Jag tyckte att detta vore ett forum att dela med mig något av det lilla ljus som nått mig. Kanske prata med något folk som i alla fall kan föstå mig.

Jag har en lång tid varit gruvligt deperimerad. Av både det ena och det andra och känt att min känsla, det där lilla extra som sinat bort. Det finns kvar, bara inte inom min kontroll eller grepp. Rent av orsaken att jag är/var deperimerad.

Och när jag nätligen insåg. Hur elak jag blivit av min ensamhet, hur mycket jag hade förlorat tron på just kärlek. Vilket inte är mig alls! Jag brukar ALLTID vara den i ALLA lägen bland vänner och liknande som ALLTID har tron kvar i kärleken oavsett hur mörkt det ser ut att vara. Men nu hade jag förlorat mig själv en stund och bara blivit en grinch rent ut sagt.

Nu när jag väl insett detta och började se fram mot min födelsedag istället fick jag för mig att faktiskt leka tjock och köpa mig muffins och coka cola. För alla behöver vi skämma bort oss med något litet ibland.

Och nu för att komma till saken. I förrgår ungefär var jag snorig och nere av ren hälsa som inte stod till som jag ville. Så jag ville bara ha lite cola och muffins. Jag var lat, drog på mig vinterjackan iförd myspyxor och sovtröja osså mina utlsetna vanliga skor med några tjugor i fickan.

Jag hann inte mer än ned för trappan och precis precis utanför gräss matts staketet så kändes det underligt. Väldigt välbekant. Men ändå underligt. Det kändes som jag hade två stycken med mig. väldigt tydliga närvaron som stod bakom mig. Den ena kände jag igen och jag har en någolunda koll vem det är men inte varför denna är med mig. Nästan så jag undrar om det är min guide. Men enligt denna närvaro är hon inte det. Endast min "assistent". Så som jag känner att jag förklarat om denna. Men den andra. Jag vet inte vem det är. Men den var tydlig. Tydlig och klar men dold för vem det var eller varför. Bara en pirrande känsla i magen som för att säga. "Det blir bättre nu, du är inte ensam. Vi är med dig". Jag vet faktiskt inte varför.

Kan kanske ha med mitt beslut att faktiskt sluta tjopa mig och uppsöka psykolog för att få någon att prata med om det som vänner inte kan hantera. Ja ni fattar säkert.. man behöver prata ibland med någon utomstående. Så istället för att gå å låtsas vara tuff tog jag beslutet att nu är det dags att jag också får må lite bra. Att det är dags att jag slutar vältra mig runt i min egna skit.

Kanske var det de beslutet som fick närvarona att framtäda så.