Idag har jag varit på min f.d. mans begravning. Vi var gifta i 20 år och fick två barn, sen gick vi skilda vägar och fick nya förhållanden. Den 31 januari dog han helt oväntat 63 år gammal. Vi har hela tiden haft väldigt bra kontakt familjerna emellan, men visst kändes det lite konstigt idag. Han hade förberett både dödsannons och begravning. Skrivit dikter och valt musiken från både CD och levande sång. Vid minnesstunden lästes två dikter upp som han hade skrivit enbart för detta tillfälle.

En väldigt fin begravning och vi följde med kistan ut till begravningsbilen och sjöng Härlig är jorden. Allt var stilla, men plötsligt så kom en väldig stormby och drog förbi. Sen blev allt stilla igen. Han var där och tackade för sig. Så känner jag det. Saknar honom, trots att jag har en underbar man.