![[Mastre]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tankar kring döden
Jag såg ett avsnitt av "Criminal minds" där Spencer Reid sa: "Ni skulle se vad som kommer upp när man gör en internet-sökning på 'döden'." och hans kollega kommenterade: "Inte konstigt du har svårt att hitta en date!"
Bortsett från att jag mer än gärna skulle ha en träff med Spencer Reid, fick detta mig att fundera på vår attityd till döden. Speciellt här i västvärlden där vi så länge har ignorerat vår andliga sida.
Jag har känt människor som ser döden som fruktansvärd, skrämmande, som det värsta som kan hända. Men hur skulle världen se ut, hur skulle vi leva våra liv om vi alla såg döden som en övergång i stället? Om det vore en självklarhet för oss att det bara handlar om att släppa kroppen och leva vidare i en annan form, som rent medvetande?
Jag har aldrig varit rädd för döden själv av någon anledning, och med mina andliga insikter har jag kommit att se fram emot den som något spännande. Men, intressant nog, har jag också börjat njuta mycket mer av livet på jorden. Mindre allvar, mindre oro, mer kul och göra-vad-jag-vill.
Så hur skulle världen se ut?
Håller med dig Mastre, är inte heller rädd för själva döden, men däremot för hur det är innan…..är rädd för att plågas, och vill att det går fort isåfall….är ju sjuklig som sagt var och vill inte kvävas till döds typ, eftersom jag har KOL, och sen så har jag ju dåligt hjärta så man får väl hoppas att det går fort då…
Och mitt dilema är oxå att jag vill inte såra mina nära o kära, och jag vill inte att dom skall lida o sörja….vilket jag vet att dom kommer att göra….var ju så nära att åka hädan för dryga 3 år sen, när jag fick en infarkt under operationen av kranskärlen…och vet hur min dotter tog det…….hon har ju bara mig sen hennes pappa dog i en bilolycka för ett antal år sen…. vi blev ju så nära varandra efter det…..
Så det är det enda jag är rädd för….
#1 Ja, smärta har jag själv väldigt svårt för, både fysisk och själslig.
Om jag till exempel tänker på självmord tycker jag inte den stora tragedin är just självmordsakten, utan att människor ska behöva må så dåligt att de inte ser någon annan utväg. Jag blir alltså mer berörd (och upprörd) av den smärta som föregår självmordet.
Jag uppfattar döden på samma sätt som en födsel.
Den kan vara skrämmande och smärtsam men också fantastiskt underbar när "steget väl är taget".
En upplevelse jag hade som 4-åring fick mig att se döden som vacker! Och har aldrig varit rädd för döden sedan dess. Jag har t o m fått det bekräftat, att jag inte är rädd för den, genom en otäck upplevelse på sjukhus.
Mer skrämmande är, precis som ni skriver ovan, lidande och vad som skapas hos anhöriga - före döden…
Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge." /Pearl Buck ♥· Medarbetare på Healing
Jag ser "döden" som en övergång. Men jag tycker det är hemskt att lämna min familj,jag är inte mer än mänsklig här och nu. Vill ju heller inte att dem ska lida.
Har haft en upplevelse där jag fick se /och kom över till andra sidan,där såg jag grönska och allt var rofyllt,senare när jag kom "tillbaks " så hamnade jag i buller och avgaser. Varför jag fick denna upplevelse vet jag ej. Men jag känner ingen rädsla för "döden" för egen del.
#3 Vad var det som hände dej då Andina?
Jag har aldrig haft en andlig upplevesle, men skulle vilja ha en. För jag är rädd för döden, eftersom jag inte vet vad som ska hända. Jag vill inte att allt bara ska ta slut. Jag vill att vi ska gå vidare till andra sidan och jag vill oxå tro det. Men ibland är det svårt. Så därför skulle jag vilja ha en upplevelse. ^^
Starta ny diskussion