Jag sänder dig mycket ljus och värme….

Jag sänder dig och din son med ljus och värme!! Stå på dig och var rädd om er!!

Usch va jobbigt du har det….tänka att det skall behöva vara sådär, och att barn skall hamna mitt i konflikten….blir så arg……och ledsen…….

Sänder dig o sonen massor av varma kramar och hoppas att det reder ut sig så fort som möjligt….när barn skall växlas mellan föräldrarna, så vore det ju bäst att någon annan tar barnet med sig istället när det är så infekterat mellan föräldrarna…då slipper barnet se o höra deras bråk varje gång, det blir ju en hemsk upplevelse varje gång…så negativt….

För så länge båda är måna om barnet väl o ve så borde det ju i himmelens namn kunna ordnas så att känslorna får vara någon annanstans när barnet är där…..för dom har ju rätten till båda föräldrarna och det är ju inte barnet som är osams det är de vuxna…barnet brukar vara lojal åt båda, och ju äldre de är desto mer förstår dom….

Ta väl vara på er och lycka till i framtiden och måtte det lösa sig…

kram/Eija

Jag hoppas verkligen att ni inte låter er son se när ni bråkar, barn har en förmåga att ta på sig skulden för allt.

Vi har liknande problem med min sambos ex och barnen far hemskt illa, det enda vi kan göra är att tänka på hur vi uppför oss och att vi själva inte beter oss illa.

Så tänk på er lilla pojke först!

Hoppas ni löser era problem!

#3 & 4 jag har faktiskt varit anställd som sådan. Jag skötte överlämningar vid den här typen av skilsmässor och övervakade även umgänge i vissa fall.

Det var en inte helt lätt uppgift eftersom båda föräldrarna har så total motsatt bild av varför det blivit som det blivit.

#5…ja, då har du sett en del…..visst är det tråkigt att många vuxna är så insnöade på sitt och glömmer totalt bort de små barna….

Nu menar jag inte att båda föräldrarna är så, men det räcker att en börjar tjafsa så är det lätt att den andra hakar på för att försvara sig….

Är ju själv en sådan person….kan ha väldigt svårt att vara tyst när anklagelser o lögner spottas ut, och nu menar jag mer allmänt, inte speicifikt i någon skillsmässa eller i närheten av små barn, har ju varit i situationer där min dotter var närvarande i konflikt men en viss person, och då var det verkligen svårt att hålla tand för tunga, men jag klara det med nöd o näppe….

Så det är ju tur att sådana som du finns, som kan vara den där mellanhanden….

Hur kan socialutredaren använda sig av stulna dokument som är till nackdel för dig, detta måste vara ett tjänstefel.

Be socialförvalningen att de är med de gånger han skall hämta sonen, låter fruktansvärt att han skall ha sådan ångest.

Ditt ex verkar inte vara ngn sympatisk person direkt, att han uppträder hotfullt mot dig när han skall hämta grabben det gagnar inte honom i en utredning. Han kan till och med förlora vårdnaden.

Jag skall tänka högt på dig och sonen under kvällen…

Kram, Ingu.

Problemet är att exmannen uppträder belevat, sänker röstläge och pratar saktare, framhäver att han är högutbildad och har ett väl betalt jobb och får högsta omdömen från sina chefer osv. Men sedan, när ingen annan ser och hör, sprutar hans hat ur ögonen när han möter mig och han anklagar och skuldbelägger mig totalt, helt öppet inför vår son, medan jag i min tur har fullt sjå att trösta och lugna vår son och samtidigt försöka försvara mig och försöka vara på min vakt, beredd att försöka hoppa undan om han "anfaller" även fysiskt. Detta är verkligen fruktansvärt. Och som det är, finns det inga vittnen som kan intyga på att exmannen uppträder hotfullt mot mig. Ord står mot ord.

Jag vill mitt barn det allra bästa och försöker inge honom med så mycket tröst, kärlek och trygghet jag kan uppbringa. Försöker tänka mig en "förlängning" av detta, från vårt hem och till hans inre även under den veckan han är hos sin far. Ibland känns det som om jag får vända mig ut och in för att göra detta och jag känner stor förtvivlan över att inte kunna skydda min son mer än vad jag gör. Det är fruktansvärda slitningar för min son och när jag ser det känner jag samma slitningar inom mig själv. Vi går sönder bit för bit, båda två. Jag försöker trampa vatten för oss båda och skriker på hjälp (när inte sonen hör), när vi gång på gång håller på att drunka.

Det har gått så långt, att min son nu vid flera tillfällen har uttryckt önskan om att pappa ska dö. Chockad har jag försökt att lirka och lyssna in varför min son tänker i de banorna. Vid det första tillfället har han förklarat, att pappa säger att sonen inte ska bo hos mig. Vid det andra, har sonen dragit slutsatsen, att om pappa dör kommer sonen att få vara hos mig jämt. Vid det tredje tillfället, frågade jag inte ens hur han tänkte, jag blev bara tyst. Det var då min son skulle önska sig något, när han blåste ut födelsedagstårtans ljus vid sin födelsedag, och återigen uttryckte samma sak, att han önskar att pappa ska dö. Redan efter första tillfället, kontaktade jag BUP för rådgivning. De förklarade att sonen känner lojalitetskonflikter, förtvivlan, frustration, sorg/ledsnad och ilska över denna situation, och att jag måste försöka möta upp genom att lyssna och ta in och bekräfta att hans känslor är ok.

Detta sista…. med stölden av läkarjournaler och läkarintyg… och hur han missbrukat detta… : det känns som ett grovt övergrepp. Jag är våldtagen psykiskt, eller både jag och min son för den delen.

Sonen är hos sin far hela denna vecka, kommer inte till mig förrän på måndag igen. Jag har hälsat på honom på dagis idag, när jag skulle gå "knöt" han sig igen och sade gång på gång, att han inte klarar sig utan mig, att han vill vara hos mig och att han aldrig vill åka till pappa igen. Ansvarig förskolelärare har nu äntligen pratat med socialutredaren om att även de ser att sonen far illa och de har nu beslutat att ta in både mig och exmannen på varsitt möte angående detta.

Jag har flera tillfällen bett om att någon från soc skall närvara vid de byten som sker direkt mellan oss föräldrar, men har hittills inte fått någon sådan hjälp. Alla enheter jag varit i kontakt med säger, att jag måste avvakta tills den pågående socialutredning är färdig och handläggaren kommer med råd och förslag på hur vi skall lösa detta. Förhoppningsvis tar det bara 2 veckor till innan vi börjar få hjälp och fram tills dess måste jag försöka göra det bästa möjliga i situationen för min son. Tänka både långsiktigt och kortsiktigt, gå en fruktansvärd balansgång.

Vad skönt det kändes när du skrev att förskolefröken tagit sig an sonens psykiska hälsa…deras ord betyder mycket i en sådan här utredning.

Så länge han vistas hos båda sina föräldrar under utredningstiden så vore det konstigt om någon av er skulle mista vårdnaden. Skulle det vara någon risk för hans hälsa och utveckling så skulle socialförvaltningen ha ingripit med omedelbara åtgärder.

Jag tycker han skulle få en varning ditt ex, sonen visar tydliga Tecken på att du är i underläge och han tar dig i försvar. Det är ju det grabben säger till dig.

Styrkekramar till Dig och din son.

Ingu.

Oh fy vad jobbigt - hoppas allt löser sig till det bästa!

Lus o kärlek till alla inblandade!

Vänligen Jane

Usch vad jobbigt detta låter och din stackars pojke som ska få lida innan utredningen är klar. Det måste ju varit jobbigt för honom att åka till pappan efter bråket ni hade och han blev så rädd.

Bäst vore om ni kunde komma överens att inte skrika till varandra för pojkens skull.

Sänder varma kramar till er och mkt positiv energi.

Kram Jile

# 11 Bytet i måndags började med att sonen sprang in i min famn och började gråtande säga att han ville stanna hos mig, "inte åka till pappa", "jag gillar ju dig, mamma!", "vill vara med dig, mamma!". Det var då mitt ex började höja rösten och skrika att om inte jag satt in sonen i hans bil, skulle han tvångsta honom från min famn. Det var då helvetet bröt lös, sonen fick hjärtklappning, panik i blicken och klamrade sig fast kring min hals, gråtande och skrikande att han inte ville åka till pappa. Pappan började anklaga mig för att jag skulle "programmera sonen" till detta, och att han minsann visste varför sonen reagerar som han gör, att det var mitt fel. Hade ögon kunnat döda hade jag varit död nu. Exet såg ut som om han var på väg över alla gränser och jag blev rädd och kände hur jag själv fick hjärtklappning i situationen.

Ett sådant byte vill jag aldrig någonsin utsätta min son för igen. Och trots att exmannen stod och skrek härutanför, att han hade aldrig märkt av att sonen mått dåligt vid något byte (jag har signalerat om det länge…) så har han nu efteråt kontaktat både dagis och socialutredare och sagt att han anser att sonen far illa under bytena (och naturligtvis att det är mitt fel).

Dessutom har han nu mailat socialutredaren och ljugit om sin migrän. Han har ju försökt att påskina att jag äter tung medicinering" (=låg dos antidepressivt + diklofenak för smärta i kroppen). När jag talade om att han lider av migrän och har ätit maxdos Citodon merparten av alla dagar vi levt tillsammans, har han nu förnekat det. Han säger att han har ätit ca 2 tabletter Citodon/månad under de år vi hållit ihop, när han i själva verket har ätit 2x4 tabletter/dag ca 6 dagar/vecka (och ändå hjälpte inte medicinen!). Och såklart försöker han få det till att det är jag som orsakat hans migrän (han har numera sällan migrän!), fastän han haft migrän sedan ca 6 års ålder med intensifiering från ca 14-15 års ålder - och både hans mor, moster och båda systrar också lider av det.

Ikväll har jag i alla fall gjort något bra för min egen skull, i all denna oro och mardröm. Jag har varit och ridit en ridlektion efter 17 års uppehåll. Efter att ha skött om hästen och då jag kom ut till bilen, ställde jag mig bara och skrattade av lycka över detta rätta beslut jag fattat, att försöka ta upp ridningen igen. Kanske att det är ert ljus och värme som nu också har nått mig. Sedan fick jag också rida en jättetrevlig häst, som verkade trivas med mig. :-D

TACK allesammans för ert stöd!

..Va härligt för dig att du har kunnat ta tag i något som kan skingra dina tankar o få dig att vila från all denna psykiska press….önskar dig verkligen välgång i framtiden, och att allt blir till det bättre….

Värmande kramar

Eija

Hej Fidelina!

Oj så tung situation du befunnit dig i, ja ni alla förstås! Ibland kan man tycka att det är övermäktigt då man står mitt i kaoset men efteråt kan man se "varför" man skulle gå igenom prövningarna!

Du verkar vara stark & med ett djupare tänkande & detta kommer att gå bra för er! Jag tänker på dig/er!

*Ljus & värme* Anna

#12 ja förstår att det måste vara jobbigt att se sonen må dåligt. Hoppas det löser sig snart för er och vad kul att börja rida. Det är nog avkopplande och man kan sitta och tänka så mycket när man rider.

Ha det bra, tänker på er.

Kram Jile

Förstår dig i den här jobbiga situationen och jag sänder ljus och kärlek och hoppas att allt blir till det bästa vilket jag tror att det blir också ;)

Kramar

Ibland känns verkligen situationen mig övermäktig, jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta min son och mig själv ur denna situation. Och jag kan inte för mitt liv förstå, vad det är jag ska lära mig av detta. Det är ju den ena turen hemskare än den andra.

Inte undra på om vår son känner sig otrygg. Förmodligen känner han av dessa dubbla budskap som pappan uppvisar, denna ständiga pendling mellan ytterligheter. Hur kan jag skydda min son på bästa sätt? Finns det något mer jag kan göra i nuet?

Ge honom kärlek (det gör du redan) och ge honom  ännu mer kärlek…

Skydda dig själv och din son. Gå i så lite närkamp med en sjuk människa som möjligt.

Vad du ska lära dig… nästan obegripligt! Men att bli en tigrinna för de dina, i motsats till den uppväxt du själv haft kan ju vara en del i det hela. Att vara motsatsen till din mamma, att aldrig ge upp oavsett vad som händer, att alltid finnas där, att alltid fortsätta kämpa osv. Mycket tungt men OH så viktigt!

Jag har ju insett nu efteråt, att jag sökte mig till en man, som påminde om min mor (och far vad gäller aggressionerna). Mn söker sig ju ofta till det som är bekant, hu rilla detta bekanta än kan göra en.

Möjligen kan denna dyrköpta erfarenhet leda till att jag bryter det mönstret. Att jag förhoppningsvis bygger upp mig själv och min självkänsla genom att vara singel en period och helhjärtat satsar på att vara en god mor, och därefter väljer att ha friska relationer i fortsättningen?

Men detta mitt "snedsteg" (dvs att beblanda mig med en sådan här person som exmannen visat sig vara) påverkar ju även min son, som jag vill skydda och ge all den trygghet jag kan.