, utan det tar tid… medan man lär känna varandra, så kan det fortfarande vara människor som jag känt sedan tidigare men det kan också vara "nya" personer som jag lär känna.

De personer jag lever med har jag något jag måste 'jobba' med för det mesta. Det som många kallar för "karma". Har vi ingenting som vi måste jobba med, lösa, så lever vi oftast inte särskilt nära ihop under livet.

En själsfrände är, för mig, en själ som jag inte har något "obearbetat" med, inget som jag behöver "jobba med" och därför lever vi oftast inte ihop heller. Vi möts genom livet för att "känna igen varandra och den kärlek som finns" - men vi har andra själar att "jobba med" och det är dem vi lever med. 
Lever vi med vår "själsfrände" så sker det oftast "på äldre da'r" eller åtminstone efter en längre tid. Kanske har vi mötts tidigt i (detta) liv men inte förrän när vi blir mycket äldre hittar vi tillbaks till varandra och kanske lever ihop.

Så - mitt svar blir väl då, att de jag lever med idag är själar som jag har haft nära mig och som jag starkt påverkat och blivit påverkad av och som jag har något att "bearbeta" med.

Och visst tror jag att vi alla varit (om vi inte är) lite av sk-tstövlar allihop! ;)

Jag tror kanske man följs åt med vissa som man har saker att reda ut med. Beror nog lite på vad och vem. Det finns ju vissa saker vi helt enkelt ska lära oss och så länge vi inte gör det så kommer nog vissa situationer åter och åter.

Hmmm intressant… Jag tänkte på det att det här med att personkemin inte är så nytt påfund iallafall, bara ett nutida ord på någonting som följd med sen tidigare. Alltså att människor följs åt…

Jag vet inte men det känns som att vi har levt i harmoni med varandra en gång i tiden och nu måste vi hitta den jämvikten igen, det har kommit så mycket groll i vägen… Vet inte alls, men det var något som slog mig nu…

Men det är inte lätt, vissa människor känner jag avsky för direkt utan att veta varför, oftast är det någon del hos mig själv som jag behöver jobba med eller inte vill kännas vid helt enkelt…

Ojojoj, att vara människa är inte lätt inte!

Kram och tack för att mina celler fick jobba lite!

Jag ber om ursäkt över mitt inlägg i #1 men är lite less på alla tråkiga skeptikertrådar nu.

Jag har undrat lite över om ifall det är så att vi lever tillsammans tills vi lärt oss att leva i samklang. Och sen går vidare till någon annan värld, eller varför inte annan planet eller liknande. Och att när alla människor lärt sig att leva i samklang med varandra kanske hamnar där. Och när ALLA människor kommit dit så kommer våran jord att förintas så att vi aldrig kan återvända dit igen.

Eller vad tror ni?

Jag har velat svara dig med något trösterikt och insiktsfullt, men det enda jag hade kunnat säga är detta:

"Nej, jag tror inte att vi ständigt möter samma människor i nya skepnader, att vi skulle vara fastlåsta i någon evig gravitationsdans i ett privat litet metafysiskt grannskap där vi bara möter det bekanta och familjära. Jag tror, om vi tänker på hur otroligt många människor det finns, har funnits och kommer att finnas, att om vi faktiskt återföds så träffar vi hela tiden nya människor och skapar nya relationer, bildar nya erfarenheter och - eftersom vi inte har något minne av att ha gjort det förr - begår vi säkert många av våra misstag gång efter gång, för att vi är människor."

Men om jag hade sagt det, hade jag åter igen riskerat att tråden briserar i tjafs om hur hemskt det är att skeptiker lägger sig i en andlig fråga, hur värdelös min åsikt är, och så vidare, och när man har fått höra det ett par gånger så är det väldigt svårt att öppna sig, tänka efter, sätta sig in i situationen och leva sig in i känslorna. Då väljer man istället att inte öppna sig alls. Förrän det har gått  såhär långt.

Ditt sista inlägg påminner mig om något som Douglas Adams skrev i Liftarens Guide Till Galaxen, nämligen:

"Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker exakt vad Universum är till för och och varför det finns här, så kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt.

Det finns en annan teori som säger att detta redan har hänt."

#13 Åh, jag älskar Liftarens Guide till Galaxen! Det finns mycket tänkvärt i den boken!

eftersom vi inte har något minne av att ha gjort det förr - begår vi säkert många av våra misstag gång efter gång, för att vi är människor."

Det tror jag stämmer också faktiskt!

Kram

Hej! Jag tror också att vi följs åt med människor runt omkring oss. Men inte bara för att "lära" eller "bearbeta" sådant som är jobbigt utan även för glädje, tröst och stöd när det behövs och kanske för att uträtta något tillsammans, kanske som grupp.

Ibland följs vi åt länge, ibland för kortare "projekt".

liwa.

Efter som jag tror på rinkarnation så tänker jag i dina barnor.

Att lära sig leva i samklang ja - men jag personligen tror inte på reinkarnation - jag tror på inkarnation!