Min son klarade uppkörningen i torsdags…

Jag var jättenervös timmarna innan, jag pratade med min döda faster att vara med honom och ge honom styrka att klara det… Under uppkörningstiden var jag hemma och satt vid datorn och försökte tänka på ngt annat. Plötsligt knackar det på fönstret bredvid där jag sitter, fönstret vätter mot skogen, jag tittar ut ser ingen…det fortsätter knacka tills hundarna vaknar och skäller, då blir det tyst. Två minuter senare ringer min son och berättar att han klarat körkortet… Då fick jag en sån där känsla igen att min faster är nog med mig iallafall…