När man av någon anledning känner ett starkt motstånd kan det vara ett trauma från barndomen. Mitt råd är att gå dit tillsammans med någon du känner dig trygg med och se vad som händer. Det kan hända att du minns något som har hände den gången. När man var liten så var ju kyrkogårdar skrämmande för att man hade läst och sett filmer som var kusliga och det kan sitta en djupare rädsla inkapslad fast man vet att man inte behöver vara rädd.

#1. Till våren ska jag ta mod till mig och gå dit. Fast man har dom vid sin sida dagligen så vill man gå till graven med blommor.

#2 Ja det är så, graven är ändå en speciell plats som tillhör personen och det är så rofyllt och vackert när man är där.

Jag kände likadant när det gäller min pappas grav,han dog hemma hos mig 1990. Första gången jag var där efter begravningen så vågade jag inte gå fram utan satte mig på en kulle och tittade ner på graven,jag var livrädd,första gången jag gick fram så blev jag iskall,jag bara väntade på att hans händer skulle komma upp och dra ner mig,jag såg det framför mig. Känslan var hemsk. Jag har sällan varit där men nu efter att min son "gick" bort så har det försvunnit. Jag tror att det var mina egna känslor,jag tog på mig skulden för att han dog,att jag inte kunde rädda honom och nu skulle jag straffas

Jag hade tänkt hålla det här ganska hemligt, för det är så pinsamt, men eftersom ni andra har berättat om era upplevelser, så gör väl jag det också. (Kanske kan någon här förklara varför det blev så?) Så jag kapar tråden lite…

Min morfar dog för drygt ett år sedan. Jag var där och tog farväl två timmar innan han dog, och skulle väl egentligen ha stannat hela natten men var tvungen att gå hem och försöka sova, för jag skulle upp och jobba. (Han dog strax efter midnatt.) Några dagar senare åkte jag och mamma till bårhuset (vi skulle fixa hela begravningen själva, så vi behövde ordna med liksvepning m.m.) och jag får väl erkänna att det var första gången jag sett en död människa på riktigt. Jag hade hoppats på en smärtfri upplevelse, men hela tiden jag stod där bredvid morfars kropp så var det någonting som skrämde livet ur mig. Jag kunde knappt se på hans ansikte, för det kändes som om hela mitt inre ville fly av någon anledning. Inte för att jag sörjde, för helt ärligt så var hans bortgång så väntad att ingen direkt sörjde, snarare var vi glada för hans skull att det var över. Han hade varit sjuk i över ett år och ville själv dö, sa han i alla fall.

I flera månader kunde jag inte blunda utan att se honom och känna den där panikkänslan av att någonting var fruktansvärt fel och att jag ville springa tills benen inte bar mig längre, typ. (Rent ut sagt, jag blev livrädd varje gång jag såg morfar.) Det kändes som att han hemsökte mig, på nåt udda vis. Varför blev det så? Jag blir fortfarande rädd ibland när jag minns honom på bårhuset och det känns inte ett dugg bättre om jag försöker intala mig att han inte vill mig nåt illa. Han var en väldigt oförarglig människa i livet, så varför är jag rädd för honom som död? Det är ju jättepinsamt, att vara rädd för minnet av min egen morfar… Jag känner ingen skuld för att jag inte var där när han dog, eller för något annat. (Jag grät på begravningen, jag sa hej då "ordentligt" och så vidare.) så varför?

(Sorry för trådkapningen!)

#5 Jag tror att din rädsla beror på att när du var där och såg din morfar så var det bara hans kropp kvar men inte själen. Ansiktet brukar då också se annorlunda ut och det kan kännas eller upplevas skrämmande på oförklarliga sätt.

#0: Jag tycker också att du ska gå dit och se om det händer något eller om du minns något som kanske skrämt dig som liten.

Jag har lite samma problem fast det har jag haft långt innan jag hade någon anhörig som gick bort… Jag tycker det är så otrevligt att behöva gå in på en kyrkogård speciellt den som tillhör församlingen där jag är uppväxt..

Så fort jag går innanför grindarna till kyrkogården skjunker temperaturen och det blir iskallt även om det är sommar.. jag får gåshud och känner mig allmänt illamående .. Det har även hänt att jag har hört barnskrik och liknande.. Det sägs att det finns flera "osaliga andar" på denna kyrkogård som inte kommit till ro kan det vara dom jag känner av på något vis.. För på den nyare delen av kyrkogården är det lugnare och runt min farmor och farfars grav känner jag också ett annat lugn..  

Jag är inte medlem i kyrkan idag, men jag har heller aldrig haft någon negativt med kyrkan att göra i detta livet.. Har tidigare haft problem med erfarenheter från tidigare liv som kommit tillbaka och påverkat mig kan min känsla inför kyrkan och kyrkågrden ha något att göra med detta tro??

#6 Ja, det som slog mig redan innan jag gick in i salen där morfars kropp låg, när jag bara såg hans fötter genom dörröppningen, var att det syntes på den avsaknade auran att fötterna tillhörde en död kropp. Jag har sett och "hanterat" döda djur (hurdjur som dött etc.) och det är samma med dem. När auran försvinner så syns det på långt håll att kroppen är död. Men det förklarar inte (för mig) varför han "hemsökt" mig och följt efter mig i tanken i ett år…?

Allmänt om kyrkogårdar så har jag ändrat inställning ett par gånger under livet. Från början var det "naturligt" att följa med föräldrarna och "städa gravarna" tillhörande mina farföräldrar och så vidare, minst en gång om året. Sen i tonåren började jag tycka att det var jätteäckligt och jag ville inte ens in i kyrkor, för det fanns något som "stängde mig ute" eller hur man ska säga. Men i den vevan blev jag så extremt emot den kristna läran också, så jag hade något starkt emot kyrkor bara därför. Men numera, sen nåt år tillbaka, tycker jag att en del kyrkogårdar är fascinerande.

Här där jag bor sen ett halvår tillbaka finns två ställen som jag fascinerats lite extra av. Det ena är den så kallade "ödekyrkogården" på motsatt sida om vägen från ortens kyrka. Där finns bara ett fåtal minnesmärken kvar, samt en stenkista eller vad man ska säga. Vet inte vad som är i den, för det står inget på locket. Men det ser ut som en grav. Hela kyrkogården är omringad av en ganska hög och bred mur och runt hela muren står stora träd. Hela "golvet" är därför täckt av löv på hösten, vilket ger en ganska cool effekt. Det finns inga direkta illavarslande energier där, men några av gravarna är intressanta; alla har samma efternamn och är födda och döda ungefär samma år. Syskon? Var dog alla med så kort mellanrum? Underligt.

Det andra stället ligger väldigt avsides och är en "stoftsamlingsplats" från en kolera-epidemi i trakten år 1834. Platsen är bara utmärkt med kedjor och stenstolpar, samt en minnessten där det står nåt i stil med; "Här begravdes stoften från offren av kolera-epidemin 1834". Men det är en ganska stor plats som är inhängnad, och marken är väldigt "bucklig" så jag tror inte att det bara är stoft (kremerade kroppar) som är begravda där. Men det är förstås bara en gissning. I alla fall finns det en massa intressanta energier där, jag önskar nästan att jag kunde "kanalisera" dem bättre för att förstå mer vilka det är som finns där.