Du lever bara en gång, i alla fall i denna kroppen.

Låt den få njuta av den korta tid den är aktiv.

Se ljus även då det är släckt i rummet.

Låt inte småsaker bli stora. Ingen kommer att minnas dom ändå i framtiden. Ingen kommer att minnas stora saker i heller för den delen.

Därmed inte sagt att du inte ska bry dig om något.

Följ den utstakade vägen som är lagd framför dig. Ibland kommer det små vägskäl som du får fundera över på vilket håll du ska ta. Men dom leder oftast tillbaks till den utstakade huvudleden ändå. Målet kommer du till så småningom.

Det är vad som händer efter mållinjen som får våra tankar att gå isär. Kommer medaljen för slitet, finns den jag känner där och tar emot mig likt en vinnare i ett lopp med tillhörande blomsterkrans runt halsen?

Står min släkt där och väntar och applåderar för att jag äntligen har tagit mig igenom hela loppet?

Står mina fienden också där med blomsterkransar och väntar med glädje på att se mig?

Men hur gick det till?

Hela vägen dit har kantats av glädje och sorg i en lagom blandad gröt. Inte för mycket av det ena och inte för mycket av det andra. För har det blivit för mycket av det ena så har det andra tagit vid.

När du ser alla dessa glada miner och har ett par meter fram till mållinjen hinner du snabbt tänka och förstå att om jag hade vetat detta innan så hade ju inte livet sett ut som det gjort och jag hade inte lärt mig något nytt sen jag sprang detta loppet förra gången (då i en annan kropp).

Lev Nu! Lär av Livet!