Jag tror att det enda sättet att jobba med din starka rädsla är att försöka övervinna den på olika sätt. Andevärlden vet att du är rädd för att se och det brukar de respektera så då ger de sig till känna på andra sätt som du är mottaglig för. Guld står för hög andlig kunskap. Du kanske behöver gå en kurs eller en medial cirkel där du med hjälp av andra kan övervinna rädslan? meditera och fokusera på rädslan kan du också göra, fösök att komma åt kärnan till det som skrämmer dig.

När jag var liten såg jag andar dagligen och det skrämde mig så att jag också sov med tänd lampa och under täcket. Jag kände närvaro i rummet och visste att om jag tittade upp skulle jag se och det ville jag inte. Så jag förstår din rädsla. Jag övervann min rädsla genom att gå en helgkurs och sedan lärde jag mig själv genom att gå emot mina rädslor, jag tittade trots rädsla och till slut släppte rädslan när jag upptäckte att det inte var farligt att se. Rädslan beror ju oftast på trauman i barndomen så du kanke också såg om barn? När jag gjorde det så blev det ju skrämmande när jag förstod att det bara var jag som såg dem och en del andar blev jag rädd för för att de såg ut på ett visst sätt. Ett barn blir ju rädd för okända personer och plötsligt kunde det stå en ande i rummet utan förvarning, inte undra på att man hade ett jobbigt trauma!

Tack för snabbt svar! Jag mediterar en del och har då fått svar i mitt inre att det inte finns något att vara rädd för. Jag har ju inte sett något än så då ska jag ju inte behöva vara rädd heller. Jag kommer ihåg när jag var liten och då mina föräldrar åkte och handlade brukade jag springa under sängen och gömma mig och ligga där tills de kom hem. Jag tröck ned näsan i mattan så den var alldeles röd när de kom tillbaka.

Jag var och städade ett hus en gång och stod och putsade fönster i köket, det var tidigt på morgonen. Hör en dörr i rummet bredvid som smäller till och jag hör någon säger klart och tydligt, vem är det som kommer och väcker mig så tidigt på morgonen. Jag hör som om det var ett par tofflor som hasade på golvet och gick ut ur rummet. Jag stod som förstenad o tänkte men vad i helskotta, jag springer jag ut ur köket och ut i trädgården. Jag stannar där en cyklist och förklarar vad som har hänt, han följer med mig in och tittar överallt, nä finns ingenting. Det fanns ingenting kvar i huset förutom en gungstol som stod uppe. Dörren som jag hade hört smällt igen var en garderobsdörr.

Ja, det var ju bara till å gå in igen jag hade ju ett jobb att sköta. Men fy vad jag var rädd hela tiden men jag var kvar och fullgjorde det jag skulle. När jag var på övervåningen kunde jag förnimma att det satt någon i gungstolen och tittade på mig hela tiden och det var inga snälla blickar. Jag kände av en sådan vrede och kyla. Jag kommer så väl ihåg att det kändes inte nå vidare att vända ryggen till när jag skulle öppna fönstret på andra våningen. När min arbetsgivare kom dit, hon ringde och jag berättade vad som hänt, samt några som hade jobbat där förut. De sa att jag var inte den första som hade hört något där, det hade varit ett åldersdomshem där förut..

Detta var många år sedan och denna rädsla jag kände kommer jag aldrig att glömma….