Nu har jag varit oaktiv på den här sidan väldigt länge men funderar på att starta upp lite smått igen. :)

Känner att jag behöver få lite klarhet i en händelse som inträffade för några veckor sedan, om det när någon som kan hjälpa mig lite.

Vi var ute vid ett gammalt torp precis vid Göta Älv, där min mormor bodde som liten. Torpet är gammalt, troligtvis byggt i början av 1800-talet.

Jag, min familj och även en kompis till mig var där. Min vän är… ja, vad ska man kalla det? Hon är ganska mottaglig, hon känner på sig när det finns "någon" i rummet, hon ser auror osv.

Vi var nere på nedervåningen, allt var lugnt. Sedan skulle vi av någon anledning som jag inte minns gå upp på vinden.
Vinden är ett rum med en skorsten i mitten, och längst in finns en dörr som leder in till ett litet ljust rum längst in.

Vi gick upp för trappan upp mot vinden. Jag gick först, jag har varit där rätt mycket. Jag kommer en dag ärva torpet för det går i arv bland kvinnorna i vår släkt.
Jag går i alla fall upp först, går in på vinden, vänder mig tillbaka mot min vän, och ser att hon har stannat upp i trappan, och ser sig om med vaksam blick, det där koncentrerade ansiktsuttrycket som hon får när hon "ser" någonting.
Jag blir lite orolig, frågar henne om vi ska gå ner igen. Men hon säger, att det är ingen fara - fortsätt gå, vi kan väl gå in i rummet längst in?
Och trots att jag börjar bli lite uppskrämd så fortsätter jag gå in i rummet. Anna, som min kompis heter, går bakom mig, hon ser sig vaksamt omkring. Jag säger till henne att kom igen nu Anna, vi går ner igen, jag är rädd!
Men Anna fortsätter gå, jag börjar bli rädd på allvar nu för till och med jag som aldrig känt något i hela mitt liv får en känsla av att någonting finns där, som inte riktigt borde vara där.

Vi går in genom dörren till det ljusa lilla rummet längst in. Jag är RIKTIGT rädd nu, eller ja - helt jävla livrädd, snarare. Min kompis är sådan, att har hon väl bestämt sig för något - då går hon inte att hindra.
När vi kommit in i rummet, säger jag till Anna, att snälla du, kan vi inte gå ner igen - vi kan snacka om det där nere, jag vill inte! Jag är rädd.
Men Anna sätter sig bara ner på stolen vid fönstret, fortfarande med det koncentrerade ansiktsuttrycket. Jag ber henne återigen, att snälla - kan vi inte gå ner? Typ ganska direkt NU?

Men hon säger bara att det är ingen fara, kom och sätt dig i mitt knä här. Och även om jag inte vill något annat  än gå därifrån (men jag vågar inte gå ut i mörkret själv), så slår jag mig ner i hennes knä.
Då säger hon det.
"Elsa, det sitter någon på stolen där ute. Jag kan höra honom andas"
Jag blir så rädd så ja… jag vet inte vad jag gjorde. Jag liksom bara stelnade till och stängde av hela mig. Men jag lyckas i alla fall pressa fram;
"Vilken stol?"
"Stolen utanför dörren, den vi just gick förbi" säger Anna.
Jag stänger som sagt av hela mig, jag är helt livrädd. Jag har aldrig upplevt något sådant förut.
Vi sitter där i en liten stund, jag är på helspänn. Till sist säger Anna; "Han är borta nu. Kom, så går vi"
Och jag tar Annas hand och stirrar rakt ner på mina fötter i skräck för att få syn på något jag absolut inte vill se. Och så går vi, halvspringer, ut på vinden, rakt genom mörkret, klättrar nerför den branta trappan i ett huj och kommer ut i solljuset i trädgården igen. Genast känns allt lite mindre farligt, även om jag fortfarande är skärrad.

Vi sätter oss ner och pratar en stund om det. Anna sa att hon kände det redan när hon gick upp på vinden, att någon fanns där. Hon hörde andetag, som från en gammal man som rosslar.
Vi gick ner och frågade min mormor på nedervåningen om vilka som bott i huset innan hon flyttade dit som barn. Och då berättar mormor, att innan hon flyttade dit så bodde det en man vid namn Kilberg där. Kilberg låg död på en soffa i huset i en vecka innan någon hittade honom…

Jag får ingen rätsida på det hela. Var vi bara två vimsiga tonåringar som triggade igång varandra?
Jag vet faktiskt inte. Men Anna var lugn, kav lugn hela tiden. Och hon skulle aldrig, aldrig lura i mig något sånt för att skrämma mig.

Så jag vet inte… men jag vill aldrig någonsin uppleva något sådant igen. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag bara stängde av hela mig.

Anna sa att hon kände det som att personen i fråga först blev förvirrad av att någon kom upp som kunde känna att han fanns där. och att han sedan försvann när jag blev sådär rädd.

Någon som har något att säga i fallet…?

/Barfotapojke