Dimman jagade mig.
Igår var jag ute på havet och paddlade, det regnade när jag kom dit och var lite smådimmigt. Regnet upphörde och dimman tilltog för att efter en stund bli till rejäl tjocka med en sikt på mellan 5 och 30 meter. Då jag är van vid navigation men inte navigerat i tjocka på många år lät jag kompass och GPS stanna i sina fordral och förlitade mig helt på navigation med vågor, vind och ljus som riktmärken.
När jag ledsnat på att paddla runt bland fyrar och sjömärken som jag hittat där dom borde varit enligt min navigation beslöt jag mig för att paddla till land för lite middag. När jag ätit och vilat mig så gick jag ut i havet och la mig på rygg, och stretchade den och slöt ögonen och bara flöt med bland vågorna. Då jag hade linan till kajaken i handen och kajaken stod på land var det ingen risk att jag skulle flyta bort.
När jag öppnade ögonen efter en stund hade dimman tätnat så jag inte ens såg land eller kajaken. Faktum var att det nästan var becksvart omkring mig, så tät var dimman. Dimman lättade inte utan förföljde mig hela vägen tillbaks och ända upp på land när jag kom fram till bilen. Jag träffade ett par som hade stått och sett en liten kolsvart dimbank sakta röra sig mot stranden, dom hade aldrig sett nåt liknande.
Undrar vad som gömde sig därute i dimman? Jag upplevde den inte det minsta skrämmande utan bara som att vara i ett annat universum där tiden stannat, eller nåt. Mystisk, men samtidigt mysig känsla att liksom vara omfamnad av nåt som inte gick att ta på.
Om nu nån funderar på varför jag kunde ligga i havet utan att frysa ihjäl (+6 grader) så har jag alltid torrdräkt när jag paddlar och den håller mig torr och varm i timmar mitt i vintern.
![[grinda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vilken berättelse! Helt fantastiskt!
Det låter som en dröm. Något märkligt hände dig onekligen.
Du borde bli någon slags lärare i tillit - om sådant nu går och lära ut?
Kram
grinda
Vattnet, mörkret och dimman har alltid varit mina vänner. Jag misstänker att det blivit så därför att jag var mobbad som barn, och därför vill vara osynlig. Det har förföljt mig hela livet och jag paddlar helst när inte "vanligt" folk är ute, dvs. solsken och vackert väderutan det får gärna regna och vara grått.
Likadant med skogspromenader där jag finner ro i mörkret
Jag har fått bekräftat flera gånger att jag faktiskt är näst intill osynlig fast folk vet var jag är nånstans och jag syns varken på radar eller har IR-signatur. (Testat militärt)
Hav osh sjö är rogivande och läkande. Nån som ska med och paddla?
Jag visade min son din berättelse och då visade han mig en text av Osho som han sett på nätet och lagt på minnet, en text han associerade till…
Jag översatte inledningen av den den så gott jag kunde till svenska (det är så träligt med engelska texter.)
Okej här kommer den:
"Det har funnits en mycket gammal esoterisk skola.
Jesus undervisade i denna skola, Esseérna. Dessa är den enda grupp i hela världen som tror på Gud som absolut mörker. Koranen säger att Gud är ljus, Upanishaderna säger Gud är ljus, Bibeln säger Gud är ljus. Dessa esseér är den enda traditionen i världen som säger att Gud är absolut svärta, absolut mörker, bara oändlig svarta natt.
Detta är mycket vackert, märkligt, men mycket vacker - och mycket meningsfullt.
Du måste förstå innebörden, då denna teknik kommer att vara till stor hjälp, eftersom det är den teknik som används av Esseerna att komma in mörker, att bli ett med den.
Varför har Gud varit symboliserade överallt som ljus? Inte för att Gud är ljus, men eftersom man är rädd för mörkret. Detta är mänsklig rädsla - vi gillar ljus och vi är rädda för mörkret, så vi kan inte tänka Gud som mörker, som svärta. Detta är en mänsklig uppfattning. Vi föreställer oss Gud som ljus, eftersom vi är rädda för mörkret."
-------------------------------------------------------
Texten är lång men den handlar om en Meditation som bygger på att stirra rakt ut i mörkret:)
Jag vet inte var Osho har fått detta med esseerna ifrån men jag tycker det är spännande. Tänker på Yin och Yang å sånt…
När jag återhämtat min hälsa kanske men skulle hänga på en paddeltur
MVH
grinda
Det där med att vara rädd för mörkret är ju en gammal invand rädsla från vårat reptilstadium då det var absolut nödvändigt att kunna se sina fiender innan dom såg oss.
Texten du översatte var ju jätteintressant, tänk att det har funnits fler än mig som uppskattat mörkret som sin vän.
Du kanske skulle behöva en kravlös fullmånepaddling med övernattning och Meditation på nån gudsförgäten liten ö som är näst intill bortglömd. Så "helas" jag, och så laddar jag mina batterier. Jag paddlar för att kunna vara förhållandevis frisk då jag har ett gäng skador efter en olycka i rygg och nacke.
Turen i fredags var den första för säsongen pga. en tennisarmbåge kombinerad med en "frusen skuldra" som hållit mig från paddlingen hittills i år. Jag surade ihop fullständigt i torsdags, packade kajak och bil och stack ut i fredags och jag har inte ondare än innan, snarare tvärt om istället så paddlingen funkade trots att jag hade ont som f*n ett tag när jag började paddla.
Nu ska jag berätta om en höstpaddling för 2 år sen.
Jag hade paddlat över 1 mil på dan, gjort strandhugg lite här och där, promenerat och fikat och käkat och haft det allmänt bra fast det regnade lite mest hela tiden. När jag kom tillbaks till stranden i kolsvarta mörkret lastade jag kajaken på bilen och satte mig på stranden och drack sista kaffet i termosen och då skingrade sig molnen och en stor fullmåne lyste på mig och stranden badade i ljus och havet glittrade som 1000 diamanter. Stark upplevelse var bara förnamnet, så stark att jag fick tårar i ögonen.
Tilläggas ska att jag den sommaren hade återupptagit mitt sjöliv som legat i träda över 20 år. Det var som om någon hälsat mig välkommen tillbaks.
När jag lämnade stranden gick månen i moln och sen spöregnade det hela vägen hem.
#4
Häftigt. Kan ha varit någon som ville visa att det var bra att du tog upp sjölivet igen. Alltså andligt bra. Och bra timing. :)
Såå vackert beskrivet… tusen diamanter… å sedan spöregn
Jag älskar också månsken, när träden lyser i grått och silver och skuggorna blir långa.
Jag får se när jag kan ge mig ut å paddla.
Här är en vacker målning som jag sparat på. Jag vet inte hur man länkar.
http://www.johnatkinsongrimshaw.org/Moonlight-After-Rain.html
(En till som gillar mörkret:En gång läste jag om en man som brukade ta hurtigrutten på vintern. Han tyckte om att resa rakt in i natten, sitta i en varm båt men helt omgiven av mörker dag som natt.)
hälsningar
grinda
Vilken vacker bild Grinda.
Jag har en annan stark upplevelse från ytterskärgården där jag satt en nymånekväll, och mörkret var så kompakt så det gick att ta på. Det riktigt sprakade om det. Att sitta där med fötterna i havet på en klippa, och dricka kvällskaffet medan skymningen gjorde mig till ett med havet och klipporna, den känslan går inte att beskriva.
Närmaste en beskrivning är "ett med alltet, vi tillhör alla varann och är en del av allt".
*och DÄR blev det nog lite flummigt*
Skratt… inte flummigt, transcedentaaalt!
Ytterskärgården det är paradiset och du blev ett med alltet.
Du är en riktig naturmänniska , född ur havet :)
Alltså i morse när jag såg din beskrivning av vattnet och dimman - det var verkligen drömlikt. Ibland rycks man verkligen med av en text, så vackert. Livet är vackert
g´natt
Grinda
##Du är en riktig naturmänniska , född ur havet ##
Ja det är jag, jag älskar djur och natur och framför allt havet, både vid, i och under ytan. Det finns inget så rogivande som att antingen ligga på rygg och låta vågorna vagga mig, eller ligga på botten och studera fiskar och annat i tångskogen, eller ligga på rygg på botten och se maneternas dans vid ytan.
Även insjöarna har sin charm och sina innevånare.
http://i265.photobucket.com/albums/ii207/Teknikern/dykning/krfta.jpg
Kramar tillbaks.
Dimma!!Det är magisk.Men många gånger är det inget mer än tjock dimma.
Men en fin berätelse…
Starta ny diskussion