Det är nog sant! både och en del kristna har inga problem att stå för det!

Däremot är det många som har problem att stå för att de tror på det paranormala i sin vardag - med riskt för att bli betraktad som knäpp - det är skrämmande tycker jag!

Vänligen Jane

Så upplever jag det också, både när det gäller religion och det paranormala.

Man kan nämna sin tro, men går inte så gärna in djupare på det på samma sätt som man kanske gör i t. ex USA där man gärna talar om hur den helige anden talade till en.

Jag känner många som är kristna och vågar verkligen stå för det. Jag har aldrig träffat en person som är kristen och hymlar med det.

Ja vara lite udda liksom..Det är jag det.

Jag tycker ju att man som människa bör tro på något…

Jag utgår ju från mig själv..O jag tror på universum o det ovan där….

Sen så vet jag inte om jag räknas som ateist..Jag är ju inte medlem i någon kyrkligt samfund.

Så då är jag kanske det…

Richard Dawkins (ateisten som talar i början) tar dock upp en väldigt intressant fråga som många troende kristna skulle behöva ställa sig själva:

Om man hade vuxit upp i Indien eller Irak, hade man fortfarande trott på Gud och Jesus, eller hade man dyrkat Vishnu eller Allah?

En lite problematisk fråga när de kommer till tro.

Jag är inte kristen så jag behöver inte ställa den frågan till mig själv, men den är något konstig eftersom:
kristna redan dyrkar Allah eftersom Allah och Gud är samma gudom.

Annars är det en intressant fråga.

Det har du helt rätt i.

För att vara ett trossamfund är ändå svenska kyrkan väldigt tolerant och accepterar oliktänkande. Det är nog största bidragande orsaken till den tolerans som finns i sverige. annat var det för 150 år sedan.

Absolut.

Men om man funderar lite på alla de människor som är med i svenska kyrkan? Skulle de fortfarande tro på jesus om de vad födda och uppvuxna i Indien?

En till intressant sak med frågan är hur "ärlig" man kan vara. (Hur jag nu ska förklara hur jag menar, men ja, jag gillar filosofiera kring religion.  Så en mycket intressant tråd, verkligen.)

Det är (tror jag) svårt att sätta sig in i hur man verkligen skulle göra i en viss situation, men man tror fast på att man kommer att "göra" så här.

De troende jag känner är öppna med det (eller det kan jag nog inte veta egentligen, om någon faktiskt sitter i garderoben). Tro är väl lite av en personlig livsåskådning egentligen, inget bör vara rätt eller fel. (Men jag kan också vara fördomsfull mot vissa religioner, tyvärr. )

När jag bekänner min hedniska tro så gör jag det lite på trots, eftersom det känns som att man i sverige är antingen ateist eller kristen. Annars är jag nöjd med att ha min tro på moder jord i "tystnad". Jag berättar om någon frågar om mitt pentagram.

#9 självklart inte.  Man invigs ju i det lokala gänget så att säga

Sen måste man ju förstå att det finns många religioner i världen, men max en kan ju "ha rätt" gudstro och skapelseberättlse.

"Sen måste man ju förstå att det finns många religioner i världen, men max en kan ju "ha rätt" gudstro och skapelseberättlse."

Helt rätt. Med andra ord så måste de allra flesta religioner vara ute och cykla. Eftersom bara max en kan ha "rätt" gudstro.

Och det är med andra ord också en ren tillfällighet att man blir kristen? Det är så enkelt som att det är en geografisk och kulturell fråga.

Jag tycker mest att det är en underbar sak att ha något att tro på. Därför drar jag gärna paraleler till religion och det paranormala. För tro ger folk hopp och något att vända sig till vid svåra stunder.

Jag är inte troende inom någon religion, men jag förnekar inte heller dess existens eller möjlighet. Skulle jag göra det skulle jag nog inte ha något att göra här. jag förnekar inte möjligheten. Men jag diskuterar GÄRNA likaså felen i en religion då det är intressant hur troende ser på saken och förklarar visa saker. Så som Adam och Eva och deras söner samt fortplantingen av människan.

Men likaså, ingen tro är ju helt korrekt. Den är och lär nog förbli oavsett form väldigt felaktig på sina punkter. Men de felaktigheterna spelar ingen roll. Så länge man känner att de inger ett hopp och en säker grund, så spelar det absolut ingen roll.

Men jag tror det är så idag. jag gick konfimationen för jag ville lära mer. Se vad religionen hade att erbjuda mig innan jag gjorde mig säker på, att i min värld existerar inte en sådan gud för mig. I alla fall inte i den angivna formen. Nå ta mig inte fel.. Jag förnekar inte en gud, men jag tror inte heller på den. Jag kan godkänna en högra makt, men den högre makten för mig är ren energi som balans i världen. Gott och ont. Mer än så fördjupar jag mig inte i det. Men det jag märkte då att många som skyllde på att de var där för presenterna inte var det, utna att de fakitskt egentligen trodde.

Så jag tror att sveriga har sina perioder. När det var sådant fuzz om när Vicotira hade någon kollektion med olika sorters kors så skulle alla helt plötsligt vara kristna, sedan tystnade det och ingen ville erkänna.

Jag kan erkänna i all min ära att skol gruppen "Ny generation" retar gallfeber på mig. Av den enkla anledning att de tvingade på mig en bibel som jag kastade i pappers återviningen för jag enkelt sa att jag inte ville ha en. Kristendomen är inget för mig, det finns ingen religion jag känner tilllit till och vill därför inte heller bli påtvingad den och det kan jag nog tro att många håller med om. Enda gången jag själv blir avig och något som elak är när folk prakar på mig saker. Då blir jag tjurig och sätter mig på tvären direkt för de invaderar vad jag tror på i det innersta benet. Möjligen har många fler den känslan och är det som gör att vi inte längre vågar stå för vad som finns i djupet av våra hjärtan. den tro vi känner.

Tro, hopp och kärlek. De styrke ord jag behöver för kunna säga, det är nog som religion åt mig. Simpelt, inte massa regler och något alla nog känner till och kan tro på ^^

Så för att sammanfatta: religion är alltså någonting man plocka upp utifrån de geografiska och kulturella förusättningar man växer upp i.

Och helt enkelt för att det inger hopp, en illusion av tryghet.

#14 jag tror inte det bör kallas en illusion av trygghet. Jag mennar skulle du gå till en präst och säga att den trygghet han känner, att han är guds taleman är illusion vilket jag tolkar direkt till - en lögn.

Jag tror snarare det är den sortens trygghet man nog aldrig kan finna hos något mänskligt eller levande. Kraften utav tron skall nog inte underskattas. Även om den inte kan skydda dig från den verkliga världen så kan den skydda ditt inre emotionellt när det yttre tryggheten inte kan det.

Du har helt rätt i det du skriver om tryggheten människor har i sin tro. Det är nog ett helt fantastiskt sak att ha.

Men jag skulle nog ändå kalla det en illsion av trygghet efter som det inte finns ett enda spår av bevis för guds existens.

#16 talar om inte guds existens. Jag talar om den simpla tron. Tron behöver inte ha något över mänskligt. Formen och ursprung spelar ingen roll. Så länge man tror finns det hopp. Om jag så tror att tro. hopp och kärlek är nyckeln till liv. Så är ju inte det bundet till ett ting eller en religion. Utan tron av ord och innebörden.

Jag tycker du tar fram något viktigt där, Jinaum. Det viktiga för människan är att känna trygghet i sin tillvaro. Många har svårt att plocka fram den inifrån sig själva, men en tro är ett starkt hjälpmedel.

#18 Jo utan tro jag att man går under och har själv känt av den känslan. Att bara känna sig tom med små hjärnspöken. observera att jag var inte så gammal då, kanske 12. Men pga grov mobbning så mådde man ju inte så bra.

Men ändå, det är en hemsk känsla att tappa hoppet och sin tro.

Jag tror verkligen på att tro, hopp och kärlek är styrke ord för alla.

Att tappa tro på gud (eller något annat övernaturligt) är långt ifrån alltid negativt.

Jag har själv aldrig varit troende men jag har vänner som är föredetta troende och de upplever det som att de nu har ett lyckligare liv. De har gjort sig av med religionens och trons måsten. De lever nu för sig själva och människor runt dem och inte för gud eller regler de inte själva har bestämt.

Senast förra veckan pratade jag med en av dem och vi diskuterade just detta, tidigare så var hon inbiten pingstvän, numer är hon ateist och ordentligt kritisk till organiserad religion. Vi träffades först när hon var "inne" i det ganska djupt (religionen då), men det fungerade inte så bra eftersom vår världssyn skiljde oss åt i så många frågor. Men några år senare (två år sedan) så började vi umgås igen och då var hon på väldigt god väg mot en icketro och hon var som en helt ny människa, full med liv.

Att förlora tron kan mycket väl knäcka en människa men hos andra så låser det upp en helt ny sida, ofta till det bättre.

#20

Väldigt bra sagt. För många människor är det, som du säger, en otrolig frihet att släppa taget om Gud.

Man är fri på alla sätt.

#21 Tack!

Lite mer allmänna funderingar på ämnet:

I USA så är det ovanligt och ofta problematiskt att vara uttalad ateist eftersom en så stor del är religiösa (kristna framförallt). Det kan leda till att man inte får jobb, utfrysning med mera. Lagvidrigt men ändå ganska vanligt.

Men det var inte det jag tänkte diskutera utan jag tänkte prata om situationen i Sverige från min synvinkel.

Här är det inte många som höjer på ögonbrynen om man säger att man inte tror på gud. Däremot så anser många, kanske de flesta, att det är konstigt att man inte "tror på något". När jag säger att jag är ateist så är den första frågan nästan alltid något i stil med "Men tror du inte på någonting?!" ibland med uttalanden som "Alla måste tro på något" och "Vad tråkigt det måste vara".

Detta tycker jag som inte tror på "något" är intressant och det leder ofta till intressanta diskussioner. Ofta får jag också förklara ordet ateist och dess innebörd.

#21

Jag upplever det oxå så, att i Sverige är man knäpp om man tror på Gud eller är kristen medan man anses som normal om man inte tror. Fast sen är det ju oxå som du skriver, man måste tro på "något". Kommer ihåg när jag var liten och gick i skolan- lågstadiet- så var det många som fråga om man trodde på Gud, sa man ja, var man knäpp, man skulle svara nej för då var man normal. Jag sa alltid ja, fast jag inte visste. Men jag har märkt att sen jag blivit äldre har det blivit mer accepterat att tro på Gud- även om det inte är "helt okej".

Sverige är ett av världens, ja kanske världens mest sekulariserade land. Så jag tror att när vi bröt från kyrkan mer och mer så var det vanligt att många blev icke troende. Visst det finns många kristna och andra troende i vårt land idag och har alltid funnits, men ju mer sekulariserade vi blev dessto mer oaccetabelt blev det. Man kan kanske säga att vi har fått en individuell religion/tro. Vi har den för oss själva. Vi vågar helt enkelt inte erkänna att vi har en tro eller prata om den. Så har jag fått intryck av att Sverige är.

#23

Jag menar "jag sa alltid nej" när de frågade mig i skolan. XD

Tänk va fel det kan bi ibland.

Jag sa nej för att verka normal.

#23 Vad är Gud?

#25

Gud är det/den intelligenta medvetandet som finns i hela universum som skapat alltet, även jorden. En medveten kraft. Det är vad jag tror.

# 26

Det är någonting jag alltid har undrat över:

Om Gud finns, vad har han för sig nu för tiden? Vad gör han på dagarna?

#27 Han är ganska busy. Han skapar nytt liv på andra planeter.