Vi var på en storseans våren 2008 i Lidköping, och det omvände min sambo totalt. Det var nästan bara min sambo som fick hälsningar. Vi var flera hundra i publiken så det kändes stort att allas blickar var vända mot oss.

Iris Hall beskrev en kostym som min sambos pappa alltid bar, med fickur och hatt till. Hon berättade också var det fanns…Hela tiden skrattade den gamla synska damen. Hon sa att de två männen hade börjat prata i munnen på varandra långt innan ridån gått upp och att de nu var lättade över att hon framförde det de ville säga till rätt person.

Jag hade inte en aning om dessa kläder, uppe i den gamla skrubben. Där finns massor av gammalt och antikt och några kläder hade jag inte sett till. Min sambo hade glömt bort det.
- Äsch!sa han. En ren lyckträff…Hon talade då om att fickuret fanns i min sambos brors ägo. Då bleknade gubben min…
Sen beskrev hon två män som vakade över honom, och den ena av männen lät hälsa ett smeknamn till sambon. Ett smeknamn som sambon inte hört sen hans supersnälla fabror dog. Då gömde min sambo ansiktet i händerna och grät. Det var hans yngste farbror och pappa som meddelade sig via Iris Hall. Det meddelades också att han skulle ta det lugnt med jobbandet. Hans hjärta skulle inte orka med allt slitet i längden.

Det var en grubblande sambo som körde oss de 23  milen hemåt igen. 

Nu förtiden jobbar han inte över och han tar bättre hand om sig själv…