*puttar upp denna*

Är du rädd för att komma för nära ditt inre barns energier? Rädd för att bränna dig? Om elden är för nära din mun, så kan du bränna dig på munnen och därmed tillintetgöra ditt näringsintag. Mamman inom dig säger att du måste vara försiktig.

Sedan undrar jag om du är rädd för elden? "Bränt barn skyr elden", dvs om du har någon erfarenhet i livet som har gjort att du har svårt att ta till dig värme och gemenskap, äkta och ren kärlek? Som alla vet så förtär elden det mesta, men sedan kommer det nytt liv som växer i askan.

Så frågan är; ska du låta elden göra sitt jobb, och bränna dig? Eller ska du lyssna på din kloka kvinna inom dig, som inte vill att du skadar dig, och därmed inte heller låter barnet som nu växer, få fortsätta att växa? Det kan bara växa om elden får bränna det…det lilla barnet är din framtid, och det kanske behöver nya ord och ett nytt sätt att säga dem på?

Det kaos som nu händer är att du har ett beslut att fatta…det är rädsla och ur den kommer ilska…och att du kanske känner dig förvirrad? orolig?

Ja det är många brännmärken i mig sen min barndom. Jag och min far har precis börjat rucka i bitar som legat som bromsklossar mellan oss. Saker som aldrig har sagts. Hemligheter.

Det stämmer mycket bra det du säger. Inväntar en neuropsykiatrisk utredning och har väl tjuvstartat lite och försöker minnas hur jag har varit när jag var barn. Jag vill ju göra någonting åt det men jag är rädd för vad som kommer fram.

Det kommer att gå bra…när du är klar med allt så kommer du att känna dig mycket lättare och fri…lyssna inte på rädslan.

Kram!

Nej jag gör inte det. Drömde om min son inatt igen. Drömde att jag var på något ställe för att göra en abort och att min särbo passade min son under tiden. Men av någon anledning blev jag kvar på det där stället längre än jag borde så min särbo kom med sonen i barnvagnen dit där jag var. När han kom dit så klev han in på toaletten i rummet där jag var och bara kräktes och kräktes. Av någon anledning hade han ätit salt som gjorde att han kräktes. Förklarade för honom att det var saltet som gjorde det. Sonen min grät och mådde dåligt han också. Jag hade så dåligt samvete över att jag blivit kvar där när han behövde sin mamma. Vi gick hem till mig i alla fall och jag blev sittande och pratade med… min särbo antar jag. Efter typ en timme eller mer kom min son gråtandes ur sovrummet, fortfarande med sin overall på sig. Han var alldeles sjukt svettig och blek och grät och klagade och jag hade så hemskt dåligt samvete över att jag glömt bort att klä av honom.

Hjälp med tolkning igen?

denna drömmen kräver mera tid att tyda…jag undrar hur du uppfattar salt? en svår dröm detta..usch måste varit jobbigt att drömma den

När jag var som mest nergången efter våldtäkten så hade jag en sömnlöshetsperiod på mer än 120 timmar. HELT sömnlös. Jag orkade heller inte äta eller dricka under den perioden. Jag hade synvillor. Tillslut stängde hjärnan av och jag blev som alldeles hög. Hamnade i en drömvärld. hade det inte varit för att jag ringde morsan från skolan den dagen och mumlat om att jag inte visste om jag verkligen ringde henne eller om jag bara drömde det och hon uppmanat min storasyster(som jag bodde hos) att ta med mig på akuten så jag fått starka sömntabletter, så hade jag nog dött.

Under den här veckan mådde jag så fruktansvärt illa så jag bestämde mig för att äta salt för att få spy. Jag fungerar så att oavsett om det kommer upp någonting eller om jag bara kväljer så mår jag mindre illa efteråt i några timmar i alla fall. Jag hade försökt med att bara dricka vatten men jag fick inte upp det, jag mådde bara sämre. Så i vild panik, ologiskt eller ej, så åt jag en matsked med salt och drack ett glas vatten. Det gick inte som jag hade tänkt, jag spydde upp allt genom näsan. Det är något av det värsta jag varit med om. Enbart ett glas vatten och en hel matsked med salt i magen, och kasta upp det genom näsan med de sköra slemhinnorna man har där, det var inte så skönt.

Ja hur man ska sammanfatta detta vet jag inte, Kanske du choklad har lättare för det du som ser detta utifrån?

Nje, inte särskilt hemsk alls tycker jag. brukar ha mycket mycket värre vanligtvis. Frågar om detta då de känns så viktiga och symboliska.

Jag har en annan dröm sen någon vecka tillbaka som också kändes viktig och symbolisk på något sätt. Väldigt starka känslor. Mycket rädsla och mörker.

Jag satt på en buss, på vägen hem från skolan. Det var väldigt många på bussen. När vi väl kom till min gård och bussen körde in där och vände så stannade han och släppte in folk i bussen som stått där och väntat och jag gick längre bak för att ta mig ut där men busschauffören glömde öppna dörren och släppa ut mig så han körde vidare och jag hamnade på en annan skola. Den skolan verkade ha mycket tuffare elever med tuppkam och punk-stil och så. Jag jämförde skolan med min skola och tänkte att den här skolan måste ha startat med fel första-grupp och jag började tänka hur man skulle tänka när man valde ut första elevgruppen på en nystartad skola och hur det skulle påverka framtida elever. Bredvid skolan låg en stadio där det pågick någon typ av match för det var livat och fullt med folk. Jag letade reda på busschauffören och förklarade läget. Han sa att det gick en annan buss tillbaka och förklarade varifrån och när. Jag gick dit och klev ombord på bussen. Jag minns inte färden nu men jag antar nu att bussen körde mig tillbaka och att "hemma" var hemma hos min särbo och hans föräldrar för jag minns bara att jag var där helt plötsligt, det såg inte ut som det gör egentligen. Men jag och min särbo låg i deras soffa bredvid varandra och mös och tittade på TV. Rätt vad det var så flög dörren upp och grejer på väggen började gunga nå ohyggligt. Jag uppmärksammade min särbo på det och vi började båda två skrika på hjälp. Det infann sig samma tryck där som det har varit hemma hos mig i verkligheten nu när det har spökat så mycket. Trycket bara ökade. Vi kunde inte riktigt skrika på hjälp. Det stockade sig i halsen och vi viskade knappt trots att vi tog i allt vad vi kunde. Tillslut fick jag fram några ljud och jag skrek och skrek men ingen kom. Magnus började glida ur medvetande och rätt vad det var kom en öppning i trycket och jag kunde röra mig igen. Snabbt tog jag honom under armen och sprang ut. I köket hittade jag hans mamma med 3 ungar i knäet. Trillingar, barnbarn antar jag. Hon sa att hon hade hört oss men inte kunnat komma eftersom hon hade alla barnen i knäet. Hon verkade apatisk. Hon sa att jag skulle hämta hennes man, alltså min särbos pappa, som var i ett annat hus längre bort på en annan gata. Hon försökte förklara var medan hon följde mig nedför trappen till utgången. Var barnen och särbon tog vägen vet jag inte. Ingen dörr hade dom. Det var en låda med grejer där man var tvungen att gräva sig genom lådan för att hitta ett hål att sjunka genom. Jag grävde medan hon försökte förklara och just när jag satt ner benen i hålet så sa hon att jag behövde en nyckel för att ta mig in till hennes man och sprang efter den. Jag blev rädd att spöket skulle hinna ta tag i mina ben medan jag väntade så jag drog upp dom. Hon kom med nyckeln och följde med ut för att peka åt vilket håll jag skulle gå och så rätt vad det var så sa hon att hon skulle följa med istället. Plötsligt var hon min särbo. På vägen tänkte jag att det var bra att det var han som följde med för jag var mer rädd om honom än om hans mamma och ungarna. Att det var bättre att dom skulle dö, hemska tanke. Vi gick i sakta mak mellan husen och träffade på en liten pojke. Hur han tog kontakt med oss och varför, det minns jag inte. Men han berättade om sin pappa som brukade skala katternas öron och äta katterna. Han nämnde en Davod som också bodde där med honom. När vi kom fram till huset så satt där en ljushyad pojke i köket, helt apatisk. Min särbo vände sig mot mig och viskade att det där inte var någon negerpojke och sa att det då måste vara skitsnack det där med pappan också. Jag förklarade att även vita människor kunde heta Davod. Den lilla grabben råkade höra ordet "negerpojke" och frågade vad det var. Särbon gjorde ett försök att bortförklara det eftersom pojken nu lärt sig ett fult ord, tyckte vi. Han lyckades inte så jag försökte. Jag tog pojken om kinderna och frågade om han ville att hans pappa skulle bli arg och förklarade att han skulle låta bli att säga det ordet även fast han visste att det fanns ett sånt ord. Att han säkert ville vara duktig och då skulle låta bli. När jag la händerna på hans kinder så var han så himla kall eftersom det var vinter och jag tänkte att det var bra att jag värmde dom så att pappan inte skulle märka att han varit ute eftersom han inte fick det. Men när jag lyfte händerna därifrån hade han istället fått is på kinderna. Jag försökte klösa bort det men isen och snön i ansiktet spred sig bara ju mer jag klöste. Jag släppte honom och sa att han skulle skynda sig in och klä av sig ytterkläderna innan pappan kom. Vi sa hejdå och gick vidare. Längre bort på gatan mötte vi mycket riktigt hans pappa. En stor och, vad det verkade, ilsken man. Han bar mycket riktigt på en katt som var skinnflådd på öronen. För mitt inre lyckönskade jag båda pojkarna och fortsatte gå. Min särbo pratade om någonting men jag hörde ingenting för jag höll på med någonting med händerna. Jag skar i någonting och såg, när jag tittade ner, hur det nu var jag som hade katten i handen och höll på och skinnflådde öronen mycket mycket noggrant och omsorgsfullt.

Jag brukar skriva ner mina starkaste drömmar så jag har en hel drös med drömmar nedskrivna om någon vill ha en dröm att tyda. =)

Oj vad mycket intressanta drömmar jag har nedskrivna. Och många handlar om barn märker jag. Lägger upp en till också så får någon ge sig på ett försök ifall intresse finns. Om inte annat så gör det ingenting om den blir liggande.

Jag minns inte början av drömmen. Mitt barn hade blivit stulet och jag sprang runt i en massa trappor och försökte hitta igen mitt barn. Folk hade klätt ut sig med masker så att dom såg ut som häxor. Det var trappor överallt som ledde upp och ner och huller om buller. Jag stod på någon typ av avsats och såg hur det var folk som sprang överallt och hörde dom skratta någonstans inne i den där härvan av trappor. Jag stod där och funderade på om jag skulle försöka ta mig in dit. Jag tittade på trapporna närmast mig och försökte komma på hur dom hade tagit sig ner dit då det var en annan trappa ivägen. Tillslut konstaterade jag att dom måste ju ändå springa förbi mig hur som helst eftersom det var enda vägen ut ur trapp-härvan. Så jag stod där till jag såg en kvinna utklädd till häxa som hade någonting innanför klänningen som buktade ut precis under hakan. Hon höll fast det med handen också. Jag grabbade tag i henne och slet ut ett knyte som jag tog och sprang. Sen höll jag på att snubbla och ut ur skynket rullade varma potatisar. Det var inte mitt barn. På något sätt, som jag inte minns, lyckades jag få tillbaka mitt barn. Nu var barnet äldre, som min son är nu ungefär(strax över 3 år). Vi stod på en blöt gräsmatta intill en väg som gick brant uppåt fram till en port. Uppför backen kom två män som såg ut att vara indianer. Dom var krigare. Ut ur porten högst upp i backen kom en till krigare som såg likadan ut men som uppenbarligen var vår fiende. Mannen som var på väg uppför backen kastade ett spjut som träffade uppifrån ner i bröstet och ut i svanken på mannen vid porten. Han föll framlänges utför backen. Det stod någon bredvid mig. Jag tryckte barnet mot mitt ben för att försöka att inte låta honom se vad som hände samtidigt som jag sa åt den här personen bredvid mig att han åtminstone inte skulle behöva se deras ansikten när dom dött, även om jag i det läget visste att det inte gjorde någon skillnad då han redan sett dom bli dödade. Jag sa det bara för att jag var rädd att människan bredvid skulle tycka att jag var en dålig förälder. En till kom utför backen och det var dags för den andre krigaren. Men han hade inget spjut. Spjutet låg bredvid mig så jag fick kasta upp det till honom men det var svårt att hålla i. Det gick bra ändå. Även den här krigaren dog. Jag tog min son under armen och försökte ta mig uppför gräsmattan mot porten eftersom krigarna från min sida gick in där. Jag såg det som räddningen från dessa onda häxor. Det var dit vi skulle, det var där vi skulle bo i fred. Jag kämpade uppför den våta gräsmattan. Försökte sparka fast tårna i gräsmattan och få något fäste. Det gick sakta men tillslut tog jag mig upp. Jag stod alldeles intill porten, med barnet i min famn, på en halkig gräsmatta med dåligt fäste och letade en lucka att ta mig in genom porten. Genom porten sprang folk i alla riktningar. Tillslut såg jag en och jag kastade mig och höll på att kastas tillbaka ut igen eftersom jag mötte någon som gick ut. Men det gick bra. Jag tog mig in. När jag satte mig upp med mitt barn i min famn och såg mig omkring så såg jag hur 3-4 män i vanliga moderna kläder, låste igen porten och gick därifrån. På andra sidan stod alla krigarna och alla kvinnorna. Jag hade missuppfattat det hela. Krigarna av min stam försökte få ut sina kvinnor därifrån, och nu var jag fast där. Här har jag en minneslucka. På något sätt och av någon anledning så hamnade jag nere i källaren. Där fanns en port och en trappa som ledde ännu längre ner. Nedanför trappan fanns ännu en port, med en ringklocka. Jag plingade på och blev insläppt av någon liten gubbe. Jag minns inte hur men mitt barn tog han ifrån mig. Jag flydde därifrån. Jag försökte senare igen att gå ner där för att ta tillbaka mitt barn. Men då hängde det en enorm fjäder i vägen. En stor mörk påfågelfjäder. Jag försökte på alla sätt att få tag på den. Det var mitt i en trappa och jag var tvungen att placera fötterna alldeles rätt på rätt trappsteg och luta mig rätt för att få tag på det. Det gick tillslut. Av någon anledning gick jag tillbaka upp till den stora låsta porten med den. När jag stod där fick jag syn på en likadan som hängde ovanför en av dörrarna(porten bestod av två dörrar) och jag fick syn på nyckelhålet. Det var bara en liten prick. Jag insåg att det var fjädrarna som var nycklarna. Jag stoppade in fjädern i hålet och vred om. Det klickade och det var ett helt underbart klick. Det fanns hopp. Till vänster om porten stod några soffor som om det var en bussterminal. Jag knölade ner fjädern i soffan närmast dörren, mellan tyget och ramen.

Jag gick tillbaka ner i källaren för att utmana gubben där och ta tillbaka mitt barn för att fly sen. Med mig följde en gubbe och en kille. Killen var en skådespelare som jag inte minns vad han heter eller vad han spelar i. Hur som helst så plingade jag på hos gubben och blev insläppt. Han var mycket trevligare än jag mindes och han hade väldigt fint hemma. I handen höll han en ugns-spade. Jag skannade området gång på gång men fick inte syn på mitt barn. Han skulle precis fösa ut oss när jag fick syn på mitt barn. På handen hade jag en sån där skrubbhandske som man brukar använde i duschen. Jag tog tag i hans arm med den och skrubbade allt jag hade för tydligen hade han känslig hud. Han fick ont och slängde sig ur vägen så pass att jag kunde springa förbi honom och grabba mitt barn som nu var ett litet spädbarn i ett knyte. Jag tog barnet och sprang. Jag såg bakom mig hur killen kastade sig över gubben som skulle efter mig. Han skyddade mig. När jag kom fram till porten kom jag på att jag inte behövde fjädern eftersom jag aldrig låste igen efter att jag låst upp. Jag öppnade dörren och sprang ut och insåg just då att jag visst behövde fjädern för att låsa dörren igen utifrån. Jag sprang in med barnet i famnen och grävde fram fjädern, sprang ut igen och hörde hur den hemska gubben och de andra ropade och kom närmare. Jag lade märke till att hela stammen stod i en halvcirkel runt mig och såg på. Jag skrek i panik att någon skulle komma och hjälpa mig hålla för dörren medan jag låste men ingen kom. Och så såg jag att jag bara hade en liten liten del av fjädern kvar och den var för smal, det var inte änden på fjädern. Så var hade resten tagit vägen. Jag skrek igen efter hjälp att hålla för dörren och två unga pojkar kom blygsamt och försökte hjälpa. En av pojkarna drog fram fjädern som hade fastnat i dörren och gav ödmjukt till mig och lutade sig emot dörren. Jag lyckades låsa dörren precis när den hemska gubben kom fram till dörren med de andra hack i häl. Han gav upp och gick därifrån. Tydligen var han inget hot mot de vuxna, bara barnen. Killen som var där inne tittade på mig genom rutan och log, som för att lyckönska mig. Jag gav honom en slängkyss genom rutan och han gick iväg. Det gjorde så ont inom mig. Jag tog mitt barn i min famn och föll ihop till liggande ställning och grät och sa att "jag älskade fan honom".  Och de andra bara stod och tittade på.

Pernilla…jag läser och tyder, det tar tid detta…men under tiden så vill jag säga dig; allt du ser i drömmen är aspekter av dig själv…så om du ser på drömmarna och försöker känna in vad de olika personerna ger dig för känslor? Så kan vi börja där….

vill krama och trösta dig…

Ojoj, vilka drömmar!

Sedan tror jag att du har haft en UKU på gång också..

Barn betyder att något nytt är på gång. Så här väldigt snabbt analyserat så tror jag att det finns en tvekan inför något, något inom dig vill inte. Och man ska ju vara redo , inte tvinga fram något..

på återseende..

Var tror du att den där UKUn varit då isf, eller varit på gång?

Tjaa, det där med personerna….

Min särbo: Han representerar nog den snälla ödmjuka delen av mig, den som gör att jag lätt bli trampad på. Men också den som känns mest som kärnan av mig. Det som gör mig till mig.

Min särbos mamma: Hon är den snälla och virriga delen av mig tror jag. Den lättstressade och oroliga mamman.

Min särbos pappa: Han är lugn, sansad, stabil, väldigt manlig, handlingskraftig, tänker istället för att känna.

Mannen(skådespelaren) som räddade mig och mitt barn från den där gubben i källaren: Det är en väldigt lugn, självsäker och stabil man, med humor.

Min egen mamma: Ja det är svårare. Är nog väldigt besviken på henne för att hon inte såg mig i sin egen smärta. Kan idag känna att jag gör lite samma mot min son när jag mår som sämst.

Var det några fler personer i drömmarna som behövde sättas ord på?

# 9

Du söker något barnet inom dig, jag kan se att du verkligen vill veta var det finns och du är envis. Det här att folk runtomkring dig bär masker, kan vara att ingen visar sitt rätta ansikte, något inom dig behöver uppenbaras, men vill istället gömma sig bakom andra roller, inte visa sitt rätta jag, och du söker, i ett trassel av trappor, men du står kvar och låter dem komma till dig, och därför tror jag att du är medveten om att det är du som har kontrollen. Du ska tal, det är det som är den "heta potatisen" som du trodde var ditt barn, och det är det också, du ska låta ditt inre barn få tala, och då kommer du att få de svar om du behöver.

Återkommer….