Det var en bra liknelse Elisabeth.

Kram Jile

En så otroligt bra liknelse och jag kan bara hålla med helt och hållet!

Kram

My God

Vad har man då gjort med detta barn,som känner en så vrede så han måste slå in 37 spikar om dagen i ett staket.

Vrede kommer ur oförståelse att inte se och lyssna på ett barn.barn har så mycket att att lära oss vuxna det är inte barnets fel.. att dom behöver slå in 37 spikar.Det är vi vuxna som gör våra barn till det dom blir.Jag tycker detta var en dålig liknelse att dra in barnen i detta.

Barn är vackra fina och det underbaraste som finns våra ögonstenar

Vi gör dom till det det dom blir fantastiska varelser med drömmar visioner och livet i sikte.Om vi är ärliga mot dem.

Ärligheten som alltid..

Även som vuxen opponerar man sig så klart när inte ärligheten finns,i olika sammanhang det man minns från från barndomen finns alltid kvar ärlighet och rättvisa ja det fick man ju lära sig av dom kloka när man var litet barn.

Elisbeth jag tycker att det är pinsamt att du tar åt dig äran för andras ord. Du missade att referara  till den verkliga författaren till dom tänkvärda orden.

Om man vill ha hela sanningen så ser den ut så här;  iFokus-Staffan säger;

Staffan

09-11-06
12:11
Medarbetare på iFokus" />

Hantera inlägg

Staketet…

Det finns en bra liknelse som jag vill berätta för er.

***

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg. Hans pappa gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blev arg ska han gå bak huset och slå i en spik i staketet. Första dagen slog pojken in 37 spikar.

Efter några veckor lärde han sig att kontrollera sin vrede och antalet inslagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det var lättare att behärska sin vrede, än att slå in spikar i ett staket.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång. Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut ett spik från staketet varje dag han inte blir arg alls. Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns ett enda spik kvar i staketet. Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet.

Där sa han till honom: -"Det var bra gjort min gosse, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig mer som det har varit efter alla spikar. Likadant är det med människor. När du säger elaka saker till någon lämnar du just sådana här ärr. Precis som om du skulle sticka in en kniv i en människa och dra ut den igen. Det spelar ingen roll, hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag".

Livet är för kort och världen för skör för att skada andra människor på ett sätt som inte går att reparera. Tänk på det nästa gång du är på väg att skriva något oåterkalleligt till någon.

Staffan

ps. Berätta gärna liknelsen vidare för era medlemmar på era sajter om ni tycker att det finns ett behov av det…

Tack Elisabeth för denna liknelse. Mycket tänkvärda ord!!!

Jo, visst vore det fint om ma kunde leva så, men också rätt omänskligt. Förmångan att ge och ta emot förlåtelser är en av de saker som gör oss just mänskliga. Men givetvis ska vi leva så vänligt som vi bara kan.

#6: Men är denne Staffan verkligen författaren då? Eller har även han glömt att referera?

Jag uppfattar det inte som att EJ tar åt sig äran för någons liknelse, Det  hon säger att ord sätter sina spår, man kan inte bara vräka ur sig till folk och tro att orden försvinner i tomma intet och löses upp bara för att man själv, tillfälligt blir av med irritationen eller frustrationen som startar inombords.

Tack för att jag får ta del av denna tänkvärda liknelse Elisabeth.

Det är ju så det är. Man kan inte såra andra och sen be om förlåtelse och tro att allt är glömt. Skadan är redan skedd och såret/ärret finns där. Det är väl det liknelsen handlar om? att man ska tänka efter före!

#6 Jag tar inte åt mig någon ära, jag kopierade och klistrade in texten :))

Jag tycker också att det var en fantastisk liknelse.

Förutom just det där om förlåtelse, som jag funderar över… Jag tycker att man kan förlåta någon, som med hjärtat ber om förlåtelse, så totalt att spåren faktiskt försvinner. Man kanske minns dem - men de betyder inget längre.

Om man å andra sidan säger förlåt på ett slentrianmässigt sätt och gör om det dåliga gång på gång - då handlar det inte om riktig förlåtelse. Eller kanske om personen ber om förlåtelse - och menar det - men ändå inte kan sluta göra om samma sak igen, gång på gång. Då sitter nog spåren kvar ändå.

Men annars måste jag säga att jag tror på förlåtelsens "helande" verkan.

Vad tror ni?

Tycker med det är en fin berättelse.

Jag tror nog att det beror på vad det är man ska förlåta. Bagateller är ju lätt att glömma och förlåta.

Och hur man säger förlåt med är avgörande.

Kram

Visst kan man förlåta och jag tycker nog att en skada faktiskt kan läka, dock ska man ju absolut inte bete sig illa bara för att men förlåtelse och läkande krafter anser jag finnas.

#5

Andemeningen med denna berättelse är inte "varför barnet höjer sitt humör", det är ju själva resultatet av elakheter mot en annan som är poängen, alltså de spår man lämnar av elaka ord ÄVEN om man ber om ursäkt.

Jag tycker liknelsen är fenomenalt bra, man bör verkligen tänka efter innan man skriver/säger/gör saker som kan såra en annan.

Själv är jag inte bättre än någon annan, jag gör mina blunders jag med, men efter denna suveräna liknelse så kommer jag nog att tänka mig för lite mera.

Ha en bra dag

? SEV ?