Ja, och det är väl det han också känner att det gick för fort och att han och du inte kan släppa taget om varandra. Det är väl därför han finns kvar hos er. Be för honom att han får lugn och vila och att du kan få lov att återhämta dig. Be t.ex.honom att han kan få störa er dagtid men natten behöver ni lugn och ro. Du måste också äta rätt annars kör du alldeles slut på dig.

Tänd ljuset vid hans foto på morgnarna istället. För  på kvällen kallar du honom till dig och sedan avslutar du ju inte det, utan där irrrar han omkring utan kontakt eftersom ni sover.

Han kommer alltid att finnas vid din sida men ni behöver få lite lugn och ro även om det har skett snabbt och hans sista tid blev oroligt så är det vila och återhämtning ni behöver allihopa.Även din man!

#1 - ett sådant varmt och omfamnande svar. Jag blir alldeles rörd. Fina råd till Helena som måste bära en enorm sorg.

Min far dog i cancer 7 dec 2006. Det gick oxå nåt så otroligt fort, han fick veta att han hade obotlig cancer ena veckan och den andra så dog han. Jag tror och hoppas att han finns med mig, jag brukar prata högt med honom. Det var oxå på tal att han skulle få bli vårdad hemma på slutet med palliativa teamet men han hann dö innan. Denna fruktansvärda sjukdom som äter upp människor inifrån. Jag känner med dig misshelena, för jag ser hur min mor som är kvar, som lider och sörjer så. Hon sörjer sin man och jag min far. Precis som du säger hon att det är så ensamt och tomt, det är inget roligt att leva. Hon ska nu gå på något som heter sorgesamtal för att försöka kunna gå vidare. Detta är ingen lätt situation för de som är drabbade och på något vis så lär man sig att så småningom leva med sin sorg. Jag har min med mig dagligen och den får jag leva med. Jag har dagar där jag gråter och sörjer och längtar efter min far som jag vet finns där för mig själsligt men inte i den skepnad jag vill se han i. Livet är inte alltid rättvist det ska gudarna veta. Tänker på dig i din svåra stund!

Varm kram till dig och hoppas du får det bra så småningom ändå trots din sorg.

Jag förstår eran sorg och saknad. När en person rycks bort hastigt och oväntat lever man i chock en tid också. En del av en vet att personen inte lever och en del hoppas och vill tro att allt bara är en dröm. Det är bra att det finns sorgesamtal där man tillsammans med andra som har råkat ut för liknande saker och förstår kan träffas och prata, gråta och skratta ihop. Sorgen måste få ta sin tid att läka. I sorg finns inga rätt eller fel, alla sörjer på sitt sätt och gör det som känns bäst för stunden. Sorgen och saknaden läker aldrig helt men den blir lättare att leva med men allt måste få ta den tid som behövs.

Varma kramar!

Ja men varför värker det så i hjärtat..tänker på honom varje sekund…Livet känns så meningslöst…Ibland kan man till och med känna ilska över hur orättvist allt är…

Ja, livet och döden är inte rättvis. Du tänker på honom varenda sekund och det är det som håller han kvar så nära er.  Han brydde sig om er när han levde och det gör han ju fortfarande. Hans energier finns kvar, det enda som har försvunnit är hans skal (eller kropp).

Gör honom stolt, klara ut detta med din sorg. Du har rätt att känna sorg och besvikelse över att det gick fort, men det är inte bra när känslan blir permanent. Du behöver få proffessionell hjälp och samtal så du kan komma ur den förlamande och meningslösa känslan. I din mans värld finns inte klocktid, så du överger inte honom för att du går vidare. Han vill ju att du skall må bra och du och dina barn få att bra liv. Han vakar över er nu och för alltid. 

tack för alla vänliga ord ,jag vet att han finns här..Men det är ochså så att jag känner på mig att han försöker få fram nåt som han vill säga som jag inte förstår riktigt.Det är en märklig känsla..

Mitt hjärta blöder verkligen när jag läser om din/eran tragedi och sorg som ni råkat ut för.

Förlorade svärfar i Novemder-06 som sedan fem år tillbaka kämpat mot sin  prostatacancer. Känner hans närvro så starkt varje gång vi är hos svärmor. Han är kvar runt henne, det känns, fast på ett "positivt" sätt. Hon säger själv att hon har "hört" honom flera ggr. Hon skötte också om honom hemma, och han dog lugnt och stilla i sitt hem med familjen runt om sig.

Själv så blev jag föräldrarlös som 11-åring, och fastän det är 30 år sedan, så kan jag sakna särskilt min far nåt så oerhört än idag.Men det som glädjer mig mest idag, det är att jag kan känna mig nära honom ändå. Brukar snacka med honom, och alla andra släktingar och bekanta förstås,som också finns på andra sidan.

En gammal kompis dök opp ifrån ingenstans häromdagen. Han dog i en MC olycka sommaren-82. Jag blev både paff, överlycklig och förskräckt då han "hälsade på" mig. Han lämnade ett medd som jag har framfört till min en gemensam kompis.

Men jag hoppas verkligen att du/ni kommer att finna ut vad det är maken vill ha sagt till er, så att du får "sinnesro" angående detta. Sen så tar det ju tid att ställa om sig efter en sådan pärs som ni just har genomlidigt. Mina tankar är hos er, och jag önskar er all lycka och framgång att ta er genom erat sorgearbete.

Stor sympatikram från Carina

#7.  Men berätta för honom att du förstår att han har ett budskap och att du inte kan förstå det. Be att han ger dig klarare riktlinjer. T.ex. gäller det dokument,att han plockar fram dem och lägger dem så att du förstår att det är det som gäller. Be om hjälp!

Fråga honom t.ex. om det behövs ett medium så kommer t.ex lamporna att blinka eller någon  annan signal. Ge han svarsalternativ och handlingsalternativ.  Varken han eller du skall ju vara oroliga, allt ska ju ordnas upp så ni får bägge ro. Han i sin värld och du i din.

Allt är energier, och hans kärlek och omsorg om er håller han ju kvar hos er!

Ni är så rara allihopa som skriver..Kram till er alla…nu har jag varit på kyrkogården idag och tänt ljus jag gör det varje helg nu har jag bestämmt,bara sitta där och prata med honom en stund.Det känns bra…

Kära misshelena!! Prata på bara, prata är det enda som kan få en att lätta på trycket och i a f försöka gå vidare. Jag vet av egen erfarenhet att man kan tycka att man tjatar ut omgivningen när man tycker att man "talar för mycket" om sin sorg eller vad det nu är man råkar ut för, men de som inte vet eller kan förstå hur det är att lida en nära, stor förlust, ja de är de som tröttnar fortast tyvärr på att lyssna…

Men du vet att du har oss här på forumet också att tala med. många av oss har genomlidigt stor sorg och kan nog skriva under på att det går lika bra att tala med andevärlden, oavsett vart mab än befinner sig. De hör oss ändå, fast såklart är det ju ganska naturligt också att man talar till den grav man har.

När min svärfar blev begravd, så hade han som önskemål att bli  kremerad innan han dog, och spridd för vinden oppe vid hans favorit- ställe där de hade sin stuga i skogen. Men när jag är till kyrkogården och tänder ljus eller sätter blommor för mina föräldrar och släkt som jag har där, så går jag alltid in på urnlunden och sätter nåt till svärfar. Det är ju en bit att åka till det stället där han blev spridd i vattnet.

Sänder dig mycket ljus och värme. Kram Carina

Det var lite ensligt på kyrkogården idag..Blommorna var ju borta för dom har ju rådjuren mumsat upp..resten var väl så dåligt skick så dom har tagit bort dom.mitt i snön på hans grav stog det lilla ballonghjärtat som våran dotter satte dit..såg urgulligt ut…