Ja du har rätt Sisa, varför …tror att det beror på att vi är rädda för döden.Sedan så är det väl ingen som vill ändra på det hela heller , man följer samma ritual som alla andra gjort. Vet när pappa dog och vi fick åka in och titta på honom så såg man att kroppen var bara som ett skal kvar. Munnen var lite öppen och det lyste nästan ur munnen . När man lever så är det ju mörkt när man har munnen öppen. Vet att jag tänkte då att själen har flygit ur kroppen.

Fin dikt.

Kram Jile

Jag hade en lillasyster, hon dog bara 21 år gammal. Sex år yngre än mej. I början var det så svårt att förstå detta. Många gånger var jag på väg att lyfta telefonluren och ringa henne…

Jag var också och tittade på henne i kistan, jag tänkte samma som du Jile, det såg så tomt ut, som att själen gett sej iväg.

Jag saknar ännu min lillasyster så mycket… Ibland är också livet så orättvist…

Jag hoppas att vi en dag möts igen    Kram Sisa

Jag tycker samma som dig Sisa..det är ju människor som vi.

#2 Hur dog hon?

Jättefinbild …

Så sant så…..man kan ju undra varför man är rädd egentligen för att möta den man kände innan döden så bra……

Jag kan ju bara språka för mig själv, och det är väl att man liksom inte kan ta på det på något sätt….

Hade man kunnat som typ gå in genom en dörr och träffa alla som har avlidit, där dom gick o pyssla  som om dom levde…och hälsa på sina vänner o anhöriga som en helt naturlig sak sen man var så liten att man mindes…..ja, då skulle det ju inte vara nå skrämmande…

Men nu så får ju vi somliga liksom bara förnimma små glimtar på ett eller annat sätt och då blir vi rädda, sen finns det ju de som har upplevt saker sen dom var små, och just därför inte är skrämda av detta….

Ibland så kommer oxå dessa tankar om att, tänk om man bara dör och är borta….att det inte finns något….att det är bara våran hjärna som lurar oss……hemska tanket…..men så kommer man ju på vissa saker som inte hjärnan har någon som helst påverkan….

Som att kranar stängs, och saker har förflyttat sig…m.m..m.m….Ja, det finns massor som övertygar mig om att vi kommer till någon annan plats…..min högsta önskan vore ju att man kunde minnas lite mer om tidigare liv, för det vore ju häftigt….Jag tänker just på den kärlek man har till sina barn o familj….det är den biten man inte vill lämna egentligen….det andra spelar ingen roll…..det är därför man vill minnas dom för evigt….Bara en annan fundering kring döden med….

En jättefin dikt Sisa….

Kramiz/Eija

Så fint Du skriver om detta Eija,

jag vet själv inte riktigt vad jag tror…

Om det är så att när man dör, då är man borta. Det finns inget mera. Eller om själen lever vidare, kanske i en annan kropp… Eller om vi möts någon annanstans… Jag försöker tro på ett liv efter detta, det känns lättare att hantera alla sorger då. Och jag hoppas, en dag får ju även jag veta.

Man känner också att man vill hinna uppleva så mycket innan man dör. Men så räknar man år, och tänker att det går ju inte att uppleva allt. Livet varar ju inte för evigt.

Jag är så osäker på vad jag tror om detta, därför skrev jag denna tråd. För att få veta vad andra tror. Jag är tacksam att Du svarade Eija, det finns många funderingar om döden.

Kramiz tillbaka från Sisa

#6, som du skriver om att man vill uppleva så mycket som möjligt är ju så sant….men den biten tänker jag inte alls längre på, det var mer tidigare……

Jag har ju upplevt så  himla mycket, men då är det ju inte av den goda sidan utan mer av eländes elände…..så nu har jag fått prova på det mesta tycker jag…och det jag ville uppleva av det fina, fanns nog där med fast jag inte såg det först….

Jag har ju fått uppleva glädjen med barn oxå, inte bara oro o gräl med dom…..jag har ju fått ovillkorlig kärlek av dom fast det var det jag sökte under hela min uppväxt…men såg inte det….

Sätter man sig ner o tänker tillbaka så ser man alla dom där bitarna nu….då var man inne i en karusell av händelser och märkte inte dom små, små detaljerna, som egentligen var så stora o viktiga….

Men så är det ju med det mesta….man ser allt i ett annat ljus när det redan har hänt…..

Så idag vill jag bara vinna ett par miljoner och få känna hur det är att vara miljonär, och köpa allt jag vill..

BARA SKOJA…….….fast lite lite finns ju tanken ändå…..

kramar

Eija

Jag tror Du är värd

att vinna många, många miljoner Eija…

Glädjen för det fina

skymdes av eländets elände.

Du är en fin människa…

Sköt om Dej vill Sisa

#2 Nej har du förlorat en lillasyster. Det måste väl ha varit hemskt, hon fick ju vara hos er i 21 år också. förstår verkligen att du skanar henne jättemycket. Det är alltid en som fattas.

Ja du såg detta med ljuset du med. Jag var 23år när pappa dog, och jag minns såväl detta att det såg ut som det lös inifrån kroppen och ut genom munnen.

Jag tror att vi går vidare och att det inte blir helt svart. Min en kompis är frisör. Hon hade en kund som var 95år och den kvinnan hade förlorat sin son. Hon sa att en dag stod han framför henne och hon pratade med honom. Hon trodde att när man dör så kommer man till ett rum där man får gå igenom sitt liv man levt här på jorden, och sedan kommer man till herren , sa hon. Hon hade tittat på min kompis och sagt det så bestämt.

Idag har vi ett så stressat samhälle, man ska hinna så mkt på så kort tid som möjligt. Människor har inte tid att sitta och bara vara och ta sig tid och titta på den lilla myran som knallar iväg i gruset, med sin döda kompis på ryggen. Myrorna/djuren kanske tar livet enklare än vi människor. Fast vi är ju ett myrsamhälle vi med kan man ju säga :-) min syster sa igår att tänk om en stor jätte tittade ner på oss människor skulle det se ut som en myrstack.

Bra inlägg Sisa och Eija detta med miljonen vore ju inte dumt.

Kram till er önskar Jile

För oss här som tror på något ännu bättre och finare efter döden, som inte ser döden som ett slut utan som en början eller fortsättning så kanske det inte är just döden i sig som skrämmer. Vi som inte fått några direkta Tecken, utan lever på tron och lyssnar till andras erfarenheter kan förstås ha tvivel som skapar rädlsa. Men mest känner jag just: Jag vill inte lämna mina barn, man, familj, vänner innan det är dags, innan de står på egna ben… jag vill inte missa desserten i form av barnbarn etc. Det är ju så jag känner här och nu - eftersom jag inte har en aning om vad som komma skall men vet helt säkert att kärleken till de nära är stark och viktig.

Min pappa dog när jag var 26 år. Han var 50 år och hade ännu inte hunnit uppleva barnbarn (nu finns det 5). Det hade jag unnat honom så in i den! Han har inte hört av sig på något vis, så vitt jag vet. Tolkar det som att han "var färdig" med livet och sjukdomen här, har det bra där han finns och ser att vi andra klarar oss. Men nog hade jag njutit i fulla drag av att ex få se min 4-årige son gå och pula med morfar, med hammare och snickarbälte… "Somewhere over the rainbow…"

Fantastisk dikt Sisa!

min mamma dog helt hastigt och oväntat i januari i år,jag hade pratat med henne på söndag,jag skulle hämta mamma på onsdagen då vi skulle åka och uppvakta min dotter som fyllde år,,vi bestämde patt jag skulle komma på förmiddagen,jag hade en konstig käsla på tisdag,men slog bort den,då det inte är konstigt att min mamma inte alltid svara på telefone,,hon hade ett ju sitt eget liv också(L),,av någon andledning ringde jag mitt mitt barnbarn,min dotters son,och undrade om han ville följa med,och just den onsdag var han ledig,han är 21 år,,vi körde upp de tre milen till min mamma,,,jag sa till mitt jesper,,att jag kände  på mej att det var något som inte stände,hade en så kurslig känsla,som jag aldrig tidigare upplevt,han tittade bara på mej, men sa inget,när vi kommer fram till huset där  min mamma bodde och gick in i porten,,kände jag lik-lukt,,fick panik och sprang upp för trapporna,ringde på,men ingen öppnade,jag hade nyckel,låste upp och gick in,,hittade min mamma liggandes på sitt sovrumsgolv,jag sprang ut till jesper,och vi ringde efter ambulansen,,dom kom inon 5 minuter,,gick upp och kom tillbaka,sa att min mamma var död,vilket jag i chocken inte ville tro,jag fick inte gå upp i lägenheten,dom bad mej vänta på läkaren,och polisen,när läkaren varit där sa han till mej,att jag inte skulle gå upp,utan vänta,dom skulle ringa till begravningsbyrån,,när dom kom,ville jag och min dotter som kommit,följa med upp,men även dom bad oss vänta,,sedan fick vi beskedet att dom inte tyckte det var lämpligt att vi såg min mamma,,,hon hade troligtvis dött strax efter jag pratat med henne på söndagen och föruttnelsen hade börjat,,,,,det var så grymt och så svårt att förstå,,men jag vill ju minnas mamma som hon var,,,det var en kaotisk tid,,,begravningen hade jag 10:de februari,,men ville inte urnsätta mamma i den kalla jorden,så det gjordes 29:de maj,,,då bar jag urnan och satte ner den själv,,det var det sista jag kunde göra för min älskade mamma,,,,det är nog lättare att ta till sej när man får ta ett sista farväl och se dom i kistan.