Hej signemo!

"Man lever sitt liv, har sitt arbete. Men,"

Livet rullar på, i sin gilla gång. man känner sig fast, drömmer små drömmar som man inte riktigt vågar sig på och inombors är det någonting som skriker och pockar på.

Vet inte om det är så du upplever det, men det är någonting som käns igen inom mig. Där av dessa rader.

Har varit där själv. I mitt fall handlade det om att jag inte visste riktigt vem jag var, vad jag ville med resten av mitt liv. Tiden hade flugit i väg på något mystiskt vis i alla skan och måsten.

Trodde till en början att bara om jag bytte jobb, bytte partner allting utan för mig själv, så skulle det ge sig och jag skulle bli nöjd.

Ja,ja.

Riktigt så var det ju inte

Jag tror att det handlar om att söka sig inåt och lyssna på och ta sig själv/sina känslor på alvar och inte låta sig påverkas utav andra.

Vad har du haft för drömmar i livet som du ej hunnit med eller vågat dig på?

Utmana din egen osäkerhet. Börja smått och trappa upp allt eftersom saker och ting mognar inom dig.

Jag tror att om du börjar där, så kommer svaren till dig och känslan av meningsfullhet lyfter dig på sina vingar/ Kram rore

Tack  för de tänkvärda orden. Det är nog som du säjer. Ibland har man kanske alltför lätt att tänka och kämpa för att alla andra skall ha det bra. Min käre gubbe blir tokig ibland. Jag är nog en som tycker, kommer med förslag m.m.. Men i sluttampen så vill jag att vi skall göra eller köpa det som  de tycker bäst om. 

Och jag har det jättebra som jag har det. Fin gubbe, bor fint ute på landet, det är nog mest jobbet som jag vill byta. Men  om man då inte är särskilt flyttbar ( Eftersom jag vill bo med gubben min , och han flyttar man inte på så lätt från hembygden) så vågar man inte ta steget. 

SÅ en bra början  är nog att fortfarande lyssna på andra, men att lära sig använda ordet nej lite mer. att säja jag vill att …..

KRam och ha en fin dag

Hej!

Jag förstår precis hur du känner dig. För jag upplever det samma. Man funderar fram och tillbaka på vad man vill göra och i mitt fall känns det som att gubben min inte riktigt är med mig, att vi hamnat i otakt och även det gör att man grubblar…Men det känns som att jag börjar komma till insikt och frågan är bara hur ska jag gå vidare…

Rore: Du kommer med dina visa ord som träffar en rätt i magen! DET är precis så jag känner och har börjat fundera! Tack för att du delar med dig och finns till…du ger mig hopp…

#3 Hej popcornet!

Tack för dina fina ord.

Visst underlättar det när vi får dela med oss av våra erfarenheter, sorger, hopp och glädje.

Ibland glömmer vi bort oss själva, så även jag.

Därför är det så härligt att jag har hittat hit.

Det finns alltid någonting att relatera till inom sig själv genom andras berättelser, tankar o funderingar. / Kramar om dig