Ett ynkligt..
meditations problem som jag behöver skriva av mig.
Känner att jag snart rinner över eller liknande. Jag har inte mediterat på mycket länge nu, som av en ynklig räddsla för närkontakt som känns som möjlig.
Min bästa vän som jag hade mycket mycket stark relation till tog livet av sig för 2 månader sedan. Detta har gjort att jag kommit något ur balans. Tröst ätit och tappat lusten för mycket samt får gråt attacker mellan varven. Som ett enormt hål i mig.
Jag har känt en slags närvaro ibland när jag varit på kanten att gråta bland folk. Låter väl konstigt att det är just då, när jag har andra runt omkring mig. Men saken är den att jag lovade mig själv för länge sedan att ingen skulle få se mig gråta inför dem. Så vid den känslan av att jag ska börja gråta känner jag en slags närvaro som lägger en hand på axeln eller går snett bakom mig. Kan aldrig se eller känna vem det är.
En lätt suck släpper ur mig när jag tar å skriver av mig lite till folk som kanske kan förstå. Jag har inte vågat meditera för jag känner som att jag kommer få en kontakt och på något sätt är rädd för känslorna jag kan få. Vet inte vem.. men är rädd för att få en sanslös gråtattack eller något. Känner mig så löjlig för det. Samtidigt känns det som att jag kommer inte kunna göra något medialt förens jag klarat av det. Känns vilset på något sätt.
Ännu konstigare är att jag vågat andra saker. Jag kan gå ut å festa utan att känna mig malplacerad. Jag tar för mig och säger vad jag tycker och tar i ton. Jag grå ut och dansar vilket jag hatat i oron över hur jag ser ut. Samtidigt känner jag mig mogen för ett nytt förhållande. Även om det är hur konstigt som helst att känna när man ibland får gråt attacker..
Så konstigt och avigt. Skriver väl rörigt men det är mycket på en gång då man inte längre har den där källan att gå till och prata av sig hos. Så enormt tomt.
Tack till er som orkat läsa.
bara gråt du…jag förstår dig ….jag var rädd att min man skulle visa sig eller ta kontakt med mig i början efter det att han gått över till andra sidan.eftersom det skulle bli alldeles för jobbogt .men en kväll när jag vilade mig på soffan..efter att ha gråtit så många dagar och nätter..så det kändes som att det inte fannns en enda tår kvar att gråta ut..då kom han…jag var just mellan insomnadet och var medveten om allt i rummet..han böjde sig ner mot mig och sa; Hur är det? det var så underbart att få träffa honom, om än bara för ett kort ögonblick. jag grät inte och var inte schockad.
Det är bra att gråta, det läker och om någon tycker du är löjlig för det har de själva stora problem.
Och även om det känns tungt nu, så försök att le ändå..
Om du inte vågar meditera så gör det inte, gör bara det som du känner att du är redo för.
ta en dag i taget…du kommer att klara det.
Kram till Dig!
U R us
För det första, så vill jag verkligen beklaga sorgen….usch det är inte lätt att mista en så kär vän….
Jag kan läsa av ditt brev här att du verkligen är in i en virrvarr av allt…..du har liksom tappat balansen….och det beror självklart på att din väninna tog sitt liv….det finns säkert en massa frågor där….
Du både vill och inte vill möta henne när du mediterar tror jag, och det är helt normalt….det är skrämmande samtidigt som man vill träffa personen…..
Nu är det inte längesen som detta hände så du är självklart mitt inne i en sorgeprocess som kan sin tid att ta sig igenom….alla är vi så olika där, och för vissa går det fortare att gå vidare…..så låt det ta den tid det tar och jäkta inte iväg…..
Jag skulle tro att hon finns där hos dig, som du känner av….och jag tycker absolut att du skall låta gråten komma, det hjälper…..
Känner du möjligen någon gemensam vän till henne som du kan prata ut med, för ofta är det just sådant som hjälper….prata, prata och åter igen prata om personen…..
Sköt om dig och jag skickar massor av styrkekramar till dig
Eija
tack båda två.
Dock var det inte en vännina utan en manlig vän.
Det var och är verkligen ett hårt slag då jag känner mig fortfarande skyldig honom så väldigt mycket. Som att säga var han det ljuset i mitt liv som fick mig vara den jag ville vara och inte bara vara grå.
När jag lärde känna honom litade jag inte på någon och samlade på alla känslor och var ja.. totallt borta om jag ska vara ärlig. Självmordsbenägen och skar handleder och armar som en tok. Men han fick mig att sluta med det och dessutom fick mig att börja gå framåt. Var alltid där. Vi kände varandra mellan 6-8 år någonting. Nu i september skulle det varit 8 år skulle jag gissa på. Så man har ju skapat ett slags mönster då vi pratade på nätet nästan bara. Han var ju allt jag hade en sådan lång tid att man känner sig väligt tom just nu. Känns ju som om man är skyldig honom mycket i gengäld men inte kan betalla tillbaka.
Tack båda två, det känns lite skönt att få höra det som så även om jag hört det från andra. Bara inte från folk med ungefär samma perspektiv som jag själv som tror på orden de säger.
Starta ny diskussion