Hej bluemary, och välkommen hit…..

Jag skall försöka att svara på din fråga som "Jag" upplever det och har fått till mig….

Kan säga först att jag tillhör den skara som har genomgått mycket i mitt liv, ända från barnsben…..och många ggr kände jag det så orättvist….har levt under misshandel, uteslängd, boendes i källare o kojor i skogen under min barndom/tidig tonår……fick barn tidigt, åter misshandel av min sambo i tio år….innan räddning av en granne…

Fick det bra ett tag, men så dog min underbare sambo i en bilolycka, så den glädjen vara bara i 12 år…..

Ja detta är bara en liten del av mitt liv, har även mist två barn….fast den sista var ett utomkved….efter en sterilisering

Och idag är jag sjukpensionär, med mycket av kroppsliga problem….med värk o operationer….

Så då har jag som dig funderat mycket över varför…..Delvis har jag ju förstått redan när jag var liten, att jag måste ha varit född förut, minns när jag tänkte att jag måste ha varit en mycket elak människa förut, eftersom jag får straffas nu…och då var jag i 10 års åldern…

Hur som helst så under tiden så växte denna tro på återfödelse, jag läste om det ibland, och fick ännu mer tro till detta…..

Så en gång efter min sambos dödsfall, så var jag och min väninna öven barndomsvän med min sambo,  iväg till en äldre dam på över 80 år på en sittning….hon var ett medium och även spådde i kort…

Hon såg min sambo, förstod vi efter ett tag, hon beskrev honom på pricken…(han var 7 år yngre än mig och hade långt hår)…när hon berätta så sa hon att det verka som han var min man, men hon tyckte ändå att han var för ung….men det stämde ju, och sen så sa hon att han gick emellan oss o satte sig, o la armarna om oss båda…så hon förstod att han även hade en speciellt förhållande till min vän….och det stämde oxå….

Hur som helst så fick vi gå en o en sen in till henne när hon spådde i kort….och det var då hon sa åt mig att….vi föds om o om igen för att komma till jorden för att på något vis vara delaktig i andra människors liv och samtidigt lära oss av det…..

Vi kan vara ett spädbarn som kommer och försvinner, bara för att ha satt en prägel i den moder som fick detta spädbarn….det är grymt, men ändå så lär sig denna mor o far något av det….och blir ett snäpp ödmjukare än innan kanske…..

Och så fortsätter det, vi lär oss hela tiden, och när vi återkommer till jorden och finns där som en omhändetagande person, så har man gått igenom mycket i olika liv innan…och då kommer det oxå till en punkt när man måste lära sig att säga ifrån på rätt sätt o rätt grunder….för man kanske har sagt ifrån förut men inte på just dom grunderna, utan mer för att man inte hade lust eller tyckte det var tråkigt…..

Sen så sa hon något så märkligt att…"När du ser lila färg, så har du kommit till slutet av din väg..då känner du äntligen lugn o ro"….

Snacka om att jag blev nervös när vi åkte därifrån, för det var nämligen så…(och är fortfarande)..att lila o rosa var mina älsklingsfärger….jag hade allt i lila o rosa hemma….gardiner, prydnadskuddar….ja t o m mitt köksbord hade rosa kakel på….så då förstår du nog att jag blev orolig,….skulle jag dö nu, jag hade ju en liten dotter på 6 år och kunde absolut inte acceptera detta….sönerna bodde redan hemifrån, dom var ju så stora då….

Men som du ser så hände inget, men jag älskar lila fortfarande, inte rosa så mycket…..men lila, den färgen kan jag nog aldrig sluta att gilla……Men i den vevan hade jag nog kommit till en punkt där man verkligen värdesatte sitt liv o det runt på ett annat sätt än tidigare…detta var för 20 år sedan….

Idag har jag kommit till den punkten att jag  inte önskar mig något mer, förutom då att få bli frisk o slippa dessa krämpor….men jag vet ju att frisk kommer jag aldrig att bli, för jag har som dig en kronisk krämpa…hjärtat pumpar bara till 60%, resten dog under op, fick en hjärtinfarkt, som skada hjärtmuskeln så svårt…..och sen många år så har jag en ryggskada, sen jag jobba i skogen som timmerhuggare….

Men på något vis så har jag funnit frid o ro….känner inte längre något krav på att jag måste ut o resa, måste ut på dans, måste ut på alla jippon som förr……det enda intressen är mina hundar och faktiskt min motorcykel….än så åker jag o min gubbe på varsin och med sidovagn för hundarna på små kortsemestrar när vädret är fint.

Snart kanske jag får offra min cykel, för att jag inte orkar lika mycket, men då får gubben dras med mig där bak istället…...

Så med det kan jag bara säga att nog är det så, att vi har en viss sak o fylla och något att lära oss av här på jordelivet…..ibland kan det vara svårt, men då måste vi försöka att blicka framåt o se de små glädjeämnena som finns där runt oss ändå….

Hoppas att du fick lite information om hur jag tolkar livets krämpor o död, på dina funderningar…..Jag kan tillägga att jag ser hur klart som helst att du är verkligen en underbar medmänniska i vått o torrt, och det är skönt att läsa att du har börjat sagt ifrån, när inte du orkar…..så hoppas att dina vänner kan återgälda dig istället…

kram/Eija

Jag ser sjukdom/smärta som en signal att något är fel. Det är något problem jag har ignorerat för länge och nu höjer mitt inre jag rösten för att få mig att lyssna. Ofta är det ett tankemönster eller en tro jag burit med mig länge men som inte är bra för mig.

Ett stort tack för mycket intressanta och givande svar !
Jag har lagt in dom bland mina favoriter och ska läsa dem
om och om igen och riktigt ta till mig vad ni skrivit.

Jag har min smärta men har genom den lärt mig att se
det lilla, att inte ta för givet och känna kärleken från 2
mycket kärleksfulla hundar och alla hittekatter som jag
genom årens lopp har tagit hand om.

Och jag känner att även ni  båda också är oerhört
kärleksfulla och verkligen vill hjälpa andra. Jag hoppas
att vi kommer i kontakt flera gånger på detta forum.

En stor kram som tack !