Jag tror att alla minns, men vi väljer att trycka undan det mer eller mindre tidigt, därför verkar en del minnas mer än andra. Om man får en guidad vägledning, till exempel under hypnos, kan man få upp det till ytan igen. Jag gör såna här guidade resor och jag vet en del andra som också gör dem.

Jag tror att barn minns bara för att dom är så öppna i sinnet, och har inte fått dom där spärrarna som kommer när dom blir äldre och vuxna ofta säger att dom har livlig fantasi eller liknande…..

Sen försvinner ofta dom minnerna mer o mer oxå…..

När min dotter var 4 år, och satt med sinafärgkritor vid köksbordet…säger plötsligt bara rakt ut…jag vill inte bli sådär rynkig o gammal o dö, som jag gjorde förut…….jag tittar upp och frågar henne lungt…..hur menar du då….då säger hon….jo, dom kom och hämta mig i en sådan där svart hög bil o körde iväg mig…

Jag frågar igen om hon inte vill berätta…..då tittar hon upp o säger…Va?….jag upprepar, och hon tittar på mig med stora ögon och säger att hon inte vet jag pratar om….så jag lämna det med det…

Hon hade tydligen varit långt borta o sett något, när hon var så insjunken i sina färgkritor o teckning….

#2, Oj vad häftigt  Pratade ni något mer om det nån gång senare?

#2

Vilken upplevelse Eija, verkligen…

Kram från Sisa

Jag tror faktiskt inte att alla barn minns. Många gör det säkert men jag tror inte att det är meningen att alla ska minnas. Det beror lite på vad vi är här för att lära oss denna gång. Så jag tror att det varierar.

#3…Nej inte direkt, men jag har berättat för henne när hon blev äldre, och hon minns självklart inte det då heller…..det var som att det var en liten inblick i något som hade hänt henne i ett annat liv tydligen….för hon prata aldrig mer om detta …..

Men däremot så såg hon en ande i detta hus vi bodde i då….och för henne var det tydligen en farbror som stod i hallen bara….inge märkvärdigt alls…..jag tror hon såg den förra ägaren, han dog i en hjärtinfarkt i källaren….skall ha varit en väldigt snäll o mild farbror…

#4…ja visst är det, och måga sådana upplevelser gör ju att jag absolut tror på reinkanation bland annat….

kram

Eija

Spännande. Barn är väldigt öppna av sig. Men jag själv kommer inte ihåg att jag som barn pratade om att jag har varit någon annan innan.

kram

Minns inte heller att jag hade minnen från tidigare liv när jag var barn, däremot hade jag deja vú-upplevelser väldigt ofta, och fick en del besök från andevärlden.

Det är så intressant att läsa berättelser om vad barn berättat :)

Jag har tidigare frågat mina barn, Vem var du innan du kom hit? Och fem åringen tänker logiskt och skojar om vem han var men tre åringen säger spontant och allvarligt att han var min mamma.

Jag bad också min guide för några veckor sedan att visa mej ett liv med varje medlem i familjen som jag har levt med tidigare. Då visade han bl a när jag var en ung man och bodde tillsammans med min mamma. 

#9, Oj vad roligt! Är 3-åringen beskyddande och så mot dig? Tänkte om han var lite "mammig" mot dig nu, för att det sitter i sen tidigare liv. Väldigt intressant iaf

Jag testade detta för ca 1½ år sedan då min dotter var närmare 3 år… frågade henne. "Vem var du förut?" Hon tittade på mig och sa "Öhhhh…. Ida" (hon heter ida) OK sa jag… Har du haft några barn? "japp svarade hon självsäkert och började rabbla upp namnen på alla hennes dagiskompisar.

Jag försökte en stund senare. "var fanns du innan du fanns här hos pappa och mig?" Svaret blev ganska väntat "I din mage" - Hmmmm…. jo, det stämde ju förståss, men jag försökte med "men innan du kom till min mage?" Svaret blev INTE vad jag förväntat mig…

"På spagettin"

-Va??

"Ja, hur ska jag annars kommit ner i din mage, det var väl på spagettin eller potatisen eller nåt annat du åt!!"

Och där gav jag upp…. :-)

#11, Haha, "på spagettin", vad charmigt 

#11 Hahahahaha så gulligt!

Men jag tror som sagt inte alls att alla barn minns, jag tror inte att det är meningen att alla ska det. En del av oss kommer ju dessutom från fruktansvärda sammanhang så det är en lisa att inte minnas. Det vore konstigt om alla fungerade lika och mindes lika mycket tycker jag.

#0

Jag vet inte, men har haft samma funderingar som dig ang detta fenomen.

Jag tror att barn har lättare för att komma in i detta medvetande än vad vi vuxna kan.

Som sagt alla är ju inte lika. Det varierar säkert.

Min son var runt fyra år när han satt vid köksbordet och plötsligt säger.

En gång för länge sen. När jag var en gammal gubbe innan jag blev en liten pojke igen,,,,

Jag hade så gärna velat höra fortsättningen på vad han skulle berätta,,, men tyvärr så avbröt mitt logiska jag, med frågan.

Vad sa du?

Förtrollningen var bruten och han kom av sig…

#10 Ja, han är faktiskt beskyddande mot mej, har inte tänkt på det tidigare att det kan komma tidigare liv också.

Han hade också en period för ungefär 1-11/2 år sedan när han vaknade i panik på natten och sökte efter sin bebis..

Det hände vid flera tillfällen och verkade vara något som han skulle bearbeta då. Han var då väldigt uppjagad och kunde stirra på mej med panik i blicken och säga"Mamma, dom har tagit min bebis, var är min bebis" och så letade han under täcket och runt i sängen.

Jag tror att det kan ha varit hans senaste liv innan det här eftersom han upplevde det så starkt.

1996 den 19 juni, så hade dottern med familj kommit hit ut på landet till oss för att fira midsommar. Kl 22 på kvällen ringer telefonen och meddelar att min makes pappa har avlidit. Maken och dotterns man åker iväg till sjukhuset. Min dotter och jag sätter oss vid köksbordet, dotterdottern (2 år) sitter och tittar ut genom köksfönstret och säger "det sitter en gubbe i trädet där ute". Ca 5 meter från vårat köksfönster har grannen en kärsbärshäck och det var där hon såg något.

Min pappa  dog 13 dagar senare och hon säger att han satt på hennes sängkant en natt.

Nu är hon 25 år och hennes farfar dog för knappt ett år sedan. Det började hända saker i hennes lägenhet på nätterna och först så blev hon väl lite rädd, men sen så pratade hon med sin farfar och bad att han inte skulle störa henne på nätterna, och sen har det varit lugnt.

Hej ! Har aldrig varit på den här sidan tidigare.Är fruktansvärt dålig på datorer,så igentligen vet jag inte hur jag kom in.Tittade på era olika inlägg b.la om barn som minns.Jag har alltid hävdat att man minns allt man är med om från man föds.Jag har haft en bedrövlig barndom,uppväxt,men bestämde mig som 5-åring, för att klara detta,det jobbiga jag var utsatt för.Nr ett var att vänta till jag blev stor,så jag fick pengar. Stor var jag enl mig själv som 14-åring.Man har inte orden som barn.Men man kan ha kvar känslorna, och som vuxen kan man sätta ord på barnkänslorna.Med facit i hand så hadde jag ett starkt psyke,men fick också hjälp från någon vit gestallt,som sa åt mig hur jag skulle bete mig i en del situvationer.Jag gjorde som dom-det sa att jag kunnde göra.Jag har alltid haft något runt mig,vad kan jag inte säga,men dom som är runt mig,känner också av det,när dom är med mig.Även om jag inte berättat något.Som vanligt när jag ska säga något "kort", så blir det en bok! Jag har haft väldigt många olika saker som hänt under åren.En del saker har även mina barn,men framförallt mina 2 hundar uppmärksammat.Folk brukar säga att jag är en "riktig" häxa.Jag tar det possitivt.Jag har gått i hypnos och lärt mig en del av det.Men ska man gå i hypnos,så måste man vara beredd på att det kommer mindre trevliga saker och då vara berädd att bearbeta det som kommer,annars är det ingen ide,om man nu vill ha ut något av det.Men det kostar på.Det kan jag säga av egen erfarenhet. Jag ville igentligen bara säga att jag är säker på att barn minns,när man sedan blir äldre tas det bort på olka sätt.Det skulle jag kunna skriva en bok till om.Ha,ha

Barn minns naturligtvis inte ett dyft från något tidigare liv. De har helt enkelt bara livlig fantasi.

Att uppmuntra dessa fantasier och lära barn att de skulle vara sanning är lika urusel pedagogik som det är obildat.

när jag var barn hade jag minnen om vart jag kom ifrån. tyvärr glömde jag bort dom sedan.

Det är dom minnena jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att få tag på igen.

När mina barn blev gamla nog att fråga vad som händer när vi dör sa jag att vi bara fortsätter att leva på nästa ställe. Jaha sa dom bara och fortsatte att leka.

Jag hade inte hjärta att krossa deras livsglädje som min mamma gjorde med mig, med hennes ateistiska svar.

mina barn är vuxna nu och verkar inte att ha tagit någon allvarlig skada av det. Däremot har jag aldrig lurat på dom Jultomten.

Carol Bowman har skrivit böcker om detta, där hon bland annat ger råd om hur man bemöter barn som spontant berättar sina minnen, och hur man känner igen tidigare liv-minnen till skillnad från vanliga fantasier. Hon har också ett engelskspråkigt forum för de som är intresserade av att dela med sig av sina barns (och egna) minnen.

Ian Stevenson har forskat i ämnet i 40 år, och för den som vill sätta sig in i det rekommenderar jag "Life before life - Children's memories of previous lives" av Stevensons efterträdare Jim B. Tucker. Han ger en bra och lättillgänglig sammanfattning.

# 20

Jag tror du och jag tänker på helt olika saker när vi använder ordet "forskat".

De flesta barn har en avslappnad inställning till livet och de är också mer öppensinnade och mer mottagliga än vi vuxna. Tyvärr så avfärdar vi ofta barns upplevelser och skyller på "fantasi" istället.

Barn som inte minns kanske inte har haft något tidigare liv, det liv de lever nu är deras första. Kan inte påstå att det är sant, men en teori jag har