Hej Qamilla!

Du undrar vad det är du ska lära dig av detta för du vill komma vidare i livet.

Det jag tror är att acceptansen av att det är som det är måste få utrymme att grundas inom oss.

Det gör den inte om vi bara stänger "människorna" ute. Då stänger vi bara av våra känslor.

Det handlar väldigt mycket om att ta hand om sina känslor att bejaka det som käns inom oss.

Vi kommer inte vidare med våra anhöriga i detta, för stunden kanske gör vi det aldrig.

Det är väldigt lätt att man trots att det är "jag själv" som väljer att lämna, fastnar i en känsla av att vara offer för situationen, och man fastnar känslomässigt i det.

Varför älskade de mig inte? Vad gjorde jag för fel? Skuld belägger sig själv, kanske omedvetet.

Även om kontakten är bruten så befinner vi oss på ruta ett.

Det handlar om att våga växa i sig själv. Att våga ta ansvar för sina känslor och det kräver en hel del medveten arbetsinsats med sina egna tankar och känslor.

För att komma till rätta med detta.

Förlåt mig om det blev luddigt detta, men det är svårt att förklara.

Jag önskar dig lycka till i ditt sökande.

Det finns inga genvägar. Bara sen vägar.

# 0 Ibland finns inget alternativ än att ta avstånd från den egna familjen, för att bryta dåliga mönster som ni som individer har halkat in i. Det kan också ge dig möjlighet att utveckla en självständighet som gör att du på sikt kommer att kunna sätta tydliga gränser, så att de närmaste inte fortsätter "parasitera" på dig.

Att du har brutit kontakten, är ett friskhetstecken i dig själv, då du har varit inne i ett medberoende inom din familj och nu valt att bryta detta. Det är friskt att bryta sig ur något som är sjukt. Det är nu som ditt tillfrisknande från detta medberoende kan ta sin början och när inte längre andra parasiterar på dig, har du all möjlighet att lägga din kraft på att finna dig själv och vad du tycker är viktigt i ditt liv. Var lite självisk, prioritera dig själv för en gångs skull!

Ibland kan det vara svårt att se, varför vi måste genomgå vissa händelser. När du väl är ute "på andra sidan" kommer du att förstå på ett annat sätt, du kommer då att kunna se ett "facit". Men fram tills dess är det bästa du kan göra, att bara acceptera livets vara för vad det är nu och försöka blicka framåt. När du väl har lärt dig att blicka framåt och inte för mycket bakåt, kommer det bakom dig också att tappa energi och du kan då se på det med andra ögon.

Vissa hävdar att blod flyter tjockare än vatten. I positiv mening kan det innebära att vi ibland kan ha ett stöd från närmaste släkten. I negativ mening kan det innebära att trögflytande blod hindrar vår utveckling och möjlighet att blomstra. Men som en del också börjat säga, flyter kärlek tjockare än blod. Det stöd man inte kan få från sin familj, kan man få från vänner och i andra nära relationer med älskade.

Susanna Tamaro har skrivit en bra liknelse i sin bok "Gå dit hjärtat leder dig". Hon berättar om att i ett träd med ett stort rotsystem (=familjebanden) rinner saven sakta och trädet utvecklar därför en liten krona, medan i ett träd med med litet rotsystem rinner saven snabbare varför kronan kan utvecklas snabbare och bli stor. Men ett träd med liten rot och stor krona blåser lätt omkull. Tamaro menar att det bästa är om vi måste hitta en balans mellan rot och krona, så att saven kan rinna i rätt takt.

När du väl känner att du är färdig att gå vidare, kommer du att kunna blicka tillbaka på det som hänt med nya ögon. Du kommer att få de svar du längtar efter. Försök bygg upp ett blomstrande nätverk kring dig och ge dig chansen att leva ett bra liv fram tills dess. Det är du värd!

Tack snälla för Era fina och tänkvärda ord. Dom hjälpte verkligen.

Tack Fidelina, du slog huvudet på spiken med dina ord och dom kom rakt in i hjärtat. Du anar inte hur rätt du hade. Anledningen till att jag bröt den här gången, för det har varit flera under resans gång, var att dom gett sig på mitt barn och fortsatt med sina sjuka spel mot honom. Då fick jag nog och tänkte att vill dom ha sin skit så vill i alla fall inte jag vara med. Under hela min uppväxt så satte dom mig åt sidan medan mina syskon fick allt dom pekade på (för jag vägrade att spela deras sjuka spel). Nu gör dom lika med min son menan mina syskons barn får allt dom pekar på. Du har helt rätt i att vi mår bättre utan dessa relationer. Tack igen för att du tog dig tid att skriva ner detta. Det hjälpte.

Qamilla!

Jag förstår hur du känner & att du vill gå vidare i livet men jag tror också att du skulle må allra bäst att återta kontakten med dem! Att få reda ut..prata osv..Med det kan du också känna att du går fri & gjort vad du kunnat! OM dom nu skulle avvisa ett sådant förslag om att möta upp varandra..! Visst tror jag att du ska lära av detta, även dem..men det jag råder dig till är att försöka med att försonas & rensa det gamla!

Kram & lycka till/Anna

#4. Tack, bra förslag. Jag har provat den varianten MÅNGA gånger, tom med en utomstående medlare. Då håller dom ihop och säger att det inte är sant, att det aldrig har hänt eller att jag inbillar mig. Man kommer inte så långt om de övriga inblandade inte vill medverka till en förändring.

#5 Det är sant..Men känn att du gjort då precis allt du kunnat! Försök att ta nästa steg, bygg upp något nytt, försonas inombords & tänk på dig själv!

Önskar dig allt gott!

Kram Anna

#6. Du har nog rätt. Det gäller att veta när det är dags att släppa det och inse att man inte kommer någon vart. Både jag och sonen mår så oerhört mycket bättre idag när vi slipper deras spel. Även om det känns onödigt hårt att bryta med sina föräldrar och syskon.

(Fast lite skadeglad blir jag när jag hör att dom springer till doktorn jämt och ständigt med sina olika krämpor medan vi alltid är friska). Så riktigt smart är jag inte än. 

# 7 Man kan bara förändra sig själv och inte andra. Det innebär att du har valt att försöka förändra och bryta med det negativa mönstret ni har i er familj. Men din gamla familj håller fast vid det gamla och är för "sjuka" för att kunna se vad som är galet.

Jag har också gjort otaliga försök att återförenas med mina föräldrar och syskon, det har aldrig fungerat. Vi halkar tillbaka in i mönster som gör att de försöker sätta sig på mig och att jag i min tur känner mig sårad. Till slut orkar jag inte längre utan tar avstånd helt från dem. Idag har jag en regelbunden kontakt med min mor, men håller distansen till henne. Jag har en sporadisk kontakt med mina syskon. Nu när jag har ett eget barn, anser de att det är "min skyldighet" att låta mitt barn träffa dem. Jag har svarat att "min skyldighet är att skydda mitt barn från människor som kan komma att skada det."

Ibland kan det faktiskt vara så, att det är bättre att släppa taget, klippa banden och bygga upp sitt eget liv. Vänner kan ersätta familjeliv i ganska stor grad, om du bara vågar ta det steget. Jag förstår precis vad du är inne i eftersom jag själv har varit där. Men fortsätt kämpa och tänk på att nu kan det bara bli bättre! Du är på god väg att bryta mönstren!

PM:a mig om du vill ha ytterligare stöd, jag finns här och vet vad du går igenom. Kanske kan vi stötta varandra?

#8. Jag har PM:at dig. Tack.

#7 Jag kan berätta att jag varit i liknande sits med min sambos mamma & hans syskon! Av en anledning(vårdnadstvist) anledning, missunsamhet & avundsjuka så har dom bråkat & tjafsat..Tom kallat våra 3 små barn hemska saker..

Dom har aldrig brytt sig då barnen fyllt år, till jular osv..Tidigare var jag arg & jätteledsen..Men jag gjorde till sist ett avslut(vilket min sambo gjorde för länge sen)..

Vilken befrielse..Idag inser jag vad energi detta tog av mig, min frustration & ilska! Sedan är jag sån, jag vill ringa upp eller träffas för att prata ut öga mot öga om olika anklagelser & personpåhopp osv..men dom vågade aldrig..! Varför?? Det tolkar jag som att dem VET innerst inne vad fel dom gjort! OK hoppa på mig men då det gäller barnen  Ja, du vet..

Idag är jag fri..Har skottat ner dem i en gammal jordhög tillsammans med ett elakt brev jag fick en gång av dem, helt symboliskt & det känns såå bra! Dom kommer inte en här mer!

Jag är en väldigt släktkär person & tycker om att alla träffas vid jular osv..traditionsbunden kanske man kan kalla det  Men tyvärr så är dom inte längre med där i tanken & en dag tror jag dem själva vaknar..förhoppningsvis…eller så måste de leva detta liv & få upprepa det för att lra..Vem vet!

Sedan funderar jag varför jag skulle uppleva detta(har aldrig haft problem med min tidigare svärmor eller svärfar, mina tonårstjejer har annan pappa)..Men OJ vad detta lärde mig mycket! Så man kanske ska säga "Tack å bock" till dem idag

Kram till dig! Anna

#10. Tack för dina tänkvärda ord. Precis så har jag stött och blött den här frågan. Vad ska jag lära mig, vad vill universum säga mig. Men någon klok person sa till mig att det är inte säkert att det är du som ska lära dig något. Det kan lika gärna vara att du är skickad till dom för att lära dom något.

Min situation har varit jobbig under hela min uppväxt. Mina syskon fick allt dom pekade på och jag (om jag överhuvudtaget fick något) skulle vara glad över det lilla jag fick. När något hände i vår familj så var det alltid mitt fel, även om jag inte ens bodde hemma vid tillfället det hände. Min syster fick en kronisk sjukdom och var nära döden, då var det jag som hade bråkat för mycket hemma. När pappa investerade pengar i något som gick åt skogen så var det mitt fel. Ja, jag hör hur idiotiskt det låter nu men när man är mitt uppe i det så börjar man tro på det.

Det gick så långt att när mina syskon fick pojkvänner så började även dom skylla allt på mig. Det är ju bekvämt att slippa ta ansvar för någonting. Och min familj hade ju hittat ett system som fungerade. Det var mitt fel att dom blev sjuka, arbetslösa, uppsagda osv. En släkting reagerade över allt hemskt mina föräldrar utsatte mig för och pratade med mig. När jag sedan, för att försöka försvara mig inför mina föräldrar, nämnde det för dom så backade hon fullständigt och sa att jag hittat på allt. Gissa vem dom trodde på? Då var det jag som var skylldig till att splittra släkten till och med.

Det gick så långt att jag började bli sjuk på riktigt varje gång vi skulle fira något ihop med släkten. Min sons sista födelsedagsfest blev vi tvungna att skjuta upp tre gånger för att jag blivit sjuk. Då pratar jag inte om sjuk på låtsas utan jag blev faktiskt dålig på riktigt. Det är hemskt.

Förstår vad du gått igenom. Det är skönt när man kommer till insikt och kan sätta stopp för det. Kram på dig.

# 10 och 11: Man brukar ju säga att släkten är värst. Ibland undrar jag varför vi fostras att hela tiden hålla fast vid familjeband och släkt, fastän de kan förtära oss totalt. Jag vet också hur mycket energi som slukas av sådana här människor, - och med facit så här långt kan jag tycka att det inte är värt det. Det måste finnas andra sätt att bygga sitt nätverk. I mitt fall har sorgen efter ett sprucket förhållande - tillsammans med alla dessa "rävspel" i min egen släkt, bidragit till att jag varit utbränd i nästan 10 år.

Mellan vänner finns det ofta en respekt som gör att man kanske inte per automatik hoppar på varandra, utan tänker till en gång till.

Tror att det är vanligt, att brytpunkten kommer då man får egna barn och märker att även de blir indragna och påhoppade. Där går en tydlig gräns för vad som är ok.

Egentligen är det konstigt att vi inte kan acceptera att föräldrar och syskon går över gränsen när det gäller våra barn, när vi konstant har tillåtit föräldrar och syskon att gå långt över gränsen för vad som är acceptabelt, när det gäller oss själva. Varför respekterar vi oss själva så mycket mindre?

#12, jag håller med dig. Det nästan krävs av en att hålla ihop med släkten. Mina föräldrar har alltid sagt att det aldrig kommer att finnas någon som älskar mig så mycket som mina föräldrar. Samt hela tiden rackat ner på folk som väljer andra banor. Nu känner jag så att om jag inte kommer att hitta någon som älskar mig mer än vad dom gör så kan jag lika gärna vara utan kärlek.

Oj, utbränd i 10 år pga spelen inom släkten. Då har jag kommit lindrigt undan ändå. Hoppas att även du är på väg tillbaka till livet nu.

Underbar läsning. Särskilt eftersom ni håller den offriga martyrtonen borta - ni skriver konstaterande och klokt, väldigt inspirerande.

Har själv återvänt, gång på gång på gång för att reda upp, ut. Pratat, pratat och pratat, fått raka högrar så många att jag tappat räkningen.

Summa summarum - kommit fram till samma slutsats som er här ovan - det går verkligen inte att reda upp med någon som inte vill förstå, som sittter fast i sina dramor. Dom är vare sig onda eller speciellt inriktade på att förstöra våra liv - dom är helt enkelt fastvuxna i sandlådan, i alla fall för närvarande.

Jag tror det händer något stort när man på djupet inom sig bryter det som är destruktivt. Inget kan förändras förrän vi verkligen säger nej till det som inte utvecklar oss, till det som är destruktivt. Det kan vara dramor, mönster, alkohol, droger, dataspel, olika beroenden. När man själv reser sig, ärligt hela vägen in i själen totalt leds på situationen, då går man utan stora dramatiska åthävor. Och då får ju de andra chansen att växa och utvecklas, för alla blir ju påverkade när beslutet är djupt och innerligt.

Men - och det är ett viktigt men - det är en stor skillnad på att verkligen gå bort från sandlådan eller att säga att man inte bryr sig och förtränga det hela. Då härbärgerar man en massa bitterhet, offerkänslor och annat som skadar en själv.

Oerhört värdefull tråd det här - jag tror det är precis detta allt handlar om, vårt själsliga växande som bara måste ske nu. Vi måste växa upp emotionellt och sluta med våra dramor och spel. Då kan något viktigt och stort äga rum på Moder Jord.

Tack för all kloka ord här!

Elinor

# 14. Stor kram till dig för dina ord och att du delar med dig.

Jag kan ju säga att min vandring "bort från sandlådan" skedde med både bitterhet, offerkänslor och mycket sorg i början. Läste några kloka ord för något år sedan att man inte kan önska något av någon som den inte har möjlighet/förmåga att ge. Det lättade mina känslor inför det som hänt. Mina föräldrar kan inte ge något till sina barn som de själva aldrig har fått lära sig.

Trots att jag nu vet allt detta så fattar jag ändå inte att jag tillät att dom gav sig på min son i så många år innan jag förstod att det aldrig skulle ändras. Jag trodde hela tiden att om jag bara gjorde det, sa så eller gav dom det så skulle dom tycka om mig och min son också. Vet inte hur många av min sons födelsedagar och julaftnar jag satt och tröstade honom för att mina föräldrar köpt för små kläder till honom. Och han fick direkt efter att ha öppnat sitt paket tillsägelse från dom att ge sakerna till sina kusiner (som ändå hade fått lika många paket som min son). När jag bad om kvittot så att jag kunde byta saken fick jag till svar: Är du så jä..la snål att du inte har råd att köpa kläder till din egen son? Och mina systrar som bara tackade och tog emot eftersom dom då helt plötsligt fick dubbelt så mycket kläder till sina barn. Hur tänker man då? Min son fick aldrig någon ersättningsgåva heller. Och när vi bröt kontakten med dom har dom inte ens skickat ett kort till hans födelsedag eller jul heller. Och då är det ändå vuxna människor vi pratar om.

Idag har jag och min familj konstaterat att vi mår så mycket bättre av att inte ha dom i våra liv och byggt upp ett bra liv ändå. Visst tänker vi tillbaka ibland på det som hänt och är lite ledsna att det inte gick att lösa men det är inget någon av oss vill slösa energi på något mer. Vi mår aldeles för bra nu för att vilja gå tillbaka till skiten.

# 15 Det du beskriver är ju föräldrar som psykiskt misshandlat dig och din son. Det är aldrig acceptabelt. Och precis som du säger, kan du förmodligen få ett bättre liv utan den familjen, för vad är det egentligen för familj?

Men det är dock viktigt att bearbeta det som hänt, för annars kan man aldrig heller förstå de sjuka mönstren och personligheterna du beskriver, och utan förståelse kan man inte heller förlåta.

Det finns en narkosläkare (jag minns ej hans namn, funderar på om han heter Göran Grip?) som tidigare jobbade i Uppsala. Han gick över från vanlig narkos till hypnos inför operationer. Oavsett har han mycket klokskap som vi kan ta till oss av. Bla gör han en liknelse om en brunn, där alla gamla trauman "stoppas ner" obearbetade, och som man sedan lägger "locket på". Allt verkar frid och fröjd, tills något händer, ett nytt trauma uppenbarar sig kanske. Locket åker på glänt och de gamla traumana kommer upp till ytan samtidigt med det nyaste. Man genomgår en kris och kan bli mycket sjuk. Han säger att detta förfarande är väldigt vanligt bland oss människor.

Därför rekommenderar han att man skall försöka bearbeta tidigare trauman under tider då man har det lugnare i tillvaron, När väl bearbetningarna skett, kan inte locket åka av och överraska en och man kan därefter fokusera på att bara bearbeta det trauma man har i närtid. Man kan då känna sig starkare och klara de påfrestningar man utsätts för.

# 16. Jo, det stämmer att det var en hel del inslag av psykisk misshandel inblandad. Dessvärre så ser och förstår man inte det när man är mitt uppe i det. Som barn tar man på sig skulden när föräldrar beter sig på ett visst sätt mot en. Och när man blir vuxen är man så van vid att bli behandlad så här så det är "normalt". Det var först efter många års tröstande och ifrågasättande från min son varför dom inte tyckte lika mycket om honom som hans kusiner som 10-öringen trillade ner.

Idag har jag fått distans till det lite grann och undrar naturligtvis vad jag höll på med. *Ler*  Men det är ju alltid lätt att vara smart i efterhand. Nu läser jag mycket och jobbar med healing och personlig utveckling för att komma till rätta med mina sår. Idag kan jag faktiskt säga att jag är över det till ca 70%. Dessutom, tack vare Era värmande ord här, har jag fått ytterligare insikt om hur jag kan gå vidare i det här och helas. Vem vet, jag kanske får nytta av de här kunskaperna någon dag..

Mycket intressant tråd! Och så kloka ni är

Jag är oxå en av alla människor som levt i familjer med uppbyggda mönster eller dramor som är destruktiva för deltagarna, även för de som är kvar i dem även om de inte fått syn på detta själva ännu.

Jag har tagit avstånd och brutit med delar av familjen och det är sannerligen det viktigaste jag gjort i mitt liv! Det gav mig själv utrymme att få syn på mig och mitt drama och då kunna välja om jag ville ha det eller ej.

Sorgen av att inte ha fungerande relationer med sina nära finns väl alltid kvar även om man inser att den situationen är den bästa man kan få här och nu.

För min egen del var detta en läxa i att stå upp för mig själv, inte rädda andra ur jobbiga situationer, inte ta emot deras skit och ångest och kånka runt på den som en annan hjälte

Så nu känner jag mig fri men processen tar många år och jag har gått i många olika behandlingar för att släppa på gamla känslor som sitter fast i min fysiska kropp. Gårdbäckarna har hjälpt mig enormt mycket och i takt med att gammalt skräp släpper återvinner jag min egen styrka.

Sist men inte minst är det för mina barn, jag är ju deras förebild och föredöme och står inte jag upp för mig så kommer de sannolikt inte att göra det heller. Så om inte för något annat så för att visa dem att man inte låter sig trampas på, det är inte acceptabelt, var det nödvändigt att agera och släppa taget om de som sitter fast. Man kan inte både släppa taget och vara en del av de som sitter fast nämligen

# 18. Mycket kloka ord. Precis så känner jag också. Jag är ju förebild för min son och om jag visar honom att andra får behandla mig precis hur som helst så kommer han att växa upp med bilden att andra får behandla honom som skit och att det är hans fel. Man verkar bli klokare när man får barn.    Även om det tog mig en hel del år innan jag såg vad jag tillät.

Det känns jätteskönt för mig att ha skrivit denna tråd och fått veta att andra är eller har befunnit sig i samma situation som mig. Inte för att jag vill att flera lider men just det att veta att jag inte är ensam om att ha upplevt detta/liknande saker. Kanske vi alla som delar med oss av våra svårigheter här kan hjälpa någon som inte vågar skriva här eller be om hjälp. Det är faktiskt skönt att inte längre behöva skämmas och ha skuldkänslor för det man varit med om. Mina föräldrar var vuxna och jag var barn när detta började. Det kan aldrig ha varit mitt fel det som hände och det har Ni hjälpt mig att förstå. TACK!!!

Ja det är ingen snabb och liten process att förändra sina egna mönster! Jag hade den enorma förmånen att hitta en fantastisk psykiater som tillsammans med mig gav mig den distans jag var tvungen att ha till min uppväxt för att kunna se den ur ett vuxet perspektiv. Det var enorma vändpunkter när jag insåg att min helt "normala" uppväxt var allt annat än vad man kan betrakta som normal.

Att inse att jag vuxit upp i en dysfunktionell familj förändrade hela min syn på mig och såååå mycket skuld och oduglighet släppte. Att de inte haft förmåga att ge mig det jag behövde var inte mitt fel! Och de har gjort sitt bästa, de älskar mig men sitter fast i sina egna uppväxter.

Att förlåta och släppa taget om det som sårat och skadat har varit en stor del av mitt tillfrisknande.

Och vi är långt ifrån ensamma… det är mycket vanligare än man tror. Men just på grund av att man är barn när det grundas så tror man ju att det är normalt och precis som det ska vara. Ofta känner ju barn att det inte är rätt men har självklart inget att referera till så man böjer sig och fogar sig och försöker finna felen hos sig själv till varför man inte mår riktigt bra!

Tack själv!

# 18 Tack för så mycket klokskap! Visst kommer alltid sorgen att inte ha en familj bakom sig alltid att finnas kvar, men man har i alla fall valt att antingen stanna kvar i ett sjukt familjesystem eller att lämna det för att ge sig själv möjlighet att "tillfriskna", växa och utvecklas. Jag tror att många når en gräns då det inte finns någon annan väg att gå än att faktiskt gå vidare i livet utanför blodsbandens referensramar. Med tiden kan man ofta se vad som är sjukt i den miljö man lämnat och med det kommer nog automatiskt en slags förståelse och med det även möjlighet att förlåta och släppa taget.

Jag har haft en oerhörd hjälp av en psykosyntesterapeut som hjälpt mig att förstå, att när kroppen gör ont, är det själen som talar. En efter en blockering håller vi på att låsa upp och jag tror att jag nu kommit ganska långt på denna vandring.

# 19 Du har rätt i att det aldrig är ett barns fel, att familjebanden inte fungerar som de ska. Vi föddes in i dessa dysfunktionella system och hade inget annat val än att gå igenom alla svårigheter innan vi kunde ta steget att bryta oss fria.

Jag kan rekommendera er att läsa boken "Möt din rädsla" av Thomas Krisnananda Trobe. Den beskriver ganska mycket om rädslor som följer med dysfunktionella familjesystem. Boken ledde mig till många små uppvaknanden och gav mig möjlighet att förstå på ett nytt sätt, varför det var som det var.

Styrkekram till er andra som varit modiga nog att förändra era liv! Vad starka ni har varit som vågat kliva utanför den familj som inte fungerar. Och visst är det så att vi många gånger kommer dithän, när vi själva får barn.

Hittade denna sång, tänkte den kanske kan peppa lite?

Det är verkligen jättekul att läsa i den här tråden vad alla bidragit med. Hoppas att den hjälper Er lika mycket som den hjälper mig.

Värme och kärlek till Er. Tack för att ni finns.

Ja det är en fin tråd full av klokskap!

Tack till er med!