Han kommer nog alltid att kunna se i fortsättningen också, men det är bra att lära sig stänga av i perioder, då man måste fokusera på sig själv och annat i livet. Man kan lära sig att öppna och stänga. Lycka till.

Jag har en liknande situation med min dotter.

Det är så svårt att veta hur man ska handskas med det då hon oftast blir rädd. Hon är bara 3 år än så länge.

Men jag tror som #1 att man nog måste försöka lära dom att kunna stänga av i perioder då annat måste komma i fokus.

#0

Hej.

De där "energimolnen" är det liksom mörka? Jag ahr förut sett såna "moln" men det var inte vanligt om man säger så. Ditt barn "borde" kunna se Orber IRL ???

MVH

Woozy

du verkar ju vara en furnuftig öppen mamma

Så länge han mår bra i detta behövs inget göras - det är om det blir problem(för övermäktigt) som man kan behöva råd i desa fallen - det är en vågskål med mediala barn - att vara lagom uppmuntrande och inte för mycket - tiden kommer visa när det är dags för hans utveckling - så länge , var den förstående moder du är och förneka inte det han berättar men uppmuntra inte för mycket heller!

Vänligen Jane

Hej alla och tack för svar!

Att min son har en livlig fantasi, det vet jag - lika mycket som jag vet att han har förmågan att se andar. Han har detaljerat kunna beskriva den man (soldat) som vi sedan kunnat härleda i vår släktforskning. Jag försöker att vara inlyssnand och inkännande utan att för den delen uppmuntra för mycket - men det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till ett medialt barn. Energimolnet han ser är som något diffust/grått/dimmigt moln med ljuspunkter i - är detta en s k orb? Trodde orb endast var på foton, eller hur är det? Känner ni igen er i att barnet som har denna förmåga också är ett "känsligt" och mycket intuitivt barn?

# 9

Har du berättat för din son att han är medial? På vilket sätt kan ni vara säkra på att den man han beskriver är någon från er släkt?

Hej Terry!

Förstår din skepsis till detta, jag har själv haft mina funderingar. Jag har inte berättat för honom att han är medial eller var det innebär - däremot har jag sagt till honom att det han ser inte är något farligt och att det är ok.

Vi har haft besök av ett medium för något år sedan, då den här soldaten Carl ställde till en massa förtret för oss och var riktigt besvärande för ff a min son. Oberoende av varandra berättade de samma "historia", men vi fick ett namn, dödsorsak och var han dog någonstans. Vi har kollat genom släktforskning och uppgifterna stämmer. Visst skulle det kunna vara en slump, men jag har valt att tro på min son och hans förmåga.

Du verkar rätt skeptisk till andevärlden - vad har du själv för erfarenhet? Vad tror du om att det finns mediala personer?

M v h millan

#1 Om det är vanligt att barn ser djur vet jag inte, men min dotter ser djur överallt :). Ja hon ser ju annat oxå. Jag för min del ser inte så mycket, bara skuggor. Men jag känner lukten av min gamla hund när hon kommer o lägger sej bredvid mej. Sen känner jag hästlukten av vår sista häst när hon står o vaktar dotterns dörr. Sonen känner lukter oxå.

9 energi molnet som han ser kan vara början till en ande manifestation/materialisation!

#12 Djur har också ande som vi

Hej Camilla!

Jag är en (snart) 18 årig tjej, som varit medial sedan barnsben. Jag har upplevt mycket svårigheter med detta, men även en hel del ljus, och en dröm i framtiden är att hjälpa andra som inte lärt sig hantera sin medialitet.

Det känns väldigt bra att du tror ditt barn, att du uppmärksammar hans förmåga, istället för att slå det ifrån dig. Jag har haft en väldig tur i både familj och släkt, då de flesta stått på min sida och accepterat min förmåga. Det är väldigt, väldigt viktigt som ett medialt barn att känna sig trodd, att inte bli stämplad som "galen" och att kunna prata om sin förmåga/gåva.

Hur påverkas ditt barn av medialiteten, positivt/negativt? Även om ditt barn känner sig bekväm med sin förmåga, är det viktigt att gå successivt och försiktigt framåt. Ofta kan ett barn som upplever den andra sidan känna sig ensam och annorlunda. Det är viktigt att ändå våga prata om det, och inte hyscha om det för mycket. Något jag själv känner att jag saknat var att prata med någon likasinnad. Som tioåring hade jag kontakt med både människor och djur på andra sidan, vilket jag inte såg som något negativt. Däremot har jag fått känna på medialitetens allra mörkaste sida - vilket jag ångrar att jag inte sökt hjälp för tidigare. Går det åt fel håll, att ditt barn plockar på sig för mycket - lär honom att stänga av/på, så han har kontroll över sin förmåga istället för tvärtom. Som barn är man extra känslig, så ett råd vore att inte "testa" för mycket, innan han känner sig redo.

Nu blev det en väldigt lång text, men jag hoppas jag kom med något bra råd. :)

Ljus och värme till er!

Tack för svaren - det är sannerligen inte lätt att vara mamma till ett medialt barn och veta hur jag ska hantera detta. Hur kan jag lära honom att stänga av/på utan att säga att det inte är fel det han uppelver? Han drömmer också sanndrömmar - är det vanligt?

Jane - vad menar du med ande manifestation/ materialisation?

Själv har jag också sett detta energimoln (jag blev vettskrämd!), vi hör konstiga saker och känner dofter som inte ska finnas i huset (ex cigarrdoft). Jag har däremot aldrig sett en skepnad av en människa (tyvärr).

Våra andar följer min son och är oberoende av var vi bor eller befinner oss. Jag trodde att andarna var på en plats och inte följde personen - någon som vill berätta hur det hänger ihop?

M v h Camilla

Fairywings - tack för att du delar med dig dina tankar då du upplevt det hela som barn. Hur min son tar det, vet jag inte riktigt. Han tycker nog det är konstigt, men jag försöker säga till honm att det är en skyddsängel som finns där (för att han inte ska bli rädd och tro han är galen). Jag tror han känner sig annorlunda, då han berättat att klasskamrater reagerat på att han "tittat förbi" dem och även vid något tillfälle sagt att han sett en människa (som ju för de andra inte funnits där!). Klart han ifrågasätter sig själv emellanåt. Jag försöker dock hålla mig positiv till hans upplevelser och säga att det är ok. Rätt eller fel?? Min man förnekar dock det hela TOTALT och jag kan inte ens prata med honom om det - enligt devisen "syns det inte så finns det inte". Tyvärr.

Min son var likadan som liten, vaknade upp flera ggr av att  han såg nån i den avstängda tv eller utanför fönstret (en trappa upp).

Sista gången han såg nån var en gång när han skulle sova och såg en lång smal gestalt i dörröppningen, då var han 12-13 år.

Vi tror att det var hans farfar som var med honom. Han pratade ofta om farfar som dog 84, sonen är född 87, dessutom föddes han med ett hjärtfel och opererades när han var 6½ månad, så därför tror vi det var farfar som höll ett vakande öga över honom.

Hur man ska bete sig mot barnet vet jag inte, vi gjorde inte så mycket och han "växte ifrån" det. Nu är fyller han 23 i år och pratar aldrig om sånt här, är väl rätt skeptisk av sig, alla mina barn är det, fast två av dom upplevt en del saker som inte kunnat förklarats.