Du kanske ska lära dig acceptans? Förlåtelse och förståelse? Att känna att din mamma gjort sitt bästa utifrån hennes förmåga (även om det inte var bra för dig) och släppa taget om kyla, ilska, sorg och tillitsproblem?

Du har massor av kanobra saker att lära dig av detta, det är inte roliga saker utifrån den situation du är i nu, men tänkt vilken enorm förmåga till empati du kommer att ha sen!

Jag har gjort samma val som du och varit så arg och ledsen över detta, men idag har jag accepterat att det är som det är, förlåtit och lämnat de negativa känslorna bakom mig. Det har gjort mig till en mycket starkare och mindre skör människa och jag är ganska nöjd med hur mycket jag lärt av detta.

Hej Aries83!

Det låter som ett mänskligt problem i mina öron, ett själsligt problem.

Det låter som om det skaver och gör ont inom dig.

Jag har inget bra svar på varför vissa av oss väljer att födas in i svåra familjeförhållande.

En del pratar om karman som skall utarbetas. Kanske är det så? Jag vet faktiskt inte varför.

När jag var yngre var jag så arg på sånna påståenden så jag kunde gå i taket.

Vem F-n skulle vilja välja detta? Det var mitt försvar.

Känner så väl igen känslan av utanförskap som du skriver om.

I mina yngre år gick jag med hull och hår in i aggressionens värld. Helt enkelt för att det dämpade smärtan inom mig och för att hålla andra borta från mig.

Eftersom jag helt enkelt inte litade på en endaste människa i hela världen.

Jag gjorde mig hård och onåbar.

Det finns alltså en styrka i att bära runt på aggression, men med tiden så blir den förtärande för en ensam människa att bära på.

Kramar om dig i mina tankar och hoppas att det ordnar sig för dig.

Tror också att det är viktigt att finna sitt sanna jag efter dessa upplevelser, att våga krypa ur skalet av försvar./ Rore

1#

Hej,

Jag har svårt för att visa empati. Det är precis som att jag inte bryr mig. apatisk är det rätt ordet. Folk kanske tror att jag skulle bli starkare, och  mer empatisk. men det har bara blivit totalt tvärtom. och om jag känner mig själv så kommer jag att tystna allt mer.

Det värsta är nog att skulle hon dö, skulle jag nog inte bry mig så mycket.

Så illa är det.

Jag har försökt att "förlåta, och gå vidare" många gånger. tro mig.

2#

Tack, en till som jag kan känna igen mig i. tack för det. och tack för kramen!

Det är som du säger, man går runt med detta och det är en enorm börda som aldrig släpper hur mycket jag än vill känna att min mamma just är "min mamma" så känns det aldrig riktigt så.

och jag blir så förbannad över att mig själv, hur jag inte har några vänner, hur jag inte passar in i ramen , hur lite jag känner för min familj.

Ja man undrar varför…

Samtidigt som jag skriver detta s¨undrar jag varför väljer isåfall vissa att födas i fattiga länder  med svält och krig.

f*n. äh jag vet varken ut eller in… jag tvivlar inte på gud eller på andevärlden. Men undra över detta måste jag.

Vill även tillägga att bortsett från att jag inte har några vänner, så känner jag inte att jag nånsin vill bilda familj eller ens tycker om barn. jag är bara totalt ensam.

jag är bara en kropp som väntar på att detta ska ta slut nån gång.

Ett tomt skal.

Det tar aldrig slut.

#3 Ja det är inget som kommer av sig självt! Man får jobba ganska så hårt och ganska så länge för att vända ilska och hat till positiva känslor.

Jag har inte heller särskitl starka känslor för min mamma, inte för pappa heller… men det är ju oxå ett faktum. Inget jag mår dåligt över längre. Så här blev det för mig men jag kan inte förändra det och jag kan inte få det ogjort. Alltså kan jag bara själv bearbeta det och lämna det bakom mig. Jag måste göra det själv och jag måste vilja göra det.

Ilska eller hat är bra drivkrafter, man kan hämta energi ur den brunnen och kanske vill man i något avseende ha den kvar.

Jag vet i alla fall att när jag gjorde förlåtelseritualer, gång på gång på gång under en tid så lossnade ett stort isberg inuti och efter det vände så oerhört mycket i mitt liv. Men den som föreslog det för mig blev jag asföbannad på först… sen insåg jag att h*n hade helt rätt. Det var dags att förlåta och släppa taget om de känslor som förstörde MITT liv, för det var ju inte min mammas liv som påverkades, utan mitt.

2# Hoppsan!

Kan det varit så att din tankekram nådde mig nu? För plötsligt kände jag mig lite glad :)  hmm

#6 Jo du har rätt. Jag vet inte hur många förlåtelseritualer jag måste göra bara för att det ska bli bra nån jäkla gång. det har gått 26 år…

Tänk dig själv att du var den ENDA människan i en tom värld. Ingen annan människa fanns på jorden utom du. tomt. så känns det. och jo klart man blir lite trött på sitt eget ältande… men .. ja..

hur gick din förlåtelseritual till?

Kanske var det kramen som kom fram

Insåg nu att mitt inlägg passar bättre på personlig utveckling så om du känner detsamma Elisabeth så får du gäna flytta mitt inlägg dit. :)

Jag borde tänkt på det tidigare.

#7 Den finns beskriven i en artikel inne på beroenden iFokus. Där kan du läsa hur jag gjorde!

Kram på dig!

Puttade upp den, den heter: Att läka trasiga känslor (tror jag).

#0….känner igen mig så mycket…fast då är det min pappa som jag hatade…han misshandla mig o min bror så till den milda grad…jag rymde oftast och bodde i egenbyggda kojor i skogen gjort av granris runt större stenar på sommarn och på vintern blev det källare i hyreshus här o där….ja, jag byggde oxå upp ett skal runt mig,,,

Och min sköld var en clown….spela apa för att få alla att skratta…

Mamma hade jag en sorts hatkärlek till, hon försvann o lämna oss två hos pappa när dom skiljde sig….henne har jag allt haft många många samtal med i vuxen ålder….man ville ju veta varför hon lämna oss , och tog bara mina yngre bröder…..har tvingat henne mot väggen så att säga…för hon ville slingra sig många ggr, för hon hade inte dom svar jag ville ha….

hennes ursäkt var, att hon kunde ju inte språket och vart ensam försörjande, och att pappa hade gråtandes bett om att få ta oss två äldsta….Begriper inte varför än idag…..han som bara slog oss jämt, och söp på sin ledighet…..

Men idag så bara ääääääälskar jag min lilla mamma…finns ingen goare…skulle inte vilja byta bort henne för allt i världen….

Och pappa har jag steg för steg börjat att förlåta….Han var ett barnhemsbarn…och mycket av det kan ligga i grunden för hans kallsinnighet…och sen denna jäkla spriten…den är inte en vän av folket inte, om man inte har kontrollen över den….

Jag ville inte  heller ha barn…..tjosan va bra det gick….fick mitt första redan vid 16 år…och var förlovad vid 14 år….men det förhållande var ett  helvete på jorden… men det är en annan historia….

Men barnet var en gåva från himelen….detta barn gjorde så att jag växte och tog mitt ansvar…och jisses va jag älska den ungen…../självklart idag med, trotts att babyn är 40 år idag/..sen fick jag två till ….så genom dom så fick jag den kärlek som jag hade saknat så…..

Så till din fråga….jag tror att vi medvetet där borta väljer våra föräldrar för att vi skall lära oss något av det….

För varje lidelse så får vi större förståelse för andra….det är så jag vill tro iallafall…..

Sköt om dig vännen, jag lovar att det kommer en ljusning och att du får en insikt i vad som är meningen med ditt liv…..

De varmaste kramarna till dig

Eija

Ett tillägg till min berättelse….min pappa är död sen länge…han dog redan vid 50 års åldern….och det som plåga mig mest var att jag aldrig fick chansen att ställa honom mot väggen, och få svar på alla miljoner frågor som jag hade mot honom…….

Visst träffa jag honom några ggr efter sen jag fick hjälp att komma därifrån när jag var 14 år….men då var jag fortfarande så himla rädd för honom, så jag hade aldrig vågat fråga…..men så när jag fick mitt självförtroende till baka så var det försent….

Skulle det kunna vara ett tips, om att du skriver ett brev till din mamma…ställ frågor och berätta hur du känner det…..inte i någon aggresiv ton utan i den känslan som du känner inom dig….för aggresivt möter alltid aggresivt….och det vet du ju oxå…

Då kanske du kan få din mamma att mjukna upp och berätta….hon har kanske något som tynger henne till den  mildra grad, så att hon med har satt upp en sköld för att inte bli sårad igen…..vi vet ju så lite…..

Jag fick ju tänka i mammas banor för att förstå….visst, vissa saker går bara inte att förstå…för vi är ju så olika där…

Samtidigt så var det en tjej som sa något väldigt klokt till mig för längen sedan…..man får bara så mycket som man orkar bära…

styrka till dig

Kram/Eija

#11 Ok jag ska titta på den tråden , tack för tipset. kram

#12. Eija, visst tar det att prata om sånt här? Jag känner att det tar så mycket. Vill inte sitta och dra upp negativa känslor hos andra här inne som kanske känner igen sig. Jag tackar dig för styrkan du skickar det gör mycket!

Men hon har alltid gjort skillnad på mig och mina 2 andra halvsyskon. Tycker det är svårt att föklara för det finns mycket rotat sen jag var liten.

Nej , kan ärligt säga att nån bra relation mellan oss kommer nog aldrig att ske.

Det tär inuti mig, för jag väntar på att hon ska bry sig. Jag väntar på att hon ska visa det. Vilket hon aldrig gör. det har gått 26 år. Sen väntar jag på att den där känslan ska infinna sig. Jag klandrar såklart mig själv för att jag inte känner nåt.  Och sen hela den här biten med att jag är så ensam jämt, att jag inte orkar med andra personer, och har alltid isolerat mig. Kommer aldrig ur, trots alla psykologsamtal, bup-samtal, anti-depressiva tabletter… ingenting hjälper.

Äh det är för mycket…

Förlåt mig Eija men jag kan inte förklara djupare.

Jag är evigt tacksam för att du delar med dig och jag tror nog du har haft det mycket jobbigare än mig.

Tack kramar om!

#14….det tynger mig att du har det så svårt…tänk om jag kunde hjälpa dig, då skulle jag flyga till dig på studs och göra det…..

Vi är ju så olika på att hantera saker….mitt var nog som jag skrev…att vara pajas….jag ville få andra att skratta med mig och inte åt mig…förstår du…var ju så mobbad med i skolan…men jag var ju udda…en skitig snorunge, med ofta trasiga kläder, och sen var jag en av dom först invandrarna som dök upp i Sverige på 50-talet….

Jag önskar att något skulle göra dig engagerad i annat än just denna sorg av övergivenhet…för det verkar vara just det som tär på dig….om du bara kunde skita i din mamma, och visa att du minsann kan klara dig själv…..älska dig själv, för det är det man behöver göra i första hand….för du är unik, det finns ingen annan än dig…

Själv har jag inte heller klarat av än att älska mig själv, men jag har accepterat det som har hänt och är nöjd med mitt liv idag, förutom då mina krämpor…men hårt liv tär på kroppen…..

Skulle så gärna vilja adoptera dig andligt och krama om dig så mycket och få dig att känna att du är en viktig person som är värd att älskas hur du än är…

kramar om

Eija

#0 Jag har aldrig känt någon samhörighet till min mamma och pappa. Pga detta har jag svårt att förstå som en del påstår att man väljer sina föräldrar. Om jag har gjort det måste jag ha varit sinnesförvirrad.

Min farmor och farfar var mina föräldrar när de levde och de var enastånde och kärleksfulla….

#15 . Tack snälla rara Eija, alla dom orden värmde!! Jag skulle vilja skicka tillbaka minst lika många styrkekramar. Får acceptera att vissa saker kommer förbli som dom är. Jag kan inte göra mer. Hoppas dock att detta lär mig bli vuxen nån gång. Och att jag lär mig att lägga saker och ting bakom mig nån gång.

Tack så mycket för alla dina värmande ord!!

Kram

# 16. Nej jag har också lite svårt att förstå det med att varför skulle man välja att växa upp och inte känna någon närhet till dom som är ens blod. Vad skönt att du fick den kärlek och det andrum som du behövde av dina farföräldrar iallafall! Tack så hemskt mycket för att du delade med dig. Jag är alltså inte ensam om detta - utan jag delar ungefär samma problem med några av er härinne.

Kram