Mitt första riktiga tyckte jag inte var så trevligt. jag tar det i alla fall som det första.

Var ungefär 13 själv eller så, stod ute i köket och stirrade på vår stora almenacka efter ett datum jag skulle ha prov på tror jag. Så var det som ett stort flintskalligt huvud stack ut och en hyffsat ung man kollade på mig med en typ.. shakespear krage och skrek efter hjälp. Det stank och kändes otrevligt så jag flydde efter en stund in till vardagsrummet och gömde mig under filten hos mossan :P inte det bästa kanske.

Ska jag vara ärlig så minns jag inte vilket som var mitt första möte. Har hänt så mycket att man inte orkar komma ihåg vad som kom först, men man minns väl det senaste som hände. Kan ta en av dom gångerna som hände då jag var runt 14.

Minns en dag då jag satt med ryggen mot garderoben med knäna uppdragna. Plötsligt vänder jag mej åt vänster och ser en kvinna med stora glasögon böja sej ner mot mej och räcka ut en hand till mej. När jag ska ta hennes hand inser jag plötsligt att: "hon är ju inte här". Jag såg rakt igenom henne. Blev förvirrad och gick därifrån. Sa aldrig nåt om det hela till nån.

Vid ungefär samma tidpunkt på året (det var under sommaren) så börjar jag höra hur några mumlar ute i vardagsrummet. Stänger av musiken som är på, och lyssnar men hör inget. Sätter på musiken igen och då börjar dom mumla igen. Jag får nog och går ut i vardagsrummet för att kolla om mina föräldrar är där. Kommer ut i vardagsrummet men det är ingen där. Jag går tillbaks in i mitt rum och sätter på musiken igen. Samma sak händer igen. Går ut i vardagsrummet, återigen är det ingen där. I och med att man måste gå igenom hela huset för att komma till vardagsrummet så kunde ingen ha gömt sej i nåt annat rum. Kollade dessutom varje rum två gånger efteråt och det var ingen där alls. När jag kollat sista rummet så såg jag att mina föräldrar var ute i trädgården. Så vem var det? Jo, bara min mormor och morbror som båda gått bort några år tidigare.

har sett mycket sk. ''skuggfolk'' men den första som pratade och som jag såg klart var min farfar :)
exakt 2 veckor efter att han dog.

hade precis fyllt 13 år då =)

Mitt första möte med en ande var när jag var 4 år. Gick upp för att gå på toa på natten, och gick igenom mina föräldrars sovrum. Då såg jag en man med långt hår och klänning, som höll upp händerna med nånting i, som om han gick och läste en bok. Trots att figuren hade långt hår och som en klänning på sig kände jag så starkt att det var en man. Han lyste av vitt ljus och liksom gled fram, förbi deras säng och ut genom väggen.

Jag var inte ett dugg rädd, bara faschinerad. Dagen efter sa jag till mina föräldrar "jag såg en gubbe med klänning som gick förbi er säng och läste en bok!".. gissa om de blev paffa..

Minns detta som om det var igår..

Sedan har jag alltid sett vita skuggor som jag tror är änglar då de har varit med mig när jag behövt dem som mest. Minns inte när jag såg dem första gången, men jag har inte reflekterat så mycket över dem eftersom de alltid funnits där. Har snarare trott att alla ser såna jämt och ständigt, för det har alltid varit naturligt för mig.

Hej på er alla igen , kul och höra era stories och upplevelser =) en del har varit mindre trevliga och en del trevligare:P

Efter att ha läst razina1s berättelse ang att hon ser vita skuggor osv det måste vara änglar, men vi som ser svarta skuggor vad kan det då vara :P?

Hade bäst

Det är inte pga att skuggorna varit vita som jag tror de är änglar, utan att de har visat sig i de situationer/platser jag behövt tröst och stöd som mest. Jag tror absolut inte svarta skuggor behöver vara nåt ont för det :)

#8 aha okej :)

Den senaste tiden har jag vid olika tillfällen sett ett lila jlus framför mig som bara har varit i en kort sek, beror det på att jag ser min egen aura eller att mitt pannchakra håller på o öppnar sig eller vadå :D? någon som kanske kan svara på det?=)

Med största sannolikhet var mina "låtsaskompisar" när jag var liten andar. Jag har fått höra att jag skrek och grät för att min mamma hade slagit igen dörren om den så att de var kvar i barnvagnsgaraget (vi bodde i ett äldre flerfamiljshus som hade ett sånt). Men min mamma, som nog också såg ett och annat, sa till mig att eftersom de inte syntes för vuxna så var de också såna som kunde gå genom stängda dörrar. Då lär jag ha lugnat ned mig och accepterat detta, eftersom hon hade rätt. Jag minns att jag fick fram de här kompisarna när jag behövde sällskap, det var helt naturligt och jag minns vad de hette.

Som "undom" hade jag en hel del sån där skräck för mörkret som man kan ha i den åldern, det är mycket som rör sig i den egna utvecklingen och man är antagligen alldeles för öppen. Som vuxen har det mest varit positiva upplevelser, som att jag kan se att det sitter en liten farbror på en parkbänk och matar fåglarna, men tittar jag efter är han inte där.

Nu håller jag på att försöka lära mig få styr på det här, och det är en mycket intressant resa.